Historien om hur Mari Koli vandrade nästan 800 kilometer och hittade sig själv börjar med ett krig.
– Processen som ledde till att jag sa upp mig från tjänsten som vd för Schildts & Söderströms började med kriget i Ukraina, säger hon.
När Mari Koli var fem år tog hennes pappa, rektor vid Tammerfors universitet och Mannerheimkorsets riddare, sitt liv. Det var en offentlig död, och den var ett resultat av ett krigstrauma. Det var Mari som hittade hans kropp.
– Jag minns inget av det. Jag har frågat mina systrar hur han dog, men varje gång jag får höra det glömmer jag det följande natt. En gång skrev jag ner det på en lapp, men när jag vaknade följande dag var lappen borta.
Jag har frågat mina systrar hur han dog, men varje gång jag får höra det glömmer jag det följande natt.
När Ukrainakriget bröt ut började hon nysta upp sitt förflutna, sitt eget och släktens trauma.
– Varje gång jag såg Ukrainas flagga började jag gråta innan jag ens hann registrera vad som hänt. Jag följde med nyheterna på jobbet och måste gå på toa för att gråta, för en vd kan ju inte sitta där i tårar.
När hon funderade på det insåg hon att hon egentligen inte grät över sin pappa, utan över det trauma som kriget inneburit för finländare och som bärs vidare, generation efter generation.
– Det var ju inte något man fick prata om, varken kriget eller pappas död. Den sorg jag fylldes av när Ukrainakriget bröt ut var insikten om att när kriget förhoppningsvis är över är ändå ingenting över.
”Var det faktiskt så hemskt?”
Mari Kolis mamma talade aldrig om orsakerna bakom pappans död. En enda scen har Mari Koli hört: När den första Okänd soldat-filmen kom till biograferna gick hennes föräldrar och såg filmen. Efteråt vände sig hennes mamma till pappan och sa: ”Oliko se tosiaan noin hirveätä?” (Var det verkligen så hemskt?) Pappan svarade: ”Tyttö kulta, se oli niin paljon kamalampaa.” (Min kära flicka, det var så mycket mer fruktansvärt.)
– Några månader efter att kriget brutit ut gjorde jag en arbetsresa till Stockholm. När jag träffade mina svenska, högutbildade, underbara förläggarkolleger var det så frapperande hur olika vi såg på det. Vi satt och åt middag och jag lyssnade på deras naiva sätt att tala om krig. Det blev så konkret för mig vad vi bär på som nation.
Nu efteråt inser hon att kriget bara var en av sakerna som puffade henne över en kant som hon stått och vinglat vid ganska länge.
Nu efteråt inser hon att kriget bara var en av sakerna som puffade henne över en kant som hon stått och vinglat vid ganska länge.
– Jag hade varit allvarligt utbränd i många år, men jag förstod det inte. Jag har alltid varit en Pollyanna också när det varit jobbigt. När man sitter på en offentlig post där man blir utsatt för mycket press och kritik år efter år kommer väggen emot någonstans.
Hon har fått frågan ”hur känns det att vara utbränd?” men hon känner att den är felställd.
– Ingenting känns. Ingenting väcker glädje eller ömhet och värme. Jag hade ingen ångest, men jag var så slut. Under pilgrimsvandringen insåg jag att jag burit andra under hela mitt liv. Jag har aldrig varit så självisk som när jag gjorde den vandringen. Det var en stark känsla att lyssna på sig själv. Jag hade så länge varit chef och mamma och släkting, och jag kom alltid sist i mina egna prioriteringar.
”Du måste gå till Santiago de Compostela”
Hon sa upp sig i februari i år, och hon började gå bara för att ha någon struktur i sitt liv. Hennes man jobbade i Bryssel, barnen var utflugna, hon hade inget jobb och var allvarligt utbränd.
– Jag fattade att om jag inte hålls i rörelse så slutar det riktigt illa.
