Före en månad sedan kom Olha Holubova till tryggheten hos dottern Mariia Skog och barnbarnen i Vasa. Lova heter det yngre barnbarnet.

Ukrainaflykting i Korsholm: "I mörkret syns ljuset klarare"

Ukraina.

Det tog Olha Holubova över en vecka att ta sig från hemmet i Charkiv till tryggheten hos dottern Mariia Skog med familj i Korsholm. Kvar i Charkiv blev maken Yevhen.

8.4.2022 kl. 19:00

Genast när Olha ringde Mariia på morgonen och berättade att kriget brutit ut började hon övertala sina föräldrar att lämna hemstaden Charkiv.

– Men pappa ville inte göra det. Först den åttonde dagen gick han med på det. Men de vågade inte lämna staden genast, för det var många flygplan i luften och det hördes ljud av explosioner. De började i alla fall packa väskorna, berättar Mariia.

De såg också ryska styrkor köra in i staden, men inga pansarvagnar.

Först tänkte de ta tåget ut ur staden. Men ryktena gjorde gällande att endast kvinnor och barn fick plats i dem. Och Yevhen ville heller inte ta en plats av en kvinna eller barn på de överfulla tågen.

– De visste inte hur de skulle ta sig ut. Pappa har tillgång till sin arbetsgivares bil. Men den var inte hans så den kunde inte ta.

Då ringde församlingens pastor. Han ville ha ut sin dotter ur Charkiv. Han hade ordnat en bil men hade ingen chaufför. Det visade sig också de kunde hämta bilen endast tio minuters promenad från platsen där arbetsgivarens bil skulle lämnas.

– Att de fick tag på en bil så nära ser jag som ett mirakel och en stor välsignelse. För Charkiv är en stor stad och det är farligt att köra där nu.

"Att de fick tag på en bil så nära ser jag som ett mirakel och en stor välsignelse."

Färden söderut mot staden Dnipro gick långsamt. Det var fullt med bilar på vägen och stundtals kröp trafiken fram i tio kilometer i timmen.

– För pappa var det viktigt att pastorns dotter som är 19 år följde med i bilen. Det gav honom ytterligare motivation.

I Dnipro togs de emot av en församling som gav dem inkvartering och mat. Där mötte de sonen till bilens ägare som åkt iväg tidigare med sin bil. De körde vidare västerut tillsammans.

De fick ta en dag i gången. Det var myc­ket trafik och svårt att köra. En dag körde de 150 kilometer på fjorton timmar.

Det var svårt att få tag på bensin till bilarna, de fick bara tanka små mängder åt gången.

Men varje kväll hittade de en plats att övernatta, antingen hos vänner till någon i de två bilarna eller i en församling.

– Det var tufft, men de kände sig säkrare ju längre västerut de kom. Vid kontrollpunkterna var stämningen avspänd, soldaterna var mycket hjälpsamma och de kunde skratta och skämta med dem.

Under resan hade de hoppats att också Yevhen, 57 år, skulle kunna ta sig ut ur landet, men han var för ung.

Fyra dagar efter att de startat från Dnipro kom de till Lviv, en sträcka på knappt tusen kilometer som man normalt kör på en dag.

I Lviv övervägde de vad de skulle göra. Först tänkte de ta sig över gränsen till Polen, men det var för mycket folk. Medresenärerna i den andra bilen började tala om att åka lite söderut, till Uzjhorod och gå över gränsen till Slovakien där.

– De ringde mig för att höra min åsikt. Vi kom då överens om att det är bäst att de fortsätter åka tillsammans, säger Mariia.



Via Slovakien och Polen till Finland

Olha gick över gränsen till fots. I Slovakien möttes hon av frivilliga som gav henne mat och satte henne på en buss till Košice, den närmaste större staden. Därifrån flög hon via Warszawa till Helsingfors. Pastorns dotter fortsatte till Tyskland.

– Det gick många bussar till Finland men vi köpte en flygbiljett åt mamma. Buss­resan tar många dagar och hon hade redan rest en vecka i bil. Men hon måste vänta sexton timmar på nästa flyg i Warszawa och det kunde hon göra hos vänner i staden.

– Jag hörde om gratisflyget till Helsingfors, men hittade då inga biljetter till det. Det visade sig att jag var för tidigt ute. Men de viktigaste var ju att få hit henne.

