Läkare och vårdpersonal har då och då någon på mottagningen som mår dåligt efter att ha lämnat ett religiöst samfund. Men då är vården ofta vilsen och handfallen. Det anser forskaren och nyblivna doktorn i hälsovetenskaper Maria Björkmark från Karleby.
– Rädslan att prata om religiösa frågor kan bottna i att man tidigare lärde ut att det finns två ämnen du absolut inte får prata om med dina patienter – religion och politik.
Maria Björkmark disputerade i mars vid Åbo Akademi i Vasa på en avhandling om lidande, hälsa och vård efter att man har lämnat ett religiöst sammanhang.
– Jag har brunnit för det här temat i många år sedan jag själv för tolv år sedan lämnade ett religiöst samfund, säger hon.
En viktig källa i hennes forskning har varit det organiserade arbete som sedan 30 år tillbaka i Finland har gjorts för att stöda dem som råkat i svårigheter i religiösa miljöer.
"Två saker fick man förr i vården inte tala om med patienten – politik och religion."
Det är föreningen UUT (Uskontojen uhrien tuki) som startades 1993, uppmuntrade av folk i mentalvårdsbranschen. I kamratstödsgrupper runtom i landet kom UUT:s arbete att fokusera på människor med rötter i Jehovas vittnen, mormonkyrkan, pingströrelsen och andra karismatiska samfund eller den laestadianska väckelsen.
Maria Björkmark har inom sin forskning intervjuat människor som har lämnat sina rörelser, en del så långt tillbaka som för 35 år sedan.
– Det kan vara en lång process att ändra hur man ser på sig själva och andra. Det går inte över en natt och de flesta talar om att det tar många år, vissa om att man kommer att leva med det livslångt, säger Maria Björkmark.
Ser du några skillnader enligt vilket samfund man har lämnat?
– Mycket av det mina informanter om berättar om är gemensamt. Jag kan inte rangordna, men bland det vanligaste är att man lever med rädsla och skuld, eller skam. Man har så många rädslor för vad som ska hända en här i livet och hur man ska klara sig. Andra talar om rädsla för vad som ska hända i evigheten eller om rädsla för Gud, säger Maria Björkmark.
Vilken roll har familjen när man vill lämna en rörelse? Måste man bryta med dem också eller kan det finnas förståelse i den närmaste familjen för att man vill gå?
– Många av mina informanter hade råkat ut för att familjen och vännerna hade tagit avstånd, fast de själva skulle ha velat ha de relationerna kvar. En del samfund är väldigt svartvita med det. Du får inte svara när din dotter ringer. De kallar det ”kärlek”, och det blir väldigt tungt för den som blir ensam.
Maria Björkmark har hört berättelser om människor som har varit tvungna att skaffa sig helt nya vänner och hobbyer. I andra fall kunde relationerna helas efter hand. De som har gått med i samfunden som vuxna har ibland kunnat gå tillbaka till sina gamla vänner.
– Scenariona är nog många olika, men vad jag tycker mig ha sett är att om man har vuxit upp i ett sammanhang och varit med där från baby, så är de nog de svåraste. Du måste hitta en nytt livsåskådning eller sätt att se på allting. Du måste hitta nya relationer och allting byggs upp på nytt, ibland från från noll.
Maria Björkmark poängterar ändå att långt ifrån alla som lämnar religiösa samfund upplever det som något oöverkomligt svårt steg. Tro är också i allmänhet en källa till glädje och hopp, säger hon.
Vad är det som kommer först när man går ur? En livsomställning som gör att man kommer bort från sitt samfund – eller själva beslutet att lämna?
– Många talar om att beslutet att gå ur kommer först. Men det finns ju de också som blir utkickade från sin församling. Det är också väldigt traumatiskt för de ville ju vara med, men fick papper på tack-och-hej. Det är också ett stort lidande, att att inte få vara med längre.
"Även om det andliga språket i olika grupper är olika så har man samma upplevelser."
Vilka fel kan man göra i vården, eller som medmänniska om man vill stöda en kompis som har lämnat sitt religiösa sammanhang?
– Ta personen på allvar. Många säger att andra helt enkelt inte trodde på deras berättelse som kunde innehålla till och med våld och trauma. Det är inte som att lämna en fotbollsklubb. Har du har hört till ett sådant här samfund påverkar det hela ditt liv. Om det är en värld den andra inte är bekant med kan det hända att man inte blir trodd, eller förminskad. Då blir det ett dubbelt lidande.
Kan man hitta en ”bättre tro” efter den sämre som var skadlig? Nya sammanhang där man talar om de jobbiga termerna på ett nytt sätt?
– Det fanns informanter från den ena ytterligheten till den andra. Det fanns de som ville ta fullständigt avstånd från allt och vara ateister; andra hade fortfarande en varm tro. Det fanns de som hade hittat en annan gemenskap, där det inte fanns krav, eller där de kunde få sitta längst bak i kyrkan. För vissa var det viktigt.
För Maria Björkmark var en kamratstödsgrupp inom UUT viktig åren då hon själv hade lämnat sitt gamla religiösa sammanhang. Så kom hon också själv i gång med att hjälpa andra.
– Det är otroligt viktigt att man kan sitta i en grupp och märka att man har samma upplevelser, och till och med skratta åt sånt som man har varit med om, säger hon.
Även om det andliga språket i olika grupper är olika så har man samma upplevelser, säger Maria Björkmark. Och så ser man hur symptomen också småningom försvinner: att människor inte längre har ångest eller stark rädsla.
Berättelserna från UUT-grupper citeras ofta av dem som är allmänt kritiska till religion. Men UUT samarbetar i dag med de flesta olika samfund, bland vilka många i dag är öppet självkritiska till sitt baksidorna av sin egen verksamhet.
– Där har det hänt mycket de senaste åren. Pingstkyrkan har ett väldigt aktivt samarbete med UUT och i Österbotten har många församlingar själva börjat tala om andligt våld. Det skulle jag aldrig ha trott för tio år sedan. Så det finns ett slags medvetenhet och öppenhet nu. Det går i rätt riktning.
FAKTA
- UUT –Stödföreningen för religionens offer har grundats 1993 för att stöda personer som har råkat ut för övergrepp, manipulation och begränsningar som förekommer inom religiösa
samfund. - UUT samarbetar i dag med de flesta samfund
- Maria Björkmark, 54, doktor i hälsovetenskaper arbetar som universitetslektor vid Åbo Akademi i Vasa.
- Disputerade i mars 2023 med en avhandling om att utveckla vården för människor som lämnat religiösa miljöer.
