Torbjörn Anderssén har fått en kristen uppväxt i Bennäs, Pedersöre.
– Som ung var jag var aktiv i ungdomsarbetet i Pedersöre församling och de första längre resorna utanför Finland som jag gjorde var med en grupp ungdomar som åkte på evangelisationsresor till Norge och Ungern med församlingens ungdomsledare. Vi uppträdde med drama och sång. Det var spännande tider.
Han började ifrågasätta sin tro när han ryckte in i armén.
– Klimatet i militären är ganska sekulärt och hårt. Det skakade om min tro. Jag började ifrågasätta om Gud finns. Jag undrade varför det är så mycket lidande i världen om Gud är god. Jag hade tron kvar som ett hopp, men jag ifrågasatte den också.
Det hela ställde sig på sin spets när han började studera historia i Åbo ett år senare.
– Då gjorde jag uppror mot mitt kristliga påbrå. Jag levde väldigt världsligt i några år.
Något egentligt svar på frågan varför Gud tillåter ondskan upplever han inte att han fått.
– Det är lika illa att tänka sig att Gud inte vill förhindra ondskan som att han inte kan göra det. Jag håller fast vid tanken att Gud är outgrundlig och att vi inte kan förstå allt. Jag bara litar på att Gud har en idé.
Från judendomen har Torbjörn Anderssén hämtat tanken på en sorts utjämning i den kommande världen.
– Där ska de som fått lida mycket få någon sorts upprättelse.
Under studietiden läste han en bok om judendomen som gjorde honom intresserad av gammaltestamentlig exegetik och judaistik. Det ledde så småningom till att han bytte studieinriktning till teologi.
– Det judiska tänkandet är väldigt strukturerad vilket tilltalade mig. Mitt liv var ganska ostrukturerat just då. Jag drog omkring i Åbo och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
I februari 2006 skedde något som han säger satte livet på paus.
– Jag mötte ett gäng svenskhatare. De var berusade och blev arga när de hörde att min kompis talade svenska.
De blev nedslagna på gatan.
– Jag trodde jag skulle mista livet eller bli svårt skadad. Fysiskt kom jag ganska lindrigt undan, men jag blev rädd. Jag kände mig väldigt sårbar.
Händelsen har påverkat honom ända sedan dess. Han har svårt att finna sig till rätta.
Han blev färdig teologie magister med prästbehörighet och skulle kunna bli prästvigd.
– Men den här händelsen färgade av sig på bedömningarna för prästvigningen. Jag blev rekommenderad att vänta eftersom jag inte var riktigt färdig för det.
Han har försökt lägga händelsen bakom sig och inte låta den styra livet. Men ändå gör den det.
– Mötet med de här killarna har satt sin prägel på mig. Det känns som om det slungade ut mig i en annan farled. Men jag var inte riktigt stabil innan heller.
Han undviker fortfarande att gå ut sent på kvällarna.
– Jag har svårt att slappna av i miljöer med många högljudda människor, speciellt om de är påverkade. Dem undviker jag helt.
Trots att han tidigare inte såg lärarbanan som något alternativ har han gjort sig kompetent som lärare i religion och historia. Nu gör han inhopp i skolor och som sjukhusteolog.
– Gud brukar öppna en dörr här och där, ofta en man inte väntar sig. Jag har jobbat ganska mycket med ungdomar och det trodde jag aldrig att jag skulle kunna göra. Men jag trivs med det och kanske fortsätter jag med det. Jag har lite fel ämneskombinationer för att få fast lärarjobb. Det hade varit smart att läsa psykologi medan jag var på akademin.
Att bli prästvigd senare beskriver han som en rolig tanke han har i skrivbordslådan.
– Egentligen behövs det inget mera än att jag skulle hitta en församling där jag behövs och få grönt ljus från kyrkoherden och biskopen. Men det kommer kanske senare i livet.
Ser du Gud i det här?
– Det är problematisk att säga att så här tänkte Gud och därför hände det. Jag närmar mig också här det judiska tänkandet och konstaterar att jag inte vet. Förhoppningsvis får jag någon gång i livet ett fragment, som kanske släcker det jag kallar törst, av ett svar.
– Det finns också de som halvt skällt ut mig och sagt att du klarade ju dig, hur täcks du klandra Gud för det här? Jag tycker inte de förstår vad det handlar om. Visst är jag glad att jag klarade mig fysiskt. Jag var tursamt klädd.
Han känner ett visst utanförskap. Något som delvis är självvalt och delvis något han fallit in i.
– Det har varit svårt att aktivera sig och komma ut bland folk på nytt. Jag blev trygg med det och det blev svårt att bryta vanan. Jag tror också att jag redan i femman och sexan började jag dra mig undan för jag tyckte att folk bemötte varandra så elakt. Jag gick en ganska ensam väg och det blev ett mönster som höll i sig. Jag hade några kompisar i en annan årskurs i lågstadiet men jag förlorade kontakten med dem när de gick vidare till högstadiet. Och så hade jag ju den kristna ungdomsgruppen i Bennäs.
Han brukar ibland tänka hur livet skulle ha varit om han inte mött gruppen i Åbo.
– Jag föreställer mig att jag skulle vara mera utåtriktad. Möjligtvis skulle jag vara präst. Jag tror jag skulle vara mera lättsam och inte ta så allvarligt på vissa saker. Jag har dragning åt det tungsinta hållet. Det har jag alltid haft.
Skulle du ha varit vara lyckligare?
– På ett plan är jag tillräckligt lycklig nu. Till en del har det format mig så att jag haft nytta av det.
Han är en tänkare och säger att han inte alls är praktiskt lagd utan teoretisk. Just nu funderar han på hur man som kristen kan hjälpa andra som själva inte vill ta tag i sina problem. Hur kan man var en god kristen och samtidigt sätta gränser?
– Som människa vill man gärna tro att man agerar etiskt och att man kan lita på sig själv och andra. Men jag upplever att man lätt kan gömma sig bakom religionen för att slippa ta tag i sina egna problem. Religionen blir en undanflykt som man tar till. Då vi försöker bära varandras bördor är det problematiskt att hjälpa dem som inte själva tar tag i problemen. Hur ska man kunna hjälpa då problemen bara går i cirkel? Det man kunnat göra har hjälpt en liten stund, men sedan får man börja om igen. Det är en konst att sätta gränser i kärlek.
För sin egen del ser han också en fara i att falla i gropen där andra behöver backa upp.
– Jag längtar efter känslan att ha kommit till klarhet med något så att man kan slänga vissa bördor i ljuset av att man förstår. Det är inte bara en intellektuell klarhet utan en känsla av att vara fri från bördorna och kunna omdefiniera dem.
