Då Benita Finne blev antagen till en missionärsutbildning startade en process där hon ifrågasatte Guds existens.

Benita Finne: "Från den dagen fick själva kärnan i tron växa fram"

LIV.

Benita Finnes vägg i hemmet i Bennäs, Pedersöre hänger en färgglad tavla. Tavlans ram är mycket oansenlig, den syns knappt. För henne illustrerar tavlan det kristna livet. Tidigare var de yttre ramarna det viktiga. Nu är det innehållet – liv, frihet, glädje.

26.10.2022 kl. 19:00

Som barn satt Benita Finne ofta inklämd mellan mamma och pappa i ett överfullt bönehus i Bennäs och lyssnade på predikanterna.

– Där upplevde jag glädje, värme och trygghet.

Som tonåring gick hon med i församlingens ungdomsarbete.

– Där förvandlades tro till lagiskhet och moralismen fick sin boning i mig. Jag uppfattade undervisningen på ett sätt som förtog glädjen i att vara kristen. Tron blev för mig ett regelverk, du bör, skall, får inte. Den blev en ram på en tavla. Ramen blev så dominerande att jag inte såg tavlan.

Hon ville vara en perfekt kristen och tolkade allting utifrån det.

– Så fel det kan bli. Tack och lov att det är annorlunda i dag. Med fokus på kärnan formas ramen av sig själv.

Som ung, nyutexaminerad lärare sökte hon till Finska Missionssällskapets missionärsutbildning och blev antagen.

– Då ställde jag mig tre frågor om min drivkraft: Är det äventyrslust? Är det dåligt samvete? Är det kärlek till Gud?

Svaren på de två första frågorna var jakande. Men den tredje frågan startade en lång process.

– Jag insåg att jag hade en slags huvudets tro, men jag hade ingen relation till Gud. Jag ifrågasatte allt jag lärt mig om honom, till och med hans existens. Det var en tung tid som följde.


Liv, frihet och glädje

I det läget fann hon det bäst att tacka nej till missionärsutbildningen.

– För att göra en lång historia kort kom jag mig via omvägar till en kristen ungdomskonferens i Danmark. Där mötte jag ungdomar som varken liknade eller uppförde sig som jag uppfattat att kristna ungdomar borde göra.

Det som dittills för henne varit ord utan verklighet präglade hela konferensen: liv, frihet och glädje.

– Det var det jag själv längtade efter och därför sökte jag någon att samtala med. Deltagarna på konferensen representerade många samfund och som lutheran ville jag tala med en präst.

I folkvimlet såg hon en man i prästskjorta, gick fram till honom och frågade om de kunde samtala. Det visade sig att han var präst i Svenska kyrkan.

– Jag tänkte att honom måste jag kunna lita på. Jag berättade om den kamp jag förde och att jag ifrågasatt allt, till och med om jag ens är kristen.

Prästen frågade om hon någonsin överlåtit sig till Jesus.

– Att överlåta sig till Jesus? Det var något jag aldrig hade hört talas om att man kan göra. Han förklarade att det inte är något märkligt. Det innebär att man bjuder in Jesus i sitt hjärta och ber att han ska bli herre i ens liv. Efter ett långt samtal ledde han mig i en överlåtelsebön.

Det hände inget dramatiskt men det var en viktig markering.

– Från den dagen började tavlan, själva kärnan i tron, växa fram medan ramen blev allt tunnare.

Konferensen hade ordnats av UMU, Ungdom med uppgift, och efter konferensen återvände hon till Danmark för att gå UMU:s lärjungaträningsskola.

– Efter utbildningen som bland annat innefattade en missionsresa till Frankfurt, skulle teamet resa med Transsibiriska järnvägen vidare till Japan. Jag ville följa med. Jag ville inte återvända till Finland. Olika omständigheter gjorde dock att jag, efter mycket bön, insåg att jag skulle återvända hem.

Det var inte lätt att komma hem. Hon fick jobb som lärare i Jakobstad.