Efter tre veckor av långa promenader hörde hon en röst.
– När folk vandrar caminon (väg eller led på spanska) frågar de varandra, väldigt öppet: Varför är du här? Och jag var inte den enda som berättade att jag hört en röst.
Medpilgrimerna blev viktiga under den långa vandringen. FOTO: Privat
Rösten var väldigt tydlig, och den lät som om den kommit från någon som gick bredvid henne. Den sa: ”Du måste gå till Santiago de Compostela.”
– Det var fem kilometer hem, så det tog en stund innan jag kunde googla det. Att vandra till Santiago de Compostela hade verkligen inte funnits på min bucket list, och jag brukar inte ha andliga upplevelser. Jag hör inte ens till kyrkan. Men det var jätteskönt att någon hade bestämt vad jag skulle göra.
Så hon började träna. Hon förlängde sina promenader. Hon testade skor och bestämde sig för att vandra i ett par barfotaskor som passade hennes krångliga fötter. När hon på sommaren gick en promenad på 22 kilometer kände hon att hon kunde ha gått längre än så.
– Vintern och våren var ganska grå. Men på sommaren började jag se ljusglimtar. Jag kramade träd och undrade vad det är med skogen som är så lugnande.
Hon har två tydliga minnen av sin pappa. I det ena går hon med sin pappa i skogen, han håller henne i handen och de följer en stig. I det andra sitter han i en gungstol och mumlar. Han hade allvarliga sömnsvårigheter och var alltid trött, man fick inte störa honom, man skulle vara tyst.
När Mari Koli periodvis bor i Bryssel med sin man söker hon sig till den enorma bokskog som finns där.
– Den är så gammal att den överlevt istiden. Det fanns ett varmare ställe just där, som gjorde att skogen klarade sig. När temperaturen började stiga spred den sig och blev större och större. Tredje dagen i Spanien promenerade jag i en bokskog som kanske en gång var en del av den jätteskog som någon gång täckte en stor del av Europa.
"Rörelsen läkte mina sår"
Under sommaren räknade hon ner dagarna tills hennes vandring skulle börja, men den kändes fortfarande overklig. Hennes camino började i Saint-Jean-Pied-de-Port i Frankrike den 13 september.
– Jag gick in i kyrkan där och började omedelbart gråta. Det var en stark upplevelse fast jag inte har någon tro eller tillit till den kristna traditionen. Där har ju pilgrimerna sedan medeltiden välsignats inför pilgrimsfärden. Det var en gudstjänst och jag förstod inget av språket. Men det var någonting som hände när jag gick in i den där spartanska, urgamla kyrkan.
När hennes vandring sedan började blev hennes liv allt tydligare för henne.
– Jag såg mitt liv, hela mitt vuxenliv och mitt yrkesliv, från ett avstånd. Det är något märkligt med att gå i många timmar: i rörelsen uppstår en stillhet. Där börjat helandet. Jag fick en sådan ro i rörelsen att den läkte mina sår. Men fysiskt var det väldigt slitsamt, kroppen värkte en stor del av tiden.
Hon har tänkt på att ett av den moderna människans dilemman är att det finns så många alternativ. Vi måste hela tiden fatta beslut.
– Det var så enkelt när jag vandrade: det enda jag tänkte på var hur långt jag ska gå, vad jag ska äta, var jag ska få vatten och var jag ska sova. Min huvuduppgift var att gå.
Hon hade inte heller insett hur viktigt det lilla hon hade med sig skulle bli för henne.
– Ryggsäcken blir … nästan som en nalle för ett barn. Min man hade gett mig en regnrock som också höll vind, och jag älskade den. Jag älskar den fortfarande! De få grejer du har med dig får en nästan magisk dimension.
Vi har alla – eller åtminstone de flesta av oss – en inre dialog som pågår hela tiden. Den inre rösten kritiserar och ältar och funderar på det som varit och oroar sig för framtiden.
