Varför ska man bekänna sina synder i gudstjänsten?
Tanken med att bekänna sina synder hör ihop med nattvarden. Det vill säga: man ska kunna delta i nattvardens gemenskap utan en känsla av att ha något otalt och otrevligt i sig. Ni vet: den där sköna känslan när man flippat ut över något idiotiskt, ångrar sig, ber om ursäkt, och får höra att den person man var arg på förlåter en.
Den allmänna syndabekännelsen i gudstjänsten blev vanlig först under medeltiden. Men redan den tidiga kristna kyrkan hade en tanke om att man inte ska gå upp till nattvarden med något oupprett bakom sig. I beslut vid olika kyrkomöten på 300-talet stadgade man till och med vilka synder som gjorde att man måste vara utesluten från nattvarden för vissa tidsperioder. Men vår kyrka idag graderar och listar inte synder.
Kort svar: ingen tvingar dig att bekänna synder, men det rekommenderas.
Är det inte föråldrat och frånstötande? Det lockar ju verkligen ingen till kyrkan om man genast ska få höra talas om sin syndighet.
I en del församlingar förklarar prästen poängen med syndabekännelsen innan den inleds, bara så att de som sitter i kyrkbänken ska förstå vad den handlar om.
Problemet är kanske att ordet ”synd” har fått en så hemsk klang. Man ser genast framför sig den där stränga, vidriga prästen i filmen Fanny och Alexander, någon som vill förödmjuka oskyldiga offer.
Men synd handlar om både stora saker och små: allt det där obestämda som gör att du har lite dåligt samvete. Den där ena människan du vet att du borde ringa för att hon skulle bli så glad. Att du inte orkar säga tre positiva saker i relation till en negativ när du talar med ditt barn, fast du vet att morot är bättre än piska. Att du förlorade tålamodet med den ändlöst irriterande tonåringen. Att du alltid tar så mycket plats i samtal och inte orkar lyssna på andras tråkiga historier. Att du tänker att du ändå är lite bättre än person X för att du exempelvis har pengar/utbildning/intelligens – och förstås för att du tycker att du är en bättre bilförare än de flesta och blir rasande på hur dåligt andra kör när du har bråttom.
Tänk om man inte gjort något syndigt då?
Det skadar ju inte att läsa med ändå, det är alltid skönt att höra att man är förlåten.
Varför har en del präster en lång paus när man får bekänna sin synd tyst för sig själv, medan andra bara ger en tre sekunder?
Kanske för att den biten är svår också för präster. Kanske prästen tänker att de flesta som sitter i bänken tycker det är obekvämt. Eller också tänker kanske prästen att det är en fin och skön stund, där hen själv har mycket att bekänna. Men många föredrar att få lite tid på sig för att gå igenom allt det där man har dåligt samvete över och skulle vilja reda ut.
Är det meningen att man ska känna sig eländig efteråt?
Verkligen inte. Det är meningen att man ska känna sig lättad, glad, förlåten och omfamnad av Guds oändliga kärlek som täcker allt från irriterade tankar till det värsta man kan göra – till exempel att förstöra sin familjs liv med missbruk och våld eller att ta någons liv. Att bli förlåten och älskad oavsett att vi alla gör fel och misstag är något av det finaste kyrkans syndabekännelse har att ge.
