FOTO: ARKIV/HANNA BJÖRKLUND
NINA ÖSTERHOLM
informatör, Kyrkan i Helsingfors
Det här är en plats som betyder gemenskap och en kravlös tillvaro.
– Sådan här tid som inga föräldrar någonsin har, att de bara får sitta tillsammans och någon annan fixar maten och någon annan fixar programmet.
Hit ut i havet har Nina Österholm kommit i olika roller sedan hon var femton år: som ledare, lägerdeltagare, dagsgäst. Här har hon och barnen ofta hängt om somrarna när hennes man jobbat.
– Det har varit vår andra sommarstuga.
Här finns rutiner, en fast dagsrytm som börja med morgonandakt och slutar med kvällsandakt – en känsla av tidebönstraditionen. Det är bara att låta sig falla in i mönstret.
– Du behöver inte styra upp ditt program för dagen. Det är vilsamt att komma till ett ställe där tiden är så inrutad, så att du på ett sätt kan glömma den.
Här finns också människor som jobbar med att ta hand om gästerna och se till att allt funkar.
– Du är aldrig ensam, där finns alltid någon att hänga med.
Ett speciellt minne är när de firade äldsta sonens dop.
– Han älskade traktorn där, så efteråt fick han åka från kapellet till kaffet. Det finns jättefina bilder när han åker i traktorsläpet och vi blåser såpbubblor på honom.
FOTO: LINNEA EKSTRAND
SIXTEN EKSTRAND
direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet
Han beskriver fina stränder, höga berg, betande kor och får – en pastoral idyll. På den här ön bor ett tjugotal personer, tills sommargästerna och båtturisterna anländer. När man styr in till hamnen ser man på långt håll den egna kyrkan som skänker hela ön en speciell stämning.
Sixten Ekstrand och hans fru Linnea känner sig som hemma när de kommer hit, vilket de ofta gör om deras seglingsrutt i Åbolands skärgård för dem i närheten. De har goda bekanta här som de träffar nästan varje år.
– Stämningen är så fin i gästhamnen, där finns ett lugn och en ro som man inte annars noterar. Det är ingen brådska utan livet går sin gilla gång.
När arbetsdagen är slut tar man det lugnt, samlas och umgås otvunget. En gammal spelmanstradition lever kvar här.
– Sommarkvällar kan man sätta sig vid bryggan och någon tar fram sitt dragspel, någon stämmer in och sjunger. Det är som att flyttas tillbaka i tiden.
Ön har också sin egen dag, en folkfest när besökare flockas hit och det finns mat och saker till försäljning, ordnas gudstjänst eller konsert i kyrkan och dans på bryggan.
FOTO: ARKIV/JOHAN MYRSKOG
ISELIN NYLUND
barn- och familjeledare, Ekenäsnejdens svenska församling
Ett ställe har för Iselin Nylund alltid hört ihop med semestertider och sommarlov. Hon beskriver det som en oas, nästan som att komma till himlen.
– Jag har ju inte själv varit i himlen, men som jag som barn föreställde mig den och som jag kanske fortfarande föreställer mig när Bibeln beskriver himlen: glädje och gemenskap och skratt och fina människomöten.
39 gånger har hon varit här – eller ja, själva platsen har bytts ut sedan hennes föräldrar första gången tog med henne när hon var tre månader gammal.
Nu är det en plats där hennes föräldrar som bor i Kronoby och den egna familjen i Ekenäs kan komma samman, nästan mittemellan – och inte bara de, utan familjer från hela Svenskfinland kan träffas, och rymmas, på ett ställe.
Det är lägerliv med enkelt boende, extra madrasser på golv eller tält, fem mål mat om dagen, en fin simstrand, andlig föda för alla åldrar.
– Fast det är en stad känns det ändå som att man är i en egen bubbla.
Det är svårt att plocka fram ett särskilt minne bland allt hon upplevt som barn, tonåring, vuxen, mamma. Oberoende livsskede har hon känt sig hemma. Hon minns när hon som en blyg sexåring i barnkören sjöng ett av sina första solon inför hundratals lägerdeltagare; hon minns året hon satte den avgörande straffsparken i den traditionella fotbollsmatchen medan hennes man hejade på läktaren.