Även om missionen inte blev Benita Finnes heltidskall lever intresset att hjälpa nödställda kvar. Medan hon var lärare engagerade hon sig i att samla in kläder till Stikli församling i Lettland. Sedan hon gick i pension gör hon korttidsinsatser.

– Jag är ofta i Stockholm och passar då på att besöka Sankta Clara kyrka, nära Sergels torg i stadens absoluta centrum. Första gången jag kom in där möttes jag av en anda av bön och lovsång. Äktheten, värmen och glädjen är påtaglig och omsorgen om alla tilltufsade är verklig. Jag kände mig hemma. Det är en dynamisk församling med Jesus i centrum, där många kommer till tro.

Senaste höst gjorde Benita Finne en tre månaders praktik i Sankta Clara.

– Jag gjorde allt från att tvätta kyrkbänkarna till att leda en Alphagrupp med Eva, som jag lärt känna där. Ibland höll jag aftonandakt för uteliggarna som övernattade i kyrkans utrymmen.

När Carl-Erik Sahlgren, kyrkoherden i Sankta Clara, gick i pension 2012 flyttade han med sin hustru Overa till hennes hemby Marangu i Tanzania. Där öppnade de Mokicco (Mount Kilimanjaro Children’s Care Organization), ett hjälparbete för fattiga och föräldralösa barn och unga samt för änkor. Efter Carl-Eriks död i november 2021 leder Overa arbetet. Till sin hjälp har hon en styrelse.

– Jag träffade Carl-Erik flera gånger och jag kände till Mocicco. Men det var pensionerade diakonen Inga Pagréus, som arbetat med Carl-Erik, som gav mig tanken att åka dit. Jag ville inte åka ensam så jag frågade Eva om hon följer med. På stående fot svarade hon ja.


Har vi skapat ett omänskligt samhälle?

Resan gjorde de i vår. Under sex veckor hjälpte de till i skolan.

– Vi umgicks med barnen, sjöng med dem och höll lektioner i engelska. Carl-Erik var övertygad om att språkkunskaper ger större möjligheter i framtiden. Vi undervisade även en ytterst heterogen grupp i åldern mellan 7 och 70 år.

Mokicco anser att barn och unga mår bäst om de får växa upp i trygga hem med föräldrar och syskon. Därför har 130 föräldralösa och fattiga barn sitt hem i en av de 26 så kallade Mokicco-familjerna. Mokicco ger också förskoleundervisning, inte enbart för de 130 barnen utan även för andra barn som inte annars skulle ha möjlighet till skolgång.

– Mokicco har också en yrkesskola i en by ute på landet. Där ges tills vidare utbildning enbart i sömnad, men förhoppningen är att skolan ska kunna starta utbildningslinjer inom byggnad och IT, om bara finansiering och personal ordnas.

Organisationen erhåller inga statsbidrag utan alla pengar kommer in från frivilliga understödjare. Familjerna sätter dock en ära i att själva bidra till försörjningen av barnen och har därför startat upp olika småföretag. De frivilliga understöden kommer främst från Sverige.

– Overa är en exceptionell kvinna. Hon är också präst och håller gudstjänst i kapellet nära sitt hem nästan varje söndag. Efteråt stannar folk kvar och förväntar sig både mat och tid för samtal. På vardagarna undervisar hon vid prästseminariet och lördagar när hon borde ha vilodag söks hon vanligtvis upp av någon som vill samtala om sina svårigheter.

Efter vistelsen i Tanzania är Benita Finne tacksam över att ha blivit född i Finland.

– Jag är tacksam över rent vatten, bekvämt hem, bra mat, fina vägar, gratis skolgång, bra sjukvård, ren natur, olika årstider, ett fungerande samhälle. Visst har vi utmaningar här, men jämfört med fattigdomen i Tanzania tycker jag inte att våra är så stora.

