Psalm 22 i Psaltaren inleds faktiskt på exakt samma sätt. Den här gången är det Kung David som tvivlar och han fortsätter så här: ”Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro.”
Sedan Kung Davids tid är det nog en och annan som känt lite sådär som han. Hur man än ropar så är det tyst. Friden lyser med sin frånvaro också i de stunder då man trodde Gud skulle vända sitt ansikte till en.
Men vad gör man som troende med den här känslan av övergivenhet? Och hur närmar man sig tvivel av mer intellektuell karaktär? Kyrkpressen ställde tre teologer fyra frågor om tvivel:
1. Ibland kan det kännas tungt att gräva i sitt eget tvivel, för tänk om det inte finns någon tro kvar när man är färdig. Hur ska man handskas med det här?
2. Hur mycket behöver man tro för att vara troende?
3. Ibland talar vi om tvivel som en ökenvandring. Kan den vandringen pågå hela livet, eller borde vi sträva efter att hitta ett svar, ett slutmål, oberoende av vad det blir?
4. Det är inte helt ovanligt att en kris samtidigt kan utlösa en troskris. Vad säger det om Gud att han lyser med sin frånvaro då vi skulle behöva honom som mest?
Joanna Öland
1. Jag tänker att det finns två olika typer av tvivel, tvivel av intellektuell karaktär och tvivel av mer relationell karaktär. Olika typer av tvivel kan kräva olika typer av hantering, men det klassiska svaret, att prata med någon, är fortfarande bra, särskilt när det rör tvivel av mer relationell karaktär. Det kan hända att man får söka lite grann innan man hittar rätt person att bolla med, men att få sätta ord på saker och ting är befriande.
Oavsett vilken typ av tvivel man brottas med kan det bli tungt om man utgår från att ens väl, kanske till och med eviga väl, hänger på den egna tron och inte på Guds allsmäktiga godhet. Jag tror det kan vara viktigt att utmana just det perspektivet. För om utgångspunkten istället kan få vara att jag alltid är i Guds hand, oavsett hur jag känner och vad jag tror för tillfället, så kan jag kanske lite tryggare ta mig tid att samla på goda frågor och inte rusa efter enkla snabba svar.
Någon gång vill man ju ändå komma till någon typ av svar. Då är det klokt att börja leta där andra har letat. Det finns massvis med goda böcker och poddar för tvivlare. Jag tänker att det ofta gör gott att leta efter perspektiv som man inte ännu är så bekant med. Då kan tvivlet få bli en upptäcktsresa i tron. Den kristna traditionen och det kristna tänkandet är kanske mycket djupare och rikare än man anat.
2. Jag gillar tanken på att hoppet och tron ligger nära varandra. Ibland är det nog enklare att hoppas än att tro. Och om man vänder sig mot Jesus med sitt hopp eller den lilla tro man har, så tror jag han tar emot det. Riktningen är viktigare än mängden. Jesus talade själv om senapskorn av tro och senapskorn är små.
”Om man vänder sig mot Jesus med sitt hopp eller den lilla tro man har, så tror jag han tar emot det. Riktningen är viktigare än mängden.”
3. Jag vet inte om det går att sträva efter ett slutmål, för genuina tvivel följer inga regler som gör att man kan tänka i termer av mål. I tvivel ligger alltid ovissheten kring var man kommer landa.
Ofta lyfter man fram att tvivel i slutändan kan leda till något gott, att tvivel kan rena och stärka tron. Men det är svårt att tvivla genuint och samtidigt ha intentionen att stärka sin tro. Det går emot tvivlets karaktär. Och ändå gör man kanske klokt i att i de stunderna, så gott det går, luta sig mot andra kristnas erfarenheter av tvivel som en naturlig del av trons vandring.
Och helt planlös behöver man ju inte vara. Vi känner igen strävan efter sanning som något gott, det är något väldigt mänskligt i det sökandet. Det betyder ändå inte att vi kan få definitiva svar på alla frågor.
Samtidigt kan också begreppet mysterium riskera missbrukas. Mysteriet kan ibland nästan användas som en ursäkt för att inte själv behöva brottas med svåra frågor eller på djupet gräva tillsammans med andra som intellektuellt kämpar med tron.
4. Det är så gott som omöjligt att tala om Guds frånvaro utan att tala om korset och det faktum att inte ens Gud själv, det vill säga Jesus, var befriad från upplevelsen av Guds frånvaro. Det betyder att genom Jesus existerar också den upplevelsen i Gud själv. Därför kan vi, när vi känner frånvaron, i orden ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” paradoxalt nog förenas med Gud.
Vi kanske vill tänka att tvivel och upplevelsen av Guds frånvaro visserligen ryms med i det kristna livet, men mest som ett tillfälligt bakslag på ens trosvandring. Men även om det inte är ett önskvärt tillstånd, så bör vi kanske på allvar stanna upp inför det faktum att upplevelsen av att vara bortglömd av Gud finns med i den kristna trons absoluta centrum. Den finns där i korset.
Så jag vet inte vad det säger om Gud, men jag vet att när du upplever dig bortglömd av Gud så rör du dig konstigt nog inte i trons utkanter, utan du är fortfarande nära centrum.
Patrik Hagman
1. Jag tror att man kunde prata om två typer av tvivel. En kategori av tvivel handlar ofta just om att man inte ”grävt” tillräckligt. Det kan handla om sådant som folk har sagt om Gud och tro som kanske inte stämmer eller behöver fördjupas för att hålla i en vuxen tro. Om man är rädd för att ens tro inte ska hålla om man lär sig mera bör man absolut lära sig mera!
