Pappa påminner om sin mor, men jag har inte ärvt den livsinsikten trots att jag i övrigt på många sätt påminner om honom. På den här punkten är jag mammas dotter och skyndar framåt i livet, på många olika plan.
Bodil Jönsson, författaren bakom bland annat Tio tankar om tid, uppger att hon har haft sin farmor som idol. Hennes farmor hade nämligen inte ont om tid. Några generationer senare tillhör både Bodil Jönsson och jag den generation som konstant uppger sig ha ont om tid – ont om det enda en människa egentligen har.
De facto så har vi i snitt kring 30 000 dagar till vårt förfogande. Och ändå säger vi oss ha ont om tid. Jag har förbrukat kring 18 000 dagar av kvoten. Det är över hälften av den tid jag har till mitt förfogande, om allt går väl. Den tanken kan ibland skrämma mig. Jag känner att tiden rusar i väg utan att jag själv riktigt hinner med. Vad hände med mina 18 000 dagar förutom att jag hela tiden fick mer och mer bråttom?
Jag minns en diskussion i ett gymnasieklassrum under mina år som lärare. Vi diskuterade världsnyheter som satt spår hos oss och jag nämnde Estoniakatastrofen.
”Minns ni den?”, frågade jag.
”Nä, inte i detalj. Vi föddes det året”, sa killen längst bak lite torrt.
Det var som en kalldusch för mig. I min egen värld skedde den igår. Dessutom tyckte jag inte alls det var speciellt länge sedan Olof Palme mördades. Vart försvann dagarna, åren och tiden?
Ett annat tidsperspektiv bjöd min före detta litteraturprofessor på när jag mötte henne under en tillställning på Helsingfors arbis för något år sedan. Samtalet gled in på hur åren och tiden går.
”Åja, en av mina första studenter blev nyligen pensionerad”, sa hon.
Jag nickade stumt. Det var ett hisnande perspektiv.
”Du bär alla åldrar inom dig. Du är fortfarande den där tonårstjejen som du var en gång”, säger min före detta rektor när jag går ut från en träff med tidigare kollegor som firat hennes 80 år.
Jag tänker på träden som samlar sina årsringar innanför barken. Årsringarna syns inte utåt, men de finns där om vi studerar stammen lite närmare. På samma sätt bär jag alla mina åldrar inom mig. Alla mina 18 000 dagar finns inom mig. 12 000 har jag framför mig. De kommer en i taget, varken snabbare eller långsammare, oberoende av hur bråttom jag själv har.
Farmor hade rätt. Det är aldrig så bråttom att vi måste springa. Varför skynda när tid är det enda vi egentligen med säkerhet har?