– Den rösten tystnade helt på caminon. Det hade aldrig hänt förr. Jag började gå på morgonen och det kändes underbart, jag kände en sådan tacksamhet över att kroppen återhämtat sig. Jag är 58 år. Jag har aldrig hatat min kropp, men inte har jag varit tacksam över den heller.
Hon gick i snitt 25 kilometer per dag. De svala, tidiga morgnarna var härliga, sedan ökade plågan och den sista kilometern var tung. Hon hade bokat de flesta övernattningar i förväg för att kunna sova för sig själv, eftersom hon var så utmattad.
– När jag gör om det tänker jag inte göra likadant, utan övernatta mer i härbärgen för pilgrimer. Det finns exempelvis kloster där pilgrimer får laga mat och äta tillsammans med nunnorna.
Mari Koli skulle rekommendera en pilgrimsvandring som bästa medicin för alla utmattade chefer och andra arbetstagare.
Kan du beskriva din emotionella resa?
– Jag var euforisk. Jag gick omkring och kände mig rörd hela tiden. Jag hade tränat länge och plötsligt var jag där och där fanns bara andra pilgrimer. Tredje veckan gick jag in i en kyrka för att jag hörde så vacker musik.
Där stod en liten nunna som fick ställa sig på tårna för att välsigna Mari Koli.
– Hon såg mig i ögonen och fast hon talade spanska var det som om jag förstått vad hon sa. En medpilgrim översatte och jag förstod att hon välsignade mig och min vandring och min släkt och mina vänner hemma i Finland, hon önskade mig Guds beskydd. Hon såg mig i ögonen och jag genomströmmades av medkänsla och kärlek.
Hon såg mig i ögonen och jag genomströmmades av medkänsla och kärlek.
Och givetvis hittade hon – som andra som vandrat till Santiago de Compostela – sin egen pilgrimsfamilj. De möttes de flesta dagar även om de vandrade för sig själva, och den sista sträckan fram till Santiago gick de tillsammans. Hon var framme den 17 oktober, fick den sista stämpeln i sitt pilgrimspass och ett diplom.
Caminon har en högsta punkt, utmärkt av ett järnkors. Där har pilgrimer sedan urminnes tider lagt ner stenar som de tagit med sig hemifrån. Stenen symboliserar de bördor de burit.
– För mig var det en jättestark upplevelse. Att gå från ett jobb och en bransch som jag älskade var ju som en skilsmässa.
– Det var helt nödvändigt att göra den här vandringen, helt livsomvälvande. Jag har tillfrisknat. Jag har hittat min egen röst igen: den hälsosamt själviska rösten, kreativiteten. Jag lämnade vd-Mari där vid järnkorset.
Första gången hon hade smink på sig efter vandringen var vid Sveriges ambassads mottagning i samband med Helsingfors bokmässa i höst. Hon skickade en bild på gamla vd-Mari i sina mingelkläder till sin caminofamilj. Nu vill hon skriva en bok om att gå, om att vandra.
– Kanske folk förväntade sig att jag skulle bli vd på något annat företag, men i stället började jag gå. Jag gick, och sedan började jag gå. Jag tror att det är många som drömmer om att göra samma sak.
I ryggsäcken genom Spanien
– Dagbok ”fungerade som mitt minne”.
– Två t-tröjor och en långärmad tröja. Shorts och en kjol. 2 x underkläder. Regnrocken som blev viktig.
– Schampo, tvål, hudkräm, tandkräm och -borste.
– Raid (mot lus), first aid kit, värkmedicin, sovlakanpåse, spork (gaffel och sked i ett).
– Pilgrimspasset som man får stämplar i längs vägen. En guidebok att studera för att säkert hållas på rätt rutt.
– En Kindle där Mari kunde läsa böcker efter dagens långa vandring.
– En banan, en flaska vatten. ”Min mage klarade bara av banan eller ett kokt ägg på morgonen.”
