Hon beskriver sig som en människa som älskar att vara ute och röra på sig. I sin blogg skriver Lina Björkskog ofta om att lyssna på sig själv, inte på någon annan.
– Vi har ändå bara ett liv. Du får inte så många chanser att göra sådant du vill göra.
För henne betyder det bland annat båtliv och resor – hon trivs i solen och har lite svårt med vintern.
När hon efter gymnasiet valde att studera fysioterapi kändes det som en naturlig väg att gå. En tid efter att hon blivit klar med studierna jobbade hon på en hvc-mottagning.
– Det kändes som att folk överlag var ganska omotiverade när de kom på fysioterapin för att de fått en remiss. Ofta gjorde de inte vad man sa, och så blev de inte heller bättre.
Hon tänkte att hon hellre ville vara steget före: hjälpa människor innan de behövde vända sig till hälsovården.
Hon vet att de som följer henne på bloggen och sociala medier lätt får en bild av att träning är det enda hon gör – det är ju det de läser om. Hon påminner om att en blogg eller Instagram-sida aldrig innehåller hela livet.
– Jag försöker att alltid vara ärlig i det jag går igenom, det ska inte vara nån fejkversion.
Verkligheten är att hon det senaste året tränat betydligt mindre än hon är van vid. Husrenovering och andra delar av livet har tagit upp tid. Det kommer perioder när det känns mer och mindre givande att röra på sig. Under åren har hon själv bytt grenar och testat olika saker; hon har tränat fyra intensiva crossfitpass i veckan och hon har tränat femton minuter medan barnen lekt i sandlådan.
– I slutändan är det inte någon som kommer att tacka dig för vad du gör på gymmet, det som har betydelse är hur du själv mår och att kroppen ska orka.
Det handlar inte om utseende
Just nu är det terränglöpningen som inspirerar henne.
– Det är som att kombinera träning med att bara vara ute och njuta av naturen. Jag börjar njuta direkt, det kräver inga förberedelser, jag bara far.
På så sätt är det raka motsatsen till den andra kärleken: kitesurfingen, en sport hennes man börjat utöva tidigt i deras förhållande. Brädan man står på drivs framåt av vinden med hjälp av en stor drake.
– Jag tyckte nog det såg läskigt ut, men när jag provade var jag fast.
Adrenalinkicken är en del av dragningskraften.
– Men också det att du bara är med naturen. Du har inte nån motor, du kan åka långt ut i havet och bara lägga dig ner och titta dig omkring. Det är så omväxlande: du kan bara åka eller träna på trick, det finns hela tiden något nytt att lära sig.
Med småbarn kräver det mer planering att komma iväg.
– Oftast far man själv, eller så blir det en heldag då vi packar in allt i bilen: från barnvagnar och blöjor till mat och alla kitesurfinggrejer.
"För mig har det aldrig handlat om hur jag ser ut, det har varit mer vad jag kan göra. Jag vill kunna kitesurfa och jag vill kunna springa tjugo kilometer i skogen."
Barnen är också det som mest förändrat hur hon ser på livet. Hon säger att hon gått från att vara en rastlös person som hela tiden siktar mot nästa grej, planerar nästa resa, till någon som uppskattar vardagen mer.
– Det spelar ingen roll var man är eller vad man gör så länge man har varandra.
Att få barn är också en stor förändring för en som varit van att använda och kunna påverka sin kropp. På ett sätt känns det som att kroppen tas ifrån en.
– Det kan vara frustrerande att det tar sån tid. Jag tänker att efter en viss tid ska kroppen nog vara i skick så jag kan springa igen – men det är ju inte alls säkert att det är så.
Hon säger ändå att hon alltid haft en bra relation till sin kropp.
– För mig har det aldrig handlat om hur jag ser ut, det har varit mer vad jag kan göra. Jag vill kunna kitesurfa och jag vill kunna springa tjugo kilometer i skogen.
Många börjar träna för att de vill förändra sin kropp, men när hon som personlig tränare ser på andras kroppar är det funktionen hon ser framför förändring i utseende.
– Klart att man blir påverkad av allt man ser. Jag vet hur idealet ser ut och att jag inte ser ut så – men det är ju inte ett problem. Jag tycker det är fint att inte vara perfekt. Man är bara sig själv.
Hon är inte speciellt intresserad av att följa med träningsindustrin.
– Att man tränar behöver inte betyda att man är hälsosam. Det är stor skillnad på tävlingsidrott och på att man, som jag, rör på sig för att inte bli galen, för att må bra helt enkelt.
– För mig har träning alltid fått vara det där roliga, en grej jag kopplar av med. Det är jag tacksam för.
"Jag upplevde att det stärkte mig att jag på riktigt måste bestämma vad tron betyder för mig. Och jag insåg att det finns något bra och fint i den, som jag vill ha kvar."
Lärt sig chilla med Gud
– Min tro är det som håller mig flytande, säger Lina Björkskog. Jag har lärt mig att vila i Gud. Och då har jag insett hur stort det är, att inte försöka för mycket i Gudsrelationen utan bara chilla och ta emot allt.
Tron har alltid funnits där, men hon har också kommit till ett skede när hon fått syna den i sömmarna.
– Den har gett mycket tröst, när det varit svårare perioder i livet. Fast jag också varit jättearg på Gud.
Hon berättar att det under de senaste åren varit flera dödsfall i hennes närhet och att det senaste året varit extra tungt med många motgångar.
– Jag upplevde att det stärkte mig att jag på riktigt måste bestämma vad tron betyder för mig. Och jag insåg att det finns något bra och fint i den, som jag vill ha kvar.
Som en utemänniska förstår hon dem som säger att de möter Gud i naturen.
– Jag kan uppleva att Gud är nära när jag springer i en fin skog eller flyger högt upp i luften med kiten.
För henne är det ändå inte ett substitut för att avsätta tid specifikt för Gud.
– Jag tänker det är viktigt också att man lyssnar och lugnar sig och inte bara stressar på med allt.
Sedan barnen börjat på dagis har hon tre dagar i veckan för sig själv. De morgnarna börjar hon med en kort bönestund, som blivit ett sätt att lugna sig och hantera stress.
– Framför allt får jag vara borta från telefonen en stund. Den här tiden är bara min. När jag börjar dagen så känns det som jag fixar allt, vad som än händer. Det har blivit en stund jag längtar efter.
Lina Björkskog
Bor i Jakobstad med sin man Jonathan och barnen Arthur och Greta.
Fysioterapeut i grunden, jobbar som personlig tränare och bloggar om träning.
Beskriv den plats där du känner dig mest hemma.
– En varm sommardag, när det är ganska lugnt hav och vi sitter i segelbåten och dricker kaffe.
Vad är en sak du skulle vilja kunna?
– Spela fiol. Jag har inte spelat på länge, så det skulle jag någon gång vilja göra igen: så att det låter vettigt, inte så att folk skaffar öronproppar.
Vilken var den senaste boken eller filmen som berörde dig?
– Jag hinner inte läsa så mycket, men i en bok av Max Lucado läste jag något som jag har tänkt på hela vintern: Vi är som trapetskonstnärer som flyger i luften, och han liknar det vid att det är Gud som fångar och vi bara
behöver flyga.
