Linnea Ekstrand växte upp i en musikalisk jordbrukarfamilj, som också var kyrkligt aktiv. Hon var ganska ung när hon började sällskapa med sin man Sixten, och hon följde med hans studier i teologi.
– Jag brottades med att det var så intellektuellt. Under Sixtens studietid satt jag med under många teologiska diskussionen, men jag satt mest tyst. Jag tyckte inte att jag hade något att bidra med.
Hon brottades med självkänslan. I hennes familj sysslade man med musik, men det var hon inte heller intresserad av.
– Jag ville bara använda mina händer. Jag pysslade och tyckte om att laga mat. Redan som tonåring gjorde jag raketkarriär på Pörkenäs: första året var jag köksbiträde, andra året kokerska och tredje året husmor. Nu efteråt när jag tänker på det vänder det sig i magen: tänk att alla fick mat varje dag och att ingen blev sjuk!
Hennes kris bestod i att hon inte såg något värde i det hon var bra på. I förhållande till vad alla andra gjorde kunde hon inte värdesätta sina egna gåvor.
– Det var en konkret upplevelse på Pieksämäki-lägret som lossade mina band.
Knutarna löstes upp
På den tiden var hennes man Sixten verksamhetsledare för Kyrkans ungdom, och hade mycket att stå i under lägret. Hon var med och tog hand om deras barn och kände sig trött.
– Jag kände mig som en betraktare och tyckte inte att det var så enkelt. En kväll gick jag till kyrkan för att få lugn och ro. Gösta Steffansson läste en dikt som handlade om händer. När jag hörde den gick mina tankar till en sång som pappa sjöng när jag var liten: Tag mina händer, o Herre, jag ber dig.
Sången surrade i hennes huvud. ”Låt dem få tjäna dig här, låt mig en arbetsman bli i din vingård, annat jag inte begär.” Följande dag gick hon fram till Gösta och tackade för dikten och berättade vilken sång hon associerat till.
– Han sken upp och sa: Nu vet jag varför jag ska stanna här ikväll!
Han hade varit på väg hem men blivit övertalad att stanna en dag till och sjunga på festkvällen den dagen. Och den sång han skulle sjunga var Tag mina händer.
– Mitt i alltihopa fattade jag att det inte kunde vara en slump, att Gud hade ett ärende till mig. När Gösta sjöng den kvällen kände jag att orden var riktade till just mig.
"Mitt i alltihopa fattade jag att det inte kunde vara en slump, att Gud hade ett ärende till mig. När Gösta sjöng den kvällen kände jag att orden var riktade till just mig."
Knutarna löstes upp när hon hörde honom sjunga.
– Jag förstod att jag inte behöver ha allt det här som andra har. Det är min uppgift att förvalta det jag har. Jag jobbade som husmor på folkhögskolan i Nykarleby då, och det var min uppgift att göra matlistor, att pynta och fixa blombuketter till fester. Jag förstod att om jag inte gör det, är det ingen som gör det. Också jag behövs i helheten, i Kristi kropp.
Bara jag hittar tråden
Under åren fördes hennes liv i riktningar som hon aldrig planerat. Efter tio år som hobbymålare bad hon år 2000 om tjänstledighet från jobbet och började vid Konstskolan i Nykarleby. När tjänstledigheten var slut återgick hon till husmorsjobbet, men efter ett tag beslöt hon sig för att säga upp sig och slutföra konststudierna.
– Jag hade fått i uppdrag att ombryta tidningen Kummin, och det var en väg in i ett liv som egenföretagare. Det kändes som att hoppa från en klippa utan att veta var jag skulle landa, men det har gått jättebra.
Att måla och skapa är hennes sätt att leva, att vara i världen.
– Det är mitt sätt att andas. Jag har hållit på med massor av tokiga saker: bakat surdegsbröd, sytt kläder, sysslat med keramik och blommor.
Visst fylls hon ibland av osäkerhet, särskilt när hon står framför ett vitt papper och vet att hon måste prestera något, att det finns en beställare som väntar på resultatet.
