De första tecknen kom hösten 2017. Janne Kütimaa studerade teologi i Tartu och pendlade mellan Tartu, Tallinn, Helsingfors och Mariehamn på grund av jobb och studier. Hon skötte jobbet som församlingsföreståndare i Adventkyrkan i Mariehamn.
– Redan på sommaren märkte jag att jag inte kunde sova fast jag var hur trött som helst. Jag hade väldigt svårt att säga nej till allt jag kände att jag borde och ville göra, trots att jag såg att jag inte hade kraft för det och inte rum i almanackan.
Det är där det börjar, vet hon idag. När man ser att det inte finns rum i almanackan är det ett tecken på att den borde tömmas i stället för att fyllas på.
– Men i stället gasar man. Man gasar när man borde bromsa.
Hon har funderat mycket på varför hon inte lyssnade på den där lilla rösten inuti som sa att hon behövde vila.
– Kanske för att den rösten pressades ner av föreställningar om hur jag borde vara. Hur jag ska vara om jag är en duktig människa och kristen. Då kan man inte säga nej till någon som behöver hjälp.
– Men jag hade också en egen vilja att använda alla möjligheter och följa mitt kall.
En mystisk fälla
I många år hade hon ”gjort mycket för Gud och människor”. Hon hade försökt rädda en vän med alkoholproblem och jobbat på en kristen radiokanal i Tallinn. Hon skrev, studerade, jobbade. När hon vaknade på morgonen försökte hon gissa var hon var innan hon öppnade ögonen: i Tartu, Tallinn, Helsingfors eller Mariehamn? På vilken sida av sängen skulle hon stiga upp?
– Sömnen försvann och hjärtat bultade. Jag gick upp för trappor och hjärtat började slå jättehårt.
Hon gick på undersökningar men hjärtat var friskt. Då visste hon att det var psykiskt.
– Jag minns att jag i september 2017 satt och skrev skolarbeten och uppsatser hemma i Tallinn och det kändes som om en traktor åkte över mitt bröst. Jag hade ångest och panik och började gråta. Jag förstod inte vad som höll på att hända med mig.
Hon fick läkartid samma dag. Läkaren sa: gå stavgång, ät gott, lev hälsosamt.
Men hon levde ju redan hälsosamt och gick stavgång.
– Så jag fortsatte. Och allt annat fortsatte.
Hon blev klar med studierna och fick fina vitsord, så fina att hon till och med blev bjuden på mottagning till den estniska presidenten. Samtidigt jobbade hon som församlingsföreståndare i Mariehamn och gjorde allt: städade toaletter och lagade mat och hade själavårdssamtal och predikade och besökte människor.
Men innan hon kunde bli ordinerad som pastor skulle hon göra en församlingspraktik i Helsingfors.
– Så jag kom till Helsingfors och alla var glada och hälsade mig välkommen. Men jag var så trött. Jag var som en julgran som blev prydd med nya uppgifter. Jag försökte vara en duktig pastor och själavårdare, men i det tysta kämpade jag för mig själv och med mig själv för att orka.
Julgransbilden säger mycket om hur det kändes: alla fick hänga något på henne och det såg ju så bra ut.
– Där stod man och hade inga ben att gå iväg med. Och man vill ju se bra ut! Man får allas beundran och uppmärksamhet och en stjärna i sin himmelska krona. Alla är glada för att du finns. ”Det är just dig som vi vill ha här just nu!” Så man vill vara där. Det är en mystisk fälla.
Det handlar ju också om ett kall.
– Gud använder dig. Det är ett helt eget kapitel hur kristna ska hålla fast vid sina gränser.
Hon valde utmattningsgruppen
Under ett år från hösten 2018 gjorde hon sin praktik i Helsingfors. Hon minns en kväll då hon åkte från affären till kyrkan och ropade till Gud i bilen: Varför har du tagit mig hit? Varför lät du det hända?
– Jag var så förtvivlad och mådde så dåligt att jag skrek. Men det var ju inte Guds fel.
Hon kämpade på, fast hon kände att hon inte hängde med. I augusti 2019 kändes hela världen som ett ekorrhjul.
– Jag ville stiga ur, men jag visste inte hur. Jag kunde inte ta emot mejl. Jag kunde inte läsa sms. Jag hade också upplevt förluster i mitt privatliv.
Hon åkte på ett läger för pastorer i Adventkyrkan. Där skulle man dela in sig i grupper, beroende på vilka utmaningar man kämpade med.
Hon valde utmattningsgruppen.
– När jag skulle berätta om min situation i gruppen började jag gråta. Jag bara grät när jag lyssnade på andra och jag bara grät när jag skulle berätta själv. Jag grät och grät och grät.
Efteråt kom en kollega och pratade med henne. Han berättade att han själv varit utmattad, och att han tyckte att hon borde gå till läkaren och bli sjukskriven.
