Vid ett bord sitter några personer som hjälps åt att bygga ett 1 000-bitars pussel. Det är vilsamt att sitta där tillsammans, pröva sig fram och sen hitta just den bit som passar in i helhetsbilden. Det är ingen brådska för det finns ingen deadline. Bygget fortsätter följande vecka. Och när pusslet är färdigt påbörjas ett nytt. Det viktiga är inte den färdiga bilden utan själva byggandet.
Jag har insett att just pusslet är en fin symbol för hela vardagsrummet. Verksamheten är inte färdigplanerad utan skapas efterhand. Det finns en massa pusselbitar som ännu inte hittat sin plats.
Starten av vardagsrumsverksamheten gick mycket snabbt. Tiden mellan det officiella beslutet att köra igång och invigningsdatumet var kort. Vi litade på själva vardagsrumskonceptet men vi hann inte tänka på allt eller noggrant förbereda varje detalj. Det här ledde till att vi redan den andra veckan brände fastlagstisdagens lunchärtsoppa i botten och 25 portioner fick kastas. Så snopet. Eller kanske inte ändå.
Idén med vardagsrummet är inte ett förnämt projekt med en perfekt plan där allt är färdigt uttänkt in i minst detalj. Det är ett pussel där varje person som stiger in genom dörren är en viktig bit och bidrar till helheten. Någons uppgift är att komma med en idé. Den senaste idén resulterade i att man en gång i månaden kan välja att gå och sätta sig vid ett bord där man talar tyska. Någons uppgift är att tala med en okänd besökare. Och någon har den viktiga uppgiften att noggrant röra i soppkastrullen så lunchsoppan blir ätbar. Tillsammans är vi värdefulla bitar i Guds stora pussel.
