När Patricia Högnabba bestämde sig för att hon ville jobba med ungdomar var det för att det kändes så viktigt.
– Det är en supertuff tid med många stora förändringar. Det känns meningsfullt, men jobbet följer också med mig överallt och är svårt att begränsa. Många mår psykiskt dåligt och vårdköerna är långa. Så församlingen får ett stort ansvar medan unga väntar i den kön.
Matteus församling är känt för sitt goda ungdomsarbete och du vill själv vigas till kyrkoherde i ungdomsmässan. Hur jobbar ni med ungdomar i Matteus?
– Vi har en kultur där ungdomar säger väldigt rakt vad som fungerar och vad som inte fungerar, och vi ber om mycket feedback. Vi lyssnar på dem.
– Om jag bygger upp ett diskussionspass som jag tycker är jättebra och de säger att de ger tre poäng av fem och det var jättetungt och att det var bara några som pratade – då måste vi göra om allt även om jag tyckte att det var ett genialiskt pedagogiskt bidrag.
Hur ser konfirmandundervisningen ut i Matteus församling?
– Jag tror det är viktigt att vi talar om det som är viktigt för unga. Vi har think-shower – lite som talk shower: korta snuttar som avbryts av musik och intervjuer och omröstningar och interaktiva delar, för att hålla intresset uppe.
– När vi pratade om andaktsro föreslog någon att vi skulle samla in telefonerna, men vi tänkte att inte blir ju andakten bättre av det. Vi måste lyckas ha en så bra andakt att de inte vill ta fram telefonen. Vi märker också att telefonen är en trygghet för många: de kanske lyssnar men vågar inte visa att de är intresserade.
Vad tror du att människor i allmänhet idag behöver av kyrkan?
– Under de sex-sju år jag varit präst har antalet personliga möten ökat mycket. Efter coronan exploderade antalet enskilda samtal. Så samtal behövs.
– Vi har också märkt att projekt fungerar jättebra. Vi hade nyligen en stor välgörenhetskonsert med många unga och föräldrar, där vi samlade in medel för Gemensamt Ansvar. Men jag tror att vår kärna alltid måste vara andlighet. Visst kan vi bjuda på brunch, men Fazers gör det bättre. Jag tror att det är vår tydliga, trygga och kravlösa andliga profil som är jätteviktig – och låga trösklar.
Hur ser din vision för församlingen ut?
– Det beror lite på perspektivet. Om jag tänker på medarbetarskaran så handlar det om att göra tillsammans – det funkar bättre när vi hjälper varandra. Sedan tänker jag att det är vårt jobb att röja hinder för människor att söka sig till kyrkan. Vi kan inte bestämma ett format och försöka få folk att passa in i det. Budskapet förändras inte, men paketeringen förändras.
Vad känner du inför att bli kyrkoherde?
– Det känns utmanande. Allt som en kyrkoherde borde vara bra på kan inte rymmas i en människa, speciellt inte i en liten församling som vår. Vår samfällighet gör ett otroligt utvecklingsarbete, men det är svårt att räcka till för det. Byråkrati är inte heller min hjärtesak.
– Det roliga är den här församlingen. Jag skulle inte ha sökt ett kyrkoherdejobb i någon annan församling. Jag brinner inte för att vara kyrkoherde, men den här församlingen brinner jag för. Vi har ett suveränt medarbetarlag och församlingsråd, och de som är aktiva i församlingen är jätteengagerade.
– Som kyrkoherde vill jag kunna medge att det finns saker jag inte är bra på. Jag vill kunna be om hjälp i stället för att delegera. Jag vill kunna säga att det finns mycket jag inte förstår och behöver hjälp med.
Patricia Högnabba
GÖR: Blivande kyrkoherde i Matteus församling i Helsingfors. Kyrkoherdeinstallationen sker vid ungdomsmässan den 13 september.
FAMILJ: Man och barn.
INSPIRERAS AV: Mina barns daghem Vironniemen päiväkoti. Personalen är 100 procent närvarande och engagerade. De ser både barnen och föräldrarna och får föräldrarna med i verksamheten.