– Det finns mycket gott i Tanzania, såsom avsaknaden av stress. Där talar man med varandra, inte med telefonen. Och jag hörde inget om utbrändhet eller panikångest. Har vi i vår välfärd skapat ett omänskligt samhälle?

Sången, dansen och glädjen under gudstjänsterna är något hon bär med sig och saknar här. Likaså de många barnen som var med och aktiverades under gudstjänsterna.

– Men visst frågar jag mig varför våra livsbetingelser är så otroligt olika? Beror det på korruptionen? Är det kvarlevor från kolonialismen?

Text och foto: Johan Sandberg


ulf ekman. Ulf och Birgitta Ekman grundade Livets ord och såg rörelsen växa och knaka i fogarna. Efter trettio år lämnade de Livets ord för att bli medlemmar i den gamla kyrka som de tidigare tänkte var död. 29.1.2020 kl. 10:24

tvivel. – Tvivlar gör vi säkert alla någon gång, säger prästen Monica Heikel-Nyberg. Hon har med åren accepterat att det kommer dagar när hon har svårt att tro, men att hon då får lita på att Gud tror på henne. 29.1.2020 kl. 00:01

Keltiska böner. De keltiska bönerna har hittat hit via Iona i Skottland. En del har mött dem på retreater eller i Tomasmässan – eller i form av en psalmtext. 29.1.2020 kl. 00:01

Lärkkulla. – Lärkkulla behövs som en mötesplats för kyrkligt anställda och aktiva i vårt avlånga stift, säger Wallén. 28.1.2020 kl. 09:24

ungdomens kyrkodagar. Deltagare på Ungdomens kyrkodagar ger tummen upp för en kyrka som är aktiv i klimatdiskussionen. 27.1.2020 kl. 17:58

ungdomens kyrkodagar. "Säg åt oss att det är nya tider nu!" sa biskop Bo-Göran Åstrand till deltagarna på Ungdomens kyrkodagar. Han hade sällskap av ärkebiskop Tapio Luoma som besökte UK för första gången. 24.1.2020 kl. 18:36

barnböcker. Vad kan de bästa barnböckerna lära oss? Massor. Sofia Torvalds skriver om hur man klarar blod på födelsedagen, bitande rävar, lejon som vaktar bäckar och mjölk som blivit sur. 22.1.2020 kl. 14:15

besök. En delegation ledd av biskopen i Helsingfors Teemu Laajasalo mötte påven Franciskus vid en privat mottagning i Vatikanen. 17.1.2020 kl. 14:00

biståndsarbete. ”Mitt barn är värdefullt precis sådant som det är.” Skolan förändrar både föräldrarnas och samhällets inställning till personer med funktionsnedsättning. 16.1.2020 kl. 00:00

doktorsavhandling. Positionerna är låsta, vi måste börja tala om äktenskapet på ett nytt sätt, säger Emma Audas, som idag disputerar med en avhandling om kyrkans äktenskapssyn. 16.1.2020 kl. 10:51

gemenskap. Våra gemenskaper ser kanske inte längre ut som de gjorde förr, men fortfarande handlar de om att vi ser varandra och delar samma upplevelser. 16.1.2020 kl. 00:01

val. Kandidatgalleriet för kyrkomötes- och stiftsfullmäktigevalen har nu öppnat på nätet. 15.1.2020 kl. 08:33

Helsingfors. Utmaningarna för församlingarna i Helsingfors är större än på annat håll. Traditionen av kyrklighet är svagare – men de unga utforskar tron fördomslöst. 16.1.2020 kl. 00:01

forskning. Under årets första stiftsseminarium föreläser biskop Bo-Göran Åstrand, Sara Gehlin och Björn Vikström. 13.1.2020 kl. 15:36

bibelöversättning. Sedan 2004 har Kronobyborna Magnus och Anna Dahlbacka arbetat med att översätta Bibeln till samburu. De fick börja från början. Först fick de lära sig språket, sedan skapa dess skriftspråk. 13.1.2020 kl. 11:53

rasism. Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah. 9.8.2023 kl. 14:26

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00