Pamela Granskog bor i Haga där parkerna finns nära.

Pamela Granskog: "Jag har starka rötter i Österbotten, men Helsingfors är min stad"

STADSBO.

Pamela Granskog känner sig som helsingforsare i Österbotten och som österbottning i Helsingfors. Om hon skulle få bestämma skulle alla åka på utbyte till andra regioner.

22.7.2021 kl. 06:00

– Mina barn får det bästa av två världar. Om vintrarna får de bo i Helsingfors, om somrarna i Nedervetil.
Pamela Granskog är uppvuxen i Karleby, men har starka band till Nedervetil där hennes föräldrare vuxit upp och där familjen har ett sommarhus. I Helsingfors har hon bott mer än halva livet.
– Jag visste att jag ville studera i Helsingfors. Min syster och mina kusiner hade också studerat här. Min syster bor i Esbo och det har gjort att jag haft band till den här staden. Det har varit väldigt viktigt.

Småningom gifte hon sig och fick barn och har aldrig seriöst övervägt att flytta tillbaka till Österbotten.
– Efter att min mamma dött fanns det en tjänst i Karleby som jag hade kunnat söka. Då gick tanken genom mitt huvud, men det blev inte mer än så.

Men Nedervetil har blivit familjens sommarparadis. Granskog minns ett tillfälle när hennes dotter var 3-4 år gammal och kom i samspråk med en jämnårig pojke på simstranden i Nedervetil, han på nedervetildialekt och hon på helsingforssvenska. Efter en stund frågade han var hon bodde.
– Hon svarade att vi har ett sommarhus i Jolkka men att vi bor i Helsingfors om vintrarna. Då sa han: Helsingfors, he e no gårrlangt bort. Man måst fara på reiså om man ska fara ti.

Uttrycket har stannat kvar hos Pamela Granskog.
– Jag känner att jag språkligt, identitetsmässigt och kulturellt är på reiså hela tiden – men det innebär inte att jag känner mig rotlös. Jag har starka rötter i Österbotten, men Helsingfors är min stad. Den ger så många fördelar – både yrkesmässiga och kulturella.

Två världar

Hon har alltid sett sig som en brobyggare och när hon jobbade som modersmålslärare tyckte hon att det var viktigt att peka på hela Svenskfinland.
– Jag brukade prata om Lex Granskog. Om jag skulle få bestämma skulle alla nylänningar tillbringa tre år i Österbotten och alla österbottningar tre år i Nyland för att lära sig av varandra, lära sig se likheter och skillnader.

Hon känner sig aldrig så mycket som österbottning som hon gör i Helsingfors, och aldrig så mycket som helsingforsare som hon gör i Österbotten. Hon jämför det med sina olika yrkesroller – numera jobbar hon på utbildningsstyrelsen, men tidigare har hon jobbat både som journalist och modersmålslärare.
– Varje gång jag gick in på en redaktion blev jag väldigt mycket modersmålslärare i mitt innersta, men i skolan har jag varit oerhört mycket journalist.

Varje sommar njuter hon enormt när hon får komma till sommarhuset, sitta på trappan och ta in naturen.
– Sedan njuter jag enormt igen av att komma tillbaka till Helsingfors i slutet av sommaren. Att ha de här båda kontrasterna, det är ett privilegium.

De enda gångerna hon känner att hon slits mellan sina två världar är när hon ska säga hejdå till sin pappa.
– Då vet barnen att nu gråter mamma alltid.

Viktigt med svensk samhörighet

Familjen bor i Haga där både centralparken och rhododendronparken finns nära, men är också väl bekanta med Luk och Noux vandringsleder.
– Vi har fina skidspår innanför ring I och pulkabacke och skridskobana runt hörnet. När simhallarna var öppna kunde dottern själv ta bussen dit. Skulle vi bo ute i Jolkkas skulle allt det här bli projekt. Och aldrig har jag ägnat mig åt så mycket friluftsliv som här, vi cyklar och vandrar och rör oss utomhus.

Men visst finns det en del kulturella skillnader. Det händer att hon saknar den raka och råa Kokkola-humorn.
– Jag kan också fascineras av friidrottskvällarna för knattar i Nedervetil som samlar nästan alla föräldrar och av den närhet och de kontakter de skapar medan barnen tränar.

Samma sak har hon inte upplevt i Helsingfors, men ingår själv i ett nätverk av föräldrar i Haga med barn i samma åldrar som hennes egna.
– Stödnätverken finns nog här också, bara man får syn på dem. De kommer också via att man till exempel engagerar sig i skolans föräldraförening.

I Helsingfors känns den svenskspråkiga samhörigheten viktig.
– När jag var biträdande rektor på Arbis insåg jag på allvar hur viktigt det är att bygga ett nätverk med andra tjänstemän för att stärka den svenska servicen och samhörigheten.

Hon har gjort det till sitt varumärke att inleda på svenska och att erbjuda motparten att svara på finska om hen är mer bekväm med det.
– Jag tror att vi underskattar betydelsen av det här. Jag har en finskspråkig kollega som sagt att hans ordförråd på svenska utvecklats enormt genom att han hört mig prata svenska på jobbet.

Under uppväxten var hon aktiv inom Kyrkans ungdom, både lokalt i Karleby och på de årliga lägren i Pieksämäki. Nu är familjen rotad i Petrus församling. Hennes barn har döpts där och hennes son blir snart konfirmerad där.
– Kontinuiteten är viktig för mig. Den första träffen för konfirmandföräldrarna tog mig på djupet i all sin enkelhet. De anställda utstrålade en stor värme fast den hölls över videolänk och insikten om att min som blir konfirmerad och att jag finns där i en egenskap av förälder kändes stor.

