– Från februari till mitten av sommaren demonstrerade vi varje kväll, säger Rabbe Tianen.
– Från februari till mitten av sommaren demonstrerade vi varje kväll, säger Rabbe Tianen.

"Det har varit en rikedom att märka att kan jag kalla de här människorna för mina vänner"

DEMONSTRATION.

Ett ryskt par, en rysk-ukrainska och en finlandssvensk har demonstrerat vid ryska ambassaden varje söndag i snart ett år. – Mitt liv har blivit rikare, trots en tragedi och någonting som känns upprivande för oss alla, säger Rabbe Tianen.

22.2.2023 kl. 19:13

En grå söndag i februari sätter Rabbe Tiainen och hans ryska vänner Ira och Pavel sig ner på ett kafé i Helsingfors för att dricka en varm kopp te. Snart ska de bege sig till Fabriksgatan – vännerna demonstrerar vid ryska ambassaden varje söndag.

– Jag vill att kriget ska ta slut. Jag vill att Ukraina vinner. Jag vill inte att människor dör i onödan. Därför demonstrerar vi, säger Ira.

Ira och Pavel är ursprungligen från Sankt Petersburg. De är gifta och båda är ingenjörer.

– Vi motsätter oss kriget mot Ukraina och vi hoppas på att Ukraina återtar alla sina landområden. Jag hoppas att Ryssland som land ska bli helat och att människorna väljer en annan väg.

Ira kom till Finland för tio år sedan, innan hon var en aktivist.

– Därför har inte den ryska säkerhetstjänsten så bra koll på mig, så som de har koll på många andra exil-ryssar.



Vad vill ni säga till finska folket?

– Fortsätt att stötta Ukraina.

Ira tänker tyst för sig själv och säger sen:

– Döm inte ryssarna. De är rädda. Att bo i Ryssland är inte samma som att bo i Europa – det är en helt annan sak. I Ryssland är man rädd hela tiden. Det är väldigt svårt för en person som har levt i en demokrati hela livet att förstå.

Ira säger att många som styr Ryssland är omkring 70 år.

– När Sovjet föll traumatiserades de, och ändå beslöt de att återuppliva Sovjet. De inser inte att Ryssland har förändrats – och världen har förändrats. Min förhoppning är att vi lever de sista krampryckningarnas tid.Jag hoppas att de sista smulorna av Sovjet äntligen kan lämna oss.

Demonstranterna har mötts som människor. – Vi har haft fester, spelkvällar och bekantat oss med Finland.




Spionage av säkerhetstjänsten

Alla Iras och Pavels nära familjemedlemmar bor i Ryssland, bara Pavels nära släkting bor i Spanien.

– Det är svårt. De ser på kriget på ett annorlunda sätt än vi här i Europa, säger Pavel.

Ira fortsätter:

– Det är också svårt att veta hur familjemedlemmar blir behandlade av säkerhetstjänsten. Många aktivisters familjemedlemmar spionerar säkerhetstjänsten på.


Våren kommer bli tuff

Rabbes, Iras och Pavels goda vän Anna kommer rödfrusen till kaféet och ansluter sig till samtalet.

– Jag är rysk-ukrainska och kom till Finland för omkring sju år sedan och blev ingenjör.

Annas familj bor i Ukraina.

– När det fullskaliga kriget bröt ut var mina familjemedlemmar lättade att jag bodde i Finland. Inga nära familjemedlemmar har lämnat Ukraina, men några avlägsna släktingar har flytt till Polen, på grund av det som hände i Butja.

Innan den 24 februari var familjen väldigt pro-rysk.

– De har tittat mycket på rysk teve. Men deras uppfattning om Ryssland har förändrats.

Anna hoppas på vapenstillestånd.

– Men det verkar inte troligt i den närmaste framtiden. Det sägs att den tuffaste delen av kriget kommer nu. Jag är väldigt rädd för hur det ska gå för min familj. De måste stanna för att kämpa i kriget.

Anna brister ut i stilla gråt. Ira tar hennes hand.



– Den ryska säkerhetstjänsten har inte så bra koll på mig, säger Ira. Hon väljer ändå att dölja en del av sitt ansikte när det blir dags för fotografering. Anna vill inte vara med på fotografierna, som en säkerhetsåtgärd.



Livet har blivit rikare

– Jag tycker att ni är extremt modiga, säger Rabbe Tiainen till sina vänner.