FOTO: ARKIV
NINA GRANVIK
redaktör för Himlaliv
– Det är som en egen värld, ett eget litet örike. Där hittar man stillhet och tystnad, säger Nina Granvik.
Det första hon förknippar med den här platsen är den lilla ö som hyser de medeltida klosterruinerna och stenkyrkan från 1700-talet. I maj var hon här ute och gjorde talkoarbete, bodde på vinden i den gamla prästgården. Talkoarbetare har bland annat bidragit till en ny meditationsstig.
– Den ger ännu mer tyngd till det här som en stillhetens plats.
Hon tycker även om vandringsleden som finns här.
– Det är ingen lätt vandringsled, men den ger mycket om man orkar kämpa igenom den.
Kanske framför allt är den här platsen känd för den tillställning som alltid ordnas första veckoslutet i juli – en ekumenisk fest med miljö, andlighet och kultur i fokus.
– Vare sig sommaren varit sen eller tidig är det alltid så att nyponrosorna blommar det veckoslutet.
Ett speciellt minne hon har är inte från sommaren, utan från en retreat förra hösten.
– Den oktoberkvällen när jag kom dit, då fick jag uppleva den totala tystnaden. Det var en helhetsupplevelse av tystnad.
FOTO: HANNA WESTER
BO-GREGER NYGÅRD
pensionär, Vörå
– Jag kommer nästan ihåg de första ungdomslägren som var där, det var i slutet av 60-talet.
Genom åren har Bo-Greger Nygård deltagit i verksamheten och själv haft ansvarsuppgifter. Under en period på 70-talet ledde han de flesta läger som ordnades, i synnerhet juniorlägren.
– Jag minns det med stor glädje.
Han sjöng med i ungdomskören som samlade in pengar till förmån för en brunn. Han fick vara var med om invigningen av kyrkan och fick assistera biskop John Vikström. Nu har det gått 50 år sedan dess.
– Det är ett vackert område, en riktigt pärla.
Namnet är beskrivande för miljön och har samtidigt kristen symbolik. Nygård säger att han inte behöver något annat sommarställe. Det händer att han far dit och jobbar lite.
– Jag tycker om sådant smått arbete, jag har varit där ett par gånger nu i vår och krattat gårdsplanen. När det uppstår ett arbetstillfälle försöker jag ställa upp. Det stärker hemkänslan, liksom.
FOTO: NICKLAS STORBJÖRK
SANDRA HÄGGBLOM
församlingsrådsmedlem, Pedersöre
– Trygghet, Jesus och sand, är de första tre ord Sandra Häggblom använder för att beskriva den här platsen.
Miljön består också av klippor, havshorisonten mot Sverige, tallskog.
– Gamla träbyggnader med knarrande golv. Jordens finaste kapell, enligt mig. Fantastisk mat, räknar hon upp.
För Sandra Häggblom är det här platsen där hon tog emot Jesus och en plats som – efter fler läger än hon kan räkna – blivit ett andra hem.
Här är det möjligt att stå ute på udden, säga ”det här är närmast paradiset på jorden man kan komma”, och mena det i helt konkret bemärkelse.
Det här är också en av de två platser där hon inte är rädd när det åskar.
– Första gången jag insåg att jag inte var rädd för åskan var här. Och då var det det värsta åskväder jag någonsin varit med om. Det var häftigt.
Tror du att du vet vilka platser de berättar om? Eller var någon av dem obekant? Du hittar facit nedanför bilden.
Facit:
Nina Österholm: Lekholmen, Helsingfors
Sixten Ekstrand: Aspö, Åbolands skärgård
Iselin Nylund: Pieksämäki (och KU:s sommarläger)
Nina Granvik: Kökar
Bo-Greger Nygård: Klippan, Monäs
Sandra Häggblom: Pörkenäs, Jakobstad
