”Jaha, idag kommer min kompis till oss! Ja, vi ska köra hem nu, till oss!” Fyraåringen står vid dagisets parkering, bredbent bredvid bilen och deklarerar lycklig och stolt till alla som passerar (föräldrar och andra dagisbarn). Snart sitter de båda kompisarna i baksätet. Vilken lycka! Nu får väntan och längtan ett svar. Kompisen är hemma igen efter några månader utomlands. Videosamtal har förstås inte varit samma sak. Nu får man äntligen leka tillsammans igen! Se på Hundpatrullen tillsammans, bygga lego, leka kurragömma, vara snälla mot varandra: ”Vill du också försöka sätta fast det här klistermärket?” eller proppa munnen full med plättar, grädde och sylt och skratta åt varandras miner.
En stund senare står de två framför en bild av staden där kompisen bott. Skyskrapor och Spindelmannen på bilden. ”Kan du visa var du bodde?” Kompisen synar bilden noga: ”Det syns inte här.”
Vi föräldrar kan inte låta bli att skriva upp citat och ta bilder av de två. De är så fina. Glädjen sprider sig till oss – där i stunden, men också för att vi vet att kämpiga morgnar kan bli mindre kämpiga. Morgonmålet går smidigare och vinterkläderna tycks plötsligt ha blivit mycket lättare att få på. Det finns en vän som väntar!
Senare på kvällen funderar fyraåringen: ”Man får säga att någon är söt. Det betyder att den är fin.” Ja, visst får man säga att kompisen både är söt och fin. Glädjen över en vän kan man också vilja sätta ord på, fastän den mest syns i de lätta stegen och i idéerna: ”Kanske vi idag i dagis ska göra en skylt till kompisen där han ska hänga sina kläder.”
Glad vändag 14.2!
Malena Björkgren är präst i Åbo svenska församling.