När hon var ung var det inte möjligt att både sjunga i gospelkören och vara med i Karleby UF:s nyårsrevy.
– Man hörde antingen till den ena sidan eller den andra sidan. Här tycker jag att det inte varit så. Jag upplever att tröskeln att delta i församlingsverksamhet ändå är ganska låg, och församlingens eftis och barnläger lockar vem som helst.

Hon känner tacksamhet över hur de andra föräldrarna i Nedervetil tagit emot henne och hennes familj där.
– Min dotter kunnat vara med på fotbollsträningarna även om vi bara är där på somrarna. Jag har alltid önskat att vi kunde visa samma öppenhet mot dem som kommer hit till Helsingfors.

Erika Rönngård


mission. Missionsorganisationerna SLEY och Kansanlähetys på fallrepet för prästvigningar i Sankt Petersburg – där den lutherska kyrkan inte har kvinnor som präster. 25.10.2023 kl. 13:54

PERSONPORTRÄTT. Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker. 24.10.2023 kl. 15:38

BISKOPSBREV. Det andra biskopsbrevet sedan 2021 handlar om bön och längtan. Biskoparna berättar hur de själva ber. 24.10.2023 kl. 17:00

KYRKOMÖTET. I ett konservativt kyrkomöte fick Borgå stift en övervägande liberal grupp i valet för fyra år sedan. Nu slutar många ombud. Valet av nytt kyrkomöte i vinter förrättas från rätt så tomt bord. 24.10.2023 kl. 14:04

heliga platser. I en avförtrollad värld, en värld där människan är allestädes närvarande, spanar vi efter glimtar av helighet. Mikael Kurkiala vill klä glimtarna i ett språk där vi verkligen kan mötas. – Så fort vi har definierat något har vi låst in det. När vi gör det så dödar vi det. 23.10.2023 kl. 10:05

webbplats. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har förnyat sina webbplatser, evl.fi och evl.fi/plus. 19.10.2023 kl. 17:44

OVAN I KYRKAN. Du brukar kanske inte ”gå i kyrkan” men den är din, och du får gå in i den när som helst. 17.10.2023 kl. 16:26

HEMLÖSHET. I oktober ordnas De bostadslösas natt. Det räcker inte enligt diakoniarbetare Henrika Lemberg, diakoniarbetare i Borgå. 12.10.2023 kl. 13:36

Herdeval. Karl af Hällström, Yvonne Terlinden och Markus Weckström har sökt kyrkoherdetjänsten i Karis-Pojo svenska församling. Domkapitlet placerar af Hällström i första förslagsrum. Valet hålls den 10 december. 13.10.2023 kl. 15:23

andreaskyrkan. Ifol scoutade fotbollsklubben HJK Nils Svensson på en match i Ettan i Sverige. Ett år senare är han med i ungdomsledarteamet i Andreaskyrkan i Helsingfors. 12.10.2023 kl. 12:00

SOMMARREPRISEN 2024. De allra flesta kvinnor måste någon gång ta ett beslut, annars tar livet det åt en. Ellen Strömberg skrev en roman på det temat och hamnade samtidigt in i en utmattning. 22.7.2024 kl. 10:00

LEDIGA TJÄNSTER. Johannes församling i Helsingfors vill anställa en citykaplan, som särskilt ska arbeta med den åldersgrupp som har en svag relation till församlingen. 11.10.2023 kl. 16:09

Svenska kyrkan. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Sverige. – – – Den svenska kyrkoherden är allt oftare både andlig herde och daglig chef i stora "superpastorat" i Svenska kyrkan. Henrik Törnqvist blev kyrkoherde för en nyfusionerad storförsamling i Trollhättan. 9.10.2023 kl. 16:32

kyrkoherdar. Den finländska kyrkoherdens roll och makt i församlingen är ett stående tema. Därför tittade Kyrkpressen på hur deras kolleger i tre andra nordiska länder, Henrik, Erik och Louise jobbar. 10.10.2023 kl. 18:24

den norske kirke. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Norge. – – – Den norska kyrkoherden jobbar i en kyrka som söker sina former efter att ha slutat vara statskyrka 2012. Soknepresten är en av medlemmarna i församlingsrådet. Men chef på församlingskansliet är en "daglig leder", inte prästen. 9.10.2023 kl. 16:36

katolska kyrkan. Påven Franciskus, 88, är på lång sjukledighet. Efter hans tolv år som ledare för den katolska kyrkan är det mänskligt sett dags att tänka på vem som kommer att efterträda honom. 16.4.2025 kl. 10:57

PÅSK. Vi bad tre personer redogöra för ett viktigt bibelställe i påskberättelsen. De sökte sig till berättelserna om sista måltiden, Judas och Petrus. 14.4.2025 kl. 17:37

Via crucis. I sin gestaltning av Jesus har Elias Edström tänkt på manlig vänskap och hur den tar sig uttryck. Lärjungarna låg ju i famnen på Jesus. Det fanns en närhet. 14.4.2025 kl. 18:00

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Nytt från domkapitlets sammanträde 10 april 2025. 11.4.2025 kl. 10:56

ekumenik. Laura Häkli börjar i höst leda det dagliga arbetet med Ekumeniska rådet. Hon kommer från Finska Missionssällskapet. 10.4.2025 kl. 15:16