– Och jag tänkte: Vaddå? Pratar han om mig?
Också hennes ledare stödde tanken och uppmuntrade henne att gå till läkare. De såg allvaret i hennes situation, men hon hade svårt att inse det själv.
Hon gick till läkaren och blev sjukskriven direkt, först i två veckor, sedan i månad efter månad. Hon avbokade allt. Kalendern som varit helt full blev helt tom. Telefonen tystnade.
När allt togs bort
Först ville hon bara sova. Hon förde en dagbok, den hette ”Rätt att vila”. Ett tag bodde hennes föräldrar hos henne för att de hade sålt sitt hus. När de flyttade till sitt nya hem var hon helt ensam.
– Jag föll ner i ett svart hål. Jag jobbade inte, jag orkade inte träffa vänner. Jag orkade inte göra någonting. Förutom allt det andra förstod jag också att Gud hade inte gett mig det jag mest av allt längtade efter innerst inne och hade bett om: att jag skulle få en familj. Och detta trots att jag hade gjort allt för ”Gud och människor”, ”offrat” mitt liv.
När coronaepidemin stängde ner hela samhället stod hon inför ett val: var skulle hon bo? Hon valde att åka till Åland.
– Det var bra för mig: coronapandemin satte en gräns för resandet. Jag vet inte hur det skulle ha gått för mig annars.
Som utmattad mår man bra av att bo på landet. Hon bodde i en stuga på ett fint ställe. Hon klöv ved. Hon gick ute i naturen. Hon fiskade.
– Mitt trosliv har förändrats väldigt mycket. Innan jag blev utmattad tänkte jag att om man tar bort Gud ur mitt liv, vad finns då kvar? Vem är jag då? Ingen, om man tar bort allt det som heter Gud.
– Och så hände det. Allt togs bort. Långa perioder har jag inte kunnat läsa Bibeln. Nu läser jag lite varje morgon. Bara alldeles lite. Mitt sätt att be är för det mesta att skriva dagbok. På vilodagen, då jag brukat vara i kyrkan, har jag tagit det lugnt och vilat. Mitt liv har blivit väldigt småskaligt och det har varit okej. Jag har lärt mig att jag är värdefull och älskad ändå.
– Du kan ha goda rådgivare vid din sida, men sist och slutligen handlar allt detta om en vandring på tu man hand med Gud.
Åren på Åland har varit tunga, men de har också varit sköna. Hon kämpade med myndigheter för att få sjukdagpenning. Hon borde kunna jobba, ansåg myndigheterna – men hon kunde inte. Hon orkade inte än. I somras jobbade hon deltid som museivärd på Kastelholms slott för att få inkomster.
– Jag sopade flugor på Kastelholms slott under vårstädningen och tänkte: aha, efter alla dessa år av studier och arbete står jag här och sopar flugor, och det är okej. Att sopa var ju det bästa jobbet för min hjärna, och det var också en ödmjukhetsskola – att acceptera var man är just nu.
Nu siktar hon på att bli egenföretagare i själavårds- och bokbranschen. Hon har skrivit en bok om Åland och gör författarbesök på bibliotek och i skolor.
– Jag har känt mig övergiven av myndigheterna när jag var som svagast, och då har jag inte haft något annat val än Gud. Jag har lärt mig att Herren är min personliga herde. Det tog tid att förstå att Guds kärlek är konstant, trots omständigheterna i vårt liv.
Vägen till helande
Hon tror att vägen till helande från en utmattning ser olika ut för alla. Det viktigaste är att kartlägga situationen och vägen till återhämtning, och att beskriva det som är tecken på hälsa för att känna igen dem senare.
– Jag blev rekommenderad att inte sätta något slutdatum för återhämtningen. Det var det bästa råd jag fått, för helandet tog sin tid. Mycket längre än jag eller någon annan hade trott. Det är som med förkylning – går man ut för tidigt kan man lätt få återfall.
Det är viktigt att höra andras berättelser och att förstå att man inte är ensam. Det är också viktigt att ta emot hjälp för att förstå orsakerna bakom utmattningen.
– Det finns alltid både inre och yttre orsaker. Numera fungerar hjärtklappning och sömnlöshet som en inre väckarklocka som säger att jag behöver sätta bättre gränser åt båda håll.
Kampen för att bevisa för myndigheterna att hon ännu inte varit i skick att återgå till sitt ”sedvanliga arbete” har varit svår.
– Men med varje svår erfarenhet får man ett nytt verktyg i sin verktygslåda för att hjälpa andra. Tidigare var begreppen ”att gå in i väggen” och ”att vara utmattad” suddiga ord som jag inte förstod – sådant skulle ju aldrig hända mig! Idag förstår jag på djupet, och vet att det finns ett liv på andra sidan utmattningen, men det ser annorlunda ut.
