Biskop Bo-Göran Åstrand valde dialog och herdamejl

Han säger att man inte behöver lyssna länge på en förkunnare för att höra om hen har varit i verkstaden eller inte.

Så när det blev dags för det mer eller mindre obligatoriska herdabrevet valde biskop Bo-Göran Åstrand att inte ha en teologisk överläggning med sig själv. I stället valde han dialogbokens form.

För herdabrevsboken Brev i brytningstider (Fontana Media 2022) tog han kontakt med journalisten Jeanette Björkqvist, teologen och byggnadsvårdaren Liisa Mendelin, skådespelaren Simon Häger och förre riksdagsledamoten och ministern Ulla-Maj Wideroos och bjöd in dem till dialog.

Boken är ute i handeln nu och innehåller mejlkonversationer mellan de fyra finlandssvenskarna och biskopen med en avslutning med ”några riktmärken” av honom själv.

Boken har fyra tydliga teman: social utsatthet, ekologi, hbtq och det breda, folkliga engagemangets kyrka.

Valde du temana först och personerna att mejla med sedan?

– Så var det, ja. Jag bjöd in dem för drygt ett år sedan och de tackade inom kort ja. Det behövdes inga reservnamn.

Träffades ni för att prata ihop er om hur ni skulle göra en bok?

– Nej, bara ett kort Teamsmöte om de praktiska arrangemangen. Sedan var det en äkta brevväxling. Det var spännande att se hurdana de första mejlen skulle vara.

Hbtq-frågorna gick under huden

Bland de fyra mejlväxlingarna säger Bo-Göran Åstrand att särskilt den med Simon Häger, 44, homosexuell och skådespelare, gick honom särskilt under huden.

– Simon tänker väldigt högt och personligt i den här boken, personligt men inte privat. Jag upplevde instinktivt när jag fick hans brev att det ville jag också göra från min sida. Och då kom ju mina egna erfarenheter fram också i den processen. Och när jag sedan i boken till slut lyfter fram det här med trygga församlingar, så känner jag faktiskt att det är så här jag vill att det ska vara.

I brevväxlingen med Liisa Mendelin, 34, som har ett starkt intresse för miljö och hållbarhet, säger han att han slogs av klyftan mellan två generationer.

– Hon gjorde det väldigt pregnant och tydligt. Och Liisa släppte mig inte lätt. Jag märkte när jag skulle börja svara att jag behövde tänka över var jag riktigt står själv i de här frågorna och fördjupa mig i dem.

Hon frågade ju till och med om de yngre behöver kunna förlåta tidigare generationer för vad de har gjort.

– Vi behöver försonas. Den förra generationen och min tänkte att vi skulle bygga en ännu bättre framtid för följande generation. Det driver också mig som förälder och pappa. Men när jag möter Liisa så ser jag det så tydligt att min framtidsvision inte funkar, att vi skulle få ännu mera av allting. Vi är i en brytningstid på den punkten. Men vi kan inte heller bygga på dåligt samvete. Det är inte heller en bra drivkraft.

Den grävande socialjournalisten och debattören Jeanette Björkqvist, 49, för i sina mejl ut biskopen i samhällets mörkaste gränder av knarkmissbruk och människohandel.

Är det områden som kyrkan och kyrkans diakoni har missat?

– Det var ju mot bakgrund av Jeanettes rapporter om 2015 (under flyktingvågen) som jag valde henne för boken. Sedan såg jag ju direkt när hon skrev att hon tillämpar samma synsätt och forskande blick på det som hände under pandemin. Jag upplevde inte vår dialog som en kritik av kyrkan eller diakonin. Den är nog långt framme med att se vad som händer i samhället. Men Jeanettes brev gav ett fördjupat perspektiv.

Den tidigare SFP-politikern Ulla-Maj Wideroos, 71, kommer med i biskopens bok efter att ha valt kyrkan som sitt nya verksamhetsfält efter att ha lämnat sin aktiva tid inom rikspolitiken.

Hemma i Närpes ställde hon upp i församlingsvalet och var med om att hennes lista tog 18 av 23 mandat.

Hur tror du det blir om församlingsvalet i höst skulle dra in många nya människor?

– Det skulle bli ännu mera jobb för kyrkoherdarna. Engagemang betyder inte mindre jobb, utan mer, att hålla reda på hela butiken. Det börjar hända, ju fler som är i farten. Det minns jag från Jakobstad att när man gick till jobbet visste man inte alltid vad som skulle hända in­nan kvällen. Det är inte planlöst men det kommer intryck, och tankar, folk är engagerade. Alla kyrkoherdar som hamnar i en sådan ström vet att det blir mera jobb, men i slutändan bra.

I mejlväxlingen berättar Ulla-Maj Wideroos också om en trivsam, folklig allsångskväll med psalmer som slutade med en förkunnelse om synd som ”förstörde allt”.

Synd och nåd återkommande ofta i synnerhet i luthersk förkunnelse. Tyder Ulla-Maj Wideroos inlägg på att kyrkan lite borde försöka byta grundton där?

– Vill man som förkunnare att budskapet ska gå fram kan man inte tala så det går lock för öronen på dem som lyssnar. För vad har det sen för betydelse vad man säger? Det Ulla-Maj egentligen efterlyser är inte att vi aldrig ska tala om de svåra sidorna i levet eller att vi människor inte räcker till och så vidare. Men man måste lyssna på sina lyssnare. På vilket sätt ska man uttrycka det här så att det landar i människors tankar och föreställningsvärld? Och den där situationen är ett klassiskt exempel på hur det går när man som förkunnare går fram på ett fel sätt.

Du har varit biskop i tre år nu. Saknar du den här kommunikationen med dem ”i verkstaden”?

– Så länge jag var i församlingen så träffade jag regelbundet människor i glädje och sorg. På konfirmationsläger och dopkaffe fick jag ju en bra bild av hur det var i de här människornas liv. Det är jag rädd för att förlora. I det här jobbet så håller jag ju tal gång på gång. Och det får inte bli för lite tid att tala med människor i alla möjliga olika sammanhang. Tappar jag det så vet jag att det kommer att höras.

I din bok hade du valt bara fyra personer som tänker rätt så lika som du. Men ingen som tänker helt olika, teologiskt eller om de fyra temana. Varför ingen femte?

– Det är en bra fråga. Det tänkte jag inte på, om jag ska vara ärlig. Nu är upplägget i boken att två skribenter hör till kyrkan och två gör det inte. Det tycker jag är fin uppställning.

Många skulle vilja en fluga i taket för att se hur du som biskop för diskussioner med dem som inte alls tänker som du. Hur gör du?

– För det första är jag inte rädd. Jag har också i svåra lägen sökt upp dem som tänker annorlunda och försöker tänka mig in i deras situation. Varför tänker man så här, och ser det på ett bestämt sätt? Jag lyssnar, det gör jag. Även om det ibland någonstans långt inne gör lite ont.

I sina avslutande ”riktmärken” i herdabrevsboken betonar Bo-Göran Åstrand det viktiga att vara tillsammans, i kyrkan, inför naturen och i världen. ”Tiderna vi lever i är utan tvekan utmanande och osäkerheten påtaglig. Nu är det inte läge att gå ensam”, skriver han.