Men sen finns det ett mera existentiellt tvivel som är svårare och kanske kan artikuleras i frågor som ”Är världen alls meningsfull?”, ”Spelar det någon roll hur jag lever mitt liv?”. Här är det i viss mån så att ju mer man tänker på dessa saker desto värre blir det. Då behöver man snarare komma åt varför man dras till sådana mörka tankar, och det kan handla mera om något som depression än om teologiska frågor.
2. Det är nästan ingen praktisk skillnad mellan ”att vilja tro” och att tro. Om man vill se på världen så att kärlek, godhet och skönhet är verkliga saker räcker det långt. De konkreta saker kyrkan lär handlar ju väldigt mycket om vad som följer av att tro att världen är sådan.
3. Det beror på vilken typ av tvivel vi pratar om. Men det kanske ingår i metaforen – bara för att man vandrar i öknen betyder det inte att man stampar på stället. Mycket som folk tvivlar på handlar om att man har en ytlig förståelse av vad tron handlar om, och där kan man ju absolut utvecklas.
När vi pratar om sådant som ”själens mörka natt”, som Johannes av Korset benämner den, så talar vi mer om känslan av att Gud är frånvarande. Det finns likheter mellan hur han beskriver detta och det vi kallar depression. Och då vet vi att det för vissa kan vara ett övergående tillstånd och för andra är något man får dras med.
”Det viktigaste kristendomen har att säga om lidande är att Jesus gick före oss längst in i ångesten.”
4. Om man har en gudsbild som går ut på att man tror att Gud ska skydda en från allt ont, så kommer ju den gudsbilden utmanas när man råkar ut för något svårt. Men den gudsbilden var aldrig sann från början.
Min erfarenhet är att vi lätt missar Guds närvaro i våra liv för att vi har en bestämd bild av hur den borde ta sig uttryck. Så man kanske inte genast behöver tänka att man upplever vad Johannes av Korset, eller Moder Teresa (som också vittnade om ett stort mörker under större delen av sitt liv) genomlevde när saker är tunga.
Det viktigaste kristendomen har att säga om lidande är att Jesus ”gick före oss längst in i ångesten”.
Virva Nyback
1. Det finns ingen universallösning på hur man ska förhålla sig till sitt eget tvivel. Tvivlet är ett sinnestillstånd, som väcks av någon känsla som föder tankar, som sedan stärker nya känslor. Så är man där mitt i tvivlets träsk och trampar vatten. Men svaret finns inte att finna den vägen. Då är det bättre att nyktert konstatera att om det här tvivlet kostade min tro, då var den tron inget att bygga på, för det hela var mitt ”eget verk” och inte Guds. Gud dör nämligen inte av mitt tvivel, men något i mig dör för att ge plats för något som håller när jag tvingas överge trosföreställningar som inte höll. Men det krävs mod att våga den mentala ärligheten.
Jag tror också att lösningen för att komma ur tvivlet ser olika ut beroende på var vi är i vår livscykel. När jag var ung kämpade jag och ville få svar, förstå, gripa tag i lösningar. Med åren har jag lärt mig att släppa taget när tvivlet slår till. Varför ska jag slösa energi på något som jag vet att jag rationellt inte kan lösa. Istället kan jag välja att nyfiket utforska och acceptera att det finns där. Vägen ut ur tvivlet kommer inte utifrån utan inifrån.
2. Det finns få saker som jag ogillar så mycket som försök att definiera måttet på tro. Det har skapat så mycket skuldkänslor, självförakt och skam. Det har stängt vägen för många människors sunda andliga utveckling.
”Till syvende och sist är det inte jag som tror utan det är Gud som tror i mig.”
Till syvende och sist är det inte jag som tror utan det är Gud som tror i mig. Det är en gåva att förvalta. Därför är det rent ut sagt destruktivt att försöka ta tempen på den egna eller andras tro. Troslivet, som allt i livet, har sina ”ups and downs”, men är alltjämt trosliv fullt ut.
3. Tvivel i samband med andlig torka kan verkligen kännas som en ökenvandring eller som själens mörka natt. Min erfarenhet är att du inte krampaktigt ska försöka bli kvitt den erfarenheten genom att försöka få svar på varför. Acceptans är en välsignelse i sådana livsskeden. Kanske i en enkel bön: Så här är det nu, Gud. Mitt liv är också nu i dina goda händer. Det är för mig att lita på Guds löfte. Vad som än händer så händer det i Gud.
4. Svåra livskriser och förluster i livet rubbar hela grundtilliten. Man förlorar fotfästet och ofta också sin identitet. Djupa livskriser skakar om vår andlighet likväl som vårt psyke och kropp. För en troende människa kan det kännas extra smärtsamt när man känner att inte ens Gud tröstar, trots alla fina löften. Emotionellt lyser Gud med sin frånvaro. Av egen erfarenhet vet jag att det känns grymt.
Det man väntar sig i de stunderna är att Gud ska trösta på ett sätt som tar bort smärtan och ge åtminstone en kännbar lindring. I sådana lägen gäller det att uthärda ångesten och våga lita, trots allt. När jag själv var i det där mörkret tvivlade jag inte på att Gud fanns, men visst var det bittert att lämnas så ensam, och ändå inte.
