– Jag är god vän med Kjell Westö – vi har bland anat spelat fotboll tillsammans. För tjugo år sedan producerade jag filmatiseringen av Drakarna över Helsingfors. För några år träffades vi över en lunch och jag framförde mina idéer. Han litade på mig och på den vägen är det, säger Claes Olsson.
Den namnlöse huvudpersonen i boken blev Frej i filmen.
– Han är en man som är förvirrad i sin värld. Han kan inte ha stark empati för någon. Han är besatt av sin ungdomskärlek, något som begränsar honom på många sätt.
– Frej är lite av en antihjälte. Men när han blir äldre hittar han mer och mer sig själv. Det är ju på det sättet som vi människor är – det är först när vi har blivit lite äldre som vi egentligen börjar veta vem vi är.
Uppväxten i Tölö
Claes Olsson växte upp i Tölö på 50-talet. Han var ett vilt barn med livlig fantasi.
Biograferna visade barnfilmer om söndagarna.
– Jag och min äldre bror gick på bio varje söndag. Jag hör till den generationen som upplevde hur ungdomskulturen föddes. Allt blev tillgängligt – film, serier, serietidningar och musik.
Han drömde om att bli skådespelare eller arkitekt – eller att jobba med film. När han blev lite äldre gick han med i teatergrupper för unga.
– Men jag märkte tidigt att det här med att stå på scenen och säga samma sak om och om igen varje kväll inte kändes speciellt inspirerande.
I gymnasiet skaffade han en filmkamera och började göra film med sina kompisar. Men hans mamma ville inte att han skulle börja med film utan studera för ett hyggligt yrke.
Det blev filosofi på universitetet.
– Filosofin lärde mig att strukturera och analysera texter. Det har jag haft mycket nytta av när jag förvandlat böcker till film.
Du har jobbat med film i femtio år. Hur tar du kritiken av dina verk?
– När man har varit så pass länge i den här branschen har man blivit garvad. Det är enkelt att vara kritiker, men det är svårt att vara en bra kritiker. Men det finns egentligen i dag få kritiker som har jobbat hemskt länge. Det gör mig inget om jag får dålig kritik, men jag förväntar mig att en kritiker ser någonting som jag inte själv ser i min film. Något som jag inte, omedvetet eller medvetet, lagt till.
I boken är huvudpersonens förhållande till religionen sargat. Hur ser ditt förhållande till kristendomen ut?
– Jag blev tidigt intresserad av kyrkohistoria. Kristendomen har haft och har stor betydelse för människorna och jag vill försöka förstå varför det är så.
Han kan inte låta bli att försöka förstå de drag av religionerna som är fundamentala och krigiska, som några av de islamska grupperingarna i dag.
– Min slutsats är att människorna har ett behov att hålla strikt fast vid någonting som man tror på. Jag upplever ändå kristendomen idag som väldigt flexibel.
Han tror att det viktigaste med kristendomen är att den ger trygghet åt människan.
– Människor söker alltid någon mening med livet.
Grubblar du ofta på livet?
– Naturligtvis, av olika orsaker. När man kommer upp i den åldern att ens egna föräldrar har dött, börjar man fundera på döden. Vad är egentligen döden? Är det bara en biologisk fas i vårt liv, eller innehåller den något annat? Finns det en själ? Det är en evig fråga.
För tio år sedan insjuknade han i cancer, och blev frisk.
– Jag var i väldigt god form. Men plötsligt kom cancern. Det visar hur skör människan kan vara.
Han har lärt sig att ta vara på familjen och sina vänner.
– Man kan plötsligt behöva hjälp. Och det är lika viktigt att man kan vara till hjälp i en svår situation. Men kärleken är det på samma sätt: det känns bra att bli älskad av någon – men det är också lika viktigt att du kan ge kärlek.
Hur känns det att bli äldre?
– Jag försöker kämpa emot det. Jag spelar fotboll två gånger i veckan.Jag har faktisk blivit finsk mästare med Käpylän Pallo i ålderskategorin 70+. Jag vill inte vill bli liggande i sängen eller sittande i fåtöljen och smutta på vin.
Han har tre döttrar och fyra barnbarn, också de flickor. Att lära känna barnbarnen är viktigt för honom. Vänner är också viktiga.
– Jag är med i ett sällskap som har hållit samman i trettio år. Vi träffas en gång i månaden, går ut och äter eller badar bastu.
Han är nyfiken på människan.
– Det är intressant att se hur jag och mina vänner har förändrats med tiden.
Hans dolda talang är att inte bli stressad.
– Jag är bra på att organisera min dag. När jag undervisar film säger jag till mina elever: det viktigaste är att du har en stresstark mage.
Claes Olsson
– Aktuell med regin och manuset till filmen Den svavelgula himlen.
– 73 år, har bott i Kottby, Helsingfors, i nästan 50 år.
– Har tre döttrar och fyra barnbarn.
– Spelar fotboll två gånger i veckan och har blivit finsk mästare med Käpylän Pallo i ålderskategorin 70+.
– Älskar Helsingfors. ”Jag går ofta i staden på smala gränder och igenom innergårdarna. Nu för tiden har det blivit svårt.”
– För den finlandssvenska publiken är hans tidigare filmer Underbara kvinnor vid vatten och Colorado Avenue mest kända.