Han har demonstrerat mot kriget sen sedan dag ett.

– Från februari till mitten av sommaren demonstrerade vi varje kväll.

Rabbe och hans finska vänner stod på ett ställe på trottoaren.

– Men med tiden närmade vi oss, alltså Iras och Pavels gäng, och blev en och samma grupp. Det har varit en rikedom att märka att kan jag kalla de här människorna för mina vänner. Jag kan inte poängtera det nog. Mitt liv har blivit rikare, trots en tragedi och någonting som känns upprivande för oss alla. Jag är så glad för alla nya människor som öppnar upp sin värld.

Efter sommaren demonstrerade gruppen en gång i veckan istället för varje dag.

– På våren tog min energi slut fast jag ville vara med. Jag jobbade varje dag och demonstrerade varje kväll. Min kropp och mitt huvud sade till.

– Efter sommaren så har vi ofta demonstrerat i cirka två timmar. Efter det har vi gått till en bar, där stämningen har varit mer lättsam.

Din uppväxttid har präglats av den kristna tron. Hur påverkar det ditt tänkande?

– Att en diktator som Putin använder kristen retorik för att motivera ett anfallskrig och dödande av civila är helt bisarrt. Det är också något jag vill stå upp mot. Det är inte min syn av det kristna budskapet, säger Rabbe.

– Det är sorgligt att den ryska ortodoxa kyrkans högsta ledning tiger, och stöder kriget passivt. Vi har en skyldighet att säga ifrån. Den katolska och ortodoxa kyrkan och andra kristna kyrkor i Europa har sagt att patriarken Kirills retorik är en villolära. Man kan, helt enkelt, inte som kristen stödja ett krig på det här sättet.

Du har berättat att du i början kände mycket ilska. Har du några känslor av ilska kvar?

– Det händer sig fortfarande att ilska är den dominerande känslan. Vi är många i Finland och Europa som reagerar på nyheterna med ilska. Jag tror att det är viktigt att man har någon kanal att få ut ilskan. Det kanske handlar om att prata med någon eller att man gör någonting konkret, så det inte blir någonting som förbittrar en.

– Men tillsammans med de andra demonstranterna har jag fått bygga på med samvaro och vänskap. För mig har det blivit viktigare än ilskan. När man stått många kvällar ute på gatan har man ibland inte så mycket annat att göra än att prata och diskutera. Det har varit en spännande resa. Man lär känna människor. Jag har inte haft ryska vänner förr. För mig har det blivit en aha-upplevelse: lösningen på krig är ju faktiskt att människor möts. Och det ger mig hopp. Det handlar inte om nationalitet, utan det handlar om andra saker som har gått snett. Lösningen är det att vi möts igen, säger Rabbe Tiainen.

Text och foto: Christa Mickelsson


Tidigare kände sig Beni Karjalainen ensam. Idag har han goda vänner och en sambo. FOTO: PRIVAT

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56
Harry Holmberg finns i dag till för andra människor – i vården.

PRÄSTER. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 5.4.2024 kl. 11:23
Vid det här bordet fattar domkapitlets kollegium beslut om vem som blir herde i Petrus församling. Biskopen tycker det är trist att det gick så här.

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56
Petruskyrkan söker ny herde – men vem det blir är fortfarande oklart.

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54
Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59
Ida-Maria Björkqvist är biträdande 
distriktsledare i baptistsamfundet.

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00
Susann Stenberg blev ett viktigt stöd för Monica Björkell, som nyligen flyttat till Lovisa.

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30
För Johan Byggningsbacka är glädjen den känsla som fyller hans påsk.

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00
På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00
Ani Iivanainen skriver en bok om hur församlingar kan möta regnbågspersoner på ett rättvist sätt.

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39
Kyrkvaktmästare Anders Granvik i Jakobstad bereder altaret till påsk

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00
Åtta väckelserörelsers ledare skrev på.

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Tidigare kände sig Beni Karjalainen ensam. Idag har han goda vänner och en sambo. FOTO: PRIVAT

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56
Harry Holmberg finns i dag till för andra människor – i vården.

PRÄSTER. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 5.4.2024 kl. 11:23
Vid det här bordet fattar domkapitlets kollegium beslut om vem som blir herde i Petrus församling. Biskopen tycker det är trist att det gick så här.

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56
Petruskyrkan söker ny herde – men vem det blir är fortfarande oklart.

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54
Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59