– Då infinner sig ibland ångesten för det vita papperet. Men när jag blir klar med något och är nöjd stiger självförtroendet. Med nästa tavla tas jag ner på jorden igen. Då blir jag så irriterad. Det här har jag ju kunnat! Varför blir det inget nu?
När hon går där med våndan behövs bara någon lite sak för att få det att vända. En färgkombination. En form.
– Jag har en bild av ett nystan: bara jag hittar ändan kan jag nysta upp det och det blir ett resultat.
Hon är tacksam över att hon levt i en tid och under omständigheter som gjort det möjligt att hitta ett nytt yrke på äldre dagar.
– För mina föräldrar var det absolut inte möjligt. Det var min pappas stora sorg att han var musikalisk, men inte kunde skapa sig ett yrke av det. Han fick ta över jordbruket när han var fjorton år och min farfar dog. Det fanns inga möjligheter att göra något annat.
En bonusfamilj från Irak
Många gånger i sitt liv har hon upplevt att hon blivit ledd till något nytt. Hon har burits av andras uppmuntran och tips när hon själv varit för feg för att våga.
Också familjens bonusbarn och -barnbarn kom in i familjens liv av en slump. Under flyktingkrisen år 2015 öppnades en flyktingförläggning 200 meter från deras hus i Borgå. Vid ett infomöte kom de i samspråk med några av flyktingarna som talade engelska.
– Vi sa: vi bor nära, kom på kvällste! Sedan stod de på trappan och på den vägen är det.
Vi sa: vi bor nära, kom på kvällste! Sedan stod de på trappan och på den vägen är det.
Numera har de tät kontakt med en familj – ett irakiskt par – som stannat i Borgå. Familjens tre barn ser de som sina bonusbarnbarn.
– Vi har stött dem med barnuppfostran, vi har varit ett bollplank när de ska fatta beslut och när de behövt lära sig hur det finländska samhället fungerar.
Det har varit intressant att följa med familjens liv: först den oerhörda lyckan över att vara i trygghet, ångesten när Mosul intogs och de satt fastklistrade vid teven för att följa med hur det skulle gå för släkt och vänner, lyckan över de finländska id-korten, frustrationen över byråkrati och svårigheten att komma in i det finländska samhället på samma villkor som alla andra.
– Nu, efter fem år, börjar verkligheten komma ikapp dem. Heter man Muhammed är det inte så lätt att få jobb i Finland. Jag tror att deras barn kommer att ha det lättare.
Det vi tar för givet
Att följa med den irakiska familjens kamp från sidan om har varit nyttigt också för henne själv.
– Vår vän kämpar nu för att bygga på sin irakiska ingenjörsexamen. Han jobbar stenhårt: bandar föreläsningar och lyssnar på nytt och på nytt. Jag har varit ganska besviken på våra myndigheter. Hit kommer högt utbildade ingenjörer och läkare: finns det verkligen ingen mellanväg att gå så att de kommer snabbare in på arbetsmarknaden? Det är en otroligt hård verklighet som möter dem. Det gör att missmodet och depressionen kryper tillbaka.
Men deras irakiska vänner har också öppnat hennes ögon för hur mycket i Finland som fungerar. Att man kan boka tid till läkaren om man har ont. Att det inte finns korruption.
Att det finns sådant som är gratis.
– Andra sommaren de var i Finland tog vi med våra vänner ut på sjön i några dagar. Vi åkte ut till Kylmäpihlaja och grillade och bakade irakiskt tunnbröd. Där fanns bänkar och bord som man kunde sitta vid. Och Muhammed undrade: Får man använda de här bänkarna och borden? Kostar det ingenting? Och sa jag: Förstås. Alla som vill får använda dem. Och han sa: Något sådant skulle aldrig finnas i Irak.
– Det finns mycket sådant som vi tar alldeles för givet.
Linnea Ekstrand :
– Konstnär och egenföretagare som jobbar med layout och undervisar i akvarellmåleri.
– Familj: Mannen Sixten och tre barn, fem egna barnbarn och tre bonusbarnbarn.
– Gör på fritiden: stickar, pysslar i trädgården. Vandrar och lever båtliv på sommaren.
