I hela mitt liv har jag lyssnat på radion. Under mina första skolår var jag ganska ofta förkyld och måste stanna hemma. Men jag var inte så sjuk att det var hemskt, utan tvärtom fick jag några extra lediga dagar. Dem tillbringade jag med att pyssla och lyssna på radion som höll mig sällskap eftersom föräldrarna var på jobbet. Då fanns bara en svenskspråkig radiokanal, och allt mitt lyssnande resulterade i en större allmänbildning och gjorde mig till musikalisk allätare.
Fortsättningsvis lyssnar jag så gott som dagligen på radio. Kanalerna kan variera lite, men förutom sällskap och underhållning, medan jag gör någonting annat, är en viktig aspekt lyssnandet på nyhetssändningar. Här ger radion mig ett fönster mot omvärlden och håller mig uppdaterad. Jag har ofta radion på i bilen och där surfar jag mellan några kanaler beroende på humöret.
I våras flyttade Ungdomsvåningen, där jag länge haft mitt arbetsrum, ut från svenska församlingshemmet till Domprostgården nära domkyrkan. Numera går min arbetsresa genom gamla stan, mycket ofta med bil där jag lyssnar på radion. Och här händer något. På den trånga gatan blandar två olika radiokanalers våglängder sig med varandra. Musikaliskt kastas jag av och an mellan rock och symfoni, i vissa ögonblick är det två olika musikstycken rentav ovanpå varandra. Enda sättet för mig att påverka detta är att antingen gå till en tredje stabilare kanal eller stänga radion helt.
När jag först råkade ut för detta tekniska fenomen blev jag irriterad, men nu fascinerar det mig och har gett mig en bra bild för villkoret att vara människa. Vi är ju ständigt mottagare av budskap på olika sätt och av alla slag. Det är myndigheter, reklam, förståsigpåare, vänner, ovänner. Listan kan göras hur lång som helst och budskapen kan vara högljudda eller lågmälda, svårtolkade eller i klartext. Det gäller då att välja vem och vad man skall lyssna till, och när man ska stänga öronen. Det är minsann inte lätt!
Och för att ytterligare komplicera tillvaron för oss har vi de egna inre rösterna som kan tävla om vår uppmärksamhet. I Bibeln säger Jesus: ”På frukten skall trädet kännas.” Kanske kan den tanken vara till hjälp då man skall välja vad som är värt att lyssna på. Vad är följden, resultatet om jag tar till mig budskapet? Och vad är följden om jag Inte lyssnar?
När jag parkerar bilen vid Domprostgården eller hunnit hem, har bilradion börjat bete sig som den ska igen, och då inser jag att som människa är jag inte bara en mottagare som skall gallra bland budskap. Jag är också en sändare! Vad skall jag sända ut idag bland mina medmänniskor? Och jag inser att mitt enda hopp är orden vi ger konfirmanderna när det gäller bön: Hjälp! Förlåt! Tack!
