Höst är uppbrott. Att ta farväl av sommaren och återgå till en kanske lite mer förutsägbar vardag. Att se fram emot att det blir kallare och välkomna den mörkare årstiden.
För många av oss innebär det att gå tillbaka till ett jobb efter semestern. Att flytta, byta skola eller flytta upp en årskurs. För min del blir det att bryta upp från Österbotten och köra nordost till Kirkenes i Norge, där jag ska jobba som präst i några månader.
Jag tycker om hösten och ser fram emot de utmaningar som väntar på mig. Nya människomöten, andra traditioner, en lite annan kultur, andra språk (bland annat nordsamiska och kvänska) och säkerligen ett delvis annorlunda sätt att vara kyrka på.
För kyrkan ska ju, åtminstone som jag ser det, vara en del av hela livet. Inte något vid sidan av livet. Den ska heller inte bara få finnas med vid vissa milstolpar i våra liv. För att bli riktigt relevant för gemene man tror jag kyrkan alltmer behöver få bli en del av vår vardag.
Men hur ska vi komma dit? Vägen kan kännas lång, men den är inte oframkomlig. Kyrkan har en framtid och vi behöver den mer än någonsin. Vi behöver den trygghet och gemenskap som kyrkan kan ge. Vi behöver det hopp och ljus som den står för. Men vi kan också behöva våga omdefiniera vad det är att vara kyrka och se vilken vår egen plats och uppgift i gemenskapen är.
Kyrkan kan aldrig sluta utvecklas eller omformas, då dör den. För kyrkan är vi, en levande organism där Jesus Kristus är Herre och alla som vill tro på honom och bekänna honom som Herre i sitt liv är lemmar i den kroppen.
Ha en god höst! Herren vare med dig!
