Esbobon Eva Andersson har blivit rikskändis sedan hon besökte Rom tillsammans med en delegation från Borgå stift. Delegationen, med biskop Bo-Göran Åstrand i spetsen, överräckte vantar som Eva stickat till ingen mindre än påven.
Själv träffade Eva aldrig påve Franciskus, men hon sjöng i hans bibliotek tillsammans med kören Schola Borgoensis.
Vad gav vistelsen i Rom dig?
– En av de riktigt stora erfarenheterna var att vi umgicks med biskopar, kardinaler, birgittinnunnor och kyrkomusikstuderande. Vi var alla lite på spänn, men stämningen var underbar. Alla ville varandra gott och peppade varandra.
Under resan bodde körmedlemmarna på ett birgittinkloster i Rom.
– Sista dagen på klostret visade en av nunnorna oss Heliga Birgittas rum. Där i rummet nedkallade hon välsignelsen över oss. Det var starkt. Den välsignelsen följde med mig hem.
Dina vantar har blivit kända i hela Svenskfinland. När började du handarbeta?
– Jag bodde i Korea i nästan fem år på grund av min mans jobb. Själv hade jag inget jobb där så jag började sticka sockor åt de på min mans jobb som fick barn. Jag tror att det var uppskattat för det var inte så vanligt där.
Under tiden i Korea började hon också rädda hundar, först tillsammans med en organisation, sedan helt i egen regi.
– Jag tog hem en hund åt gången och försökte ta hand om dem så att de skulle lära sig att vara med människor. Då gick det inte att röra sig fritt hemma eftersom jag alltid hade en lite missanpassad hund vid fötterna. I början var det därför bra att sitta i köket och sticka.
Vad tog du med dig från de fem åren i Korea?
– Livet med hundarna och att jag fick vara med och rädda dem, det var en stor sak. Jag hade dem ofta i en månad eller två innan de blev bort-
adopterade och vi skiljdes åt. Det var svårt, för det kunde hända att jag var den första människan som varit snäll mot dem.
Vad lärde tiden i Korea dig?
– Där kände jag mig som en kristen buddist. Då jag vandrade i bergen passerade jag ett buddistiskt tempel. Jag gick dit för att fråga om jag kunde hjälpa dem med något. De förstod mig inte utan kom ut med en skål ris till mig.
På vägen ner träffade Eva ett par som såg att allt inte stod rätt till. Paret hjälpte Eva med kommunikationen, och snart började de tillsammans bära upp ris till templet. På kuppen lärde de känna munkarna.
– Vänlighet och kärlek genomsyrade allt där. Det är något med det här att inte samla på sig så mycket. De var så ödmjuka.
Varför handarbetar du?
– När man sysslar med musik och spelar på gudstjänster, begravningar och bröllop så skapas inget bestående. Man spelar och så försvinner det.
– Då jag sätter mig ner och handarbetar ser jag vad det blir. Ibland får jag nästan en känsla av att jag konkretiserar mig själv. När jag stickar eller målar lägger jag en bit av min själ i det. Jag tror det formar mig.
Före resan till Rom hade Eva en dröm i vilken hon överräckte en egentillverkad muff till påven.
– Jag tyckte själv att den här drömmen var lite fånig, man kan ju inte ge en muff till påven!
Men under en promenad med Pia Bengts, stiftssekreterare och ledare av kören Schola Borgoensis, berättade Eva likväl om drömmen.
– Det som var märkligt var att Pia inte skrattade bort det, utan berättade vidare till kommittén. Sedan dess har jag tänkt på hur viktigt det är att vi tror på varandra och tar varandra på allvar. I den här situationen tog jag ju inte ens mig själv på allvar, säger Eva Andersson.
Evas nästa handarbetsprojekt? – En halvfärdig muff i vitt.
– Vi får se om det blir en muff eller något helt annat.
Eva Andersson
GÖR: Pensionerad kantor, tidigare hundräddare och engagerad mormor, bland mycket annat.
FAMILJ: Man, den koreanska maltesern Dobby, tre döttrar, lika många svärsöner och sex barnbarn.
INTRESSEN: Att sjunga, tova, måla, spela, skriva dikter och hänga med barnbarnen.