Yevhen återvände först till Lviv, men efter några dagars sysslolöshet där fortsatte han hem till Charkiv. Det tog två dagar. Han sov i bilen den natten.

När han återvände hem fann han köksfönstret och ett köksskåp i lägenheten sönder. I köksskåpet hittade han en skärva från en bomb som detonerat rätt långt borta tre dagar efter att de åkt. Alla andra fönster i våningshuset var hela.

– Lyckligtvis var ingen hemma.

I Charkiv pågick strider i närheten.

– De ukrainska styrkorna har lyckats tränga ockupanterna tillbaka från staden. Ryska styrkor finns fortfarande i regionen. Man kan höra ljud från striderna, ibland mera, ibland mindre. Men där han är just nu är det relativt lugnt.

Olha och Mariia har kontakt med Yevhen flera gånger om dagen.

– När han jobbar måste han köra genom staden och det är farligt. Då är mamma orolig för honom. Ryssarna har också skjutit luftburna minor över staden och ingen vet var de landat.

Olhas församling i Charkiv, Livets Ord, möts inte längre.

– Jag tror inte att någon kyrka i staden är öppen nu. Först försökte man, men då kriget pågått en vecka hade många lämnat staden. I andra städer fokuserar åtminstone de evangelikala kyrkorna på att hjälpa flyktingarna.

"Jag tror inte att någon kyrka i staden är öppen nu. Först försökte man, men då kriget pågått en vecka hade många lämnat staden. I andra städer fokuserar åtminstone de evangelikala kyrkorna på att hjälpa flyktingarna."

I Vasa är familjen Skog kopplade till Sionförsamlingen.

– Pastorn och många andra församlingsmedlemmar har varit i kontakt och sagt att de ber för oss och erbjudit sin hjälp. Församlingen har också erbjudit mamma en bostad, men hon vill bo med oss. Hon har också fått hjälp med att skaffa kläder.

Via Viber-appen håller Olha kontakt med en bönegrupp i församlingen i Charkiv. Med den ber hon fyra gånger om dagen. Medlemmar är utspridda över hela Ukraina och Europa.

– Det har varit bra för mamma att vara en del av församlingsgemenskaperna. Det är uppmuntrande att veta att Gud är med oss.


Du ser att Gud är med i allt detta?

– Definitivt. Jag ser ljuset i mörkret. Ljuset syns klarare då. Det har skett så många mirakler som folk berättat om: Missiler som inte exploderat. En flicka steg upp ur sin säng för att hämta mat och medan hon var borta landade en raket i sängen, utan att detonera. Vi har bett för en pastor i Mariu­pol som var kidnappad flera dagar. Han blev nyss frigiven. Men det finns också berättelser som slutat tragiskt.


Var hör du de här berättelserna?

– Mest av vänner eller av pastorer som bandat in och distribuerat dem.

Text och foto: Johan Sandberg


Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Varför saknar förtroendeorganen i Väståbolands församling representation från skärgårdsförsamlingarna? 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. – I det stora hela mår kyrkomusiken och musikerna bra, säger stiftsekreterare Jan Hellberg som ledde kyrkomusikdagarna. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkostyrelsen i Sverige föreslår i en remiss att ordet “äktenskap” ska tas bort från den framtida vigselordningen. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. En av de kliniker som Kyrkans Utlandshjälp understöder i Gaza har förstörts av Israeliska missiler. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkans Utlandshjälp är en av de organisationer som samlar in medel för de krisdrabbade i Gaza. 12.1.2009 kl. 00:00

upprop. #sanningenbefriar heter kampanjen som samlar in berättelser om övergrepp och trakasserier i församlingar och kyrkliga sammanhang. 12.12.2017 kl. 09:00

viborg. Skyddshemmet Dikoni i Viborg invigdes för några veckor sedan och glädjen var total. Kyrkpressen var med. 6.12.2017 kl. 12:48

ärkebiskopsval. Det kommer antagligen att behövas en andra omgång i ärkebiskopsvalet. Det är också sannolikt att Esbobiskopen Tapio Luoma är av de två som går till andra omgången. Åtminstone om man får tro på stödet just nu. 5.12.2017 kl. 14:38

Dammenbrister. 29.11.2017 kl. 11:23

Trakasserier. Också i kyrkan och i kyrkliga sammanhang sker sexuella övergrepp och trakasserier. 29.11.2017 kl. 11:03