Rapporter tyder på att närståendevåldet ökat under coronapandemin.
– Våldet i en nära relation kan se ut på så många olika sätt. Ibland kan intimterrorn hålla på i tiotals år, så att den ena parten utövar makt och kontroll över den andra. Men det kan också vara så att det rinner över när livssituationen blir för svår, säger Sara Mikander och tillägger att det senaste året varit ekonomiskt och psykiskt tungt för många familjer.
– Det förvånar mig inte att våldet ökat.
Sara Mikander är verksamhetsledare vid föreningen FRIDA – Fri från våld i Jakobstad. Föreningen erbjuder stöd och hjälp vid närståendevåld eller sexuella övergrepp.
– Vi jobbar en hel del med människor som redan tagit sig ut ur en våldsam relation, men också personer som fortfarande sitter i sina förhållanden och funderar över vad de ska göra.
Hon ser en förändring i hur vi pratar om våld och sexuella övergrepp: vi har blivit mer öppna.
– #Metoo gjorde mycket. Då upptäckte många att det fanns sådant i livet som de länge sopat under mattan. Plötsligt var de tvungna att ta tag i det.
Gruppens magi
Ändå är det fortfarande svårt att söka hjälp, särskilt på en liten ort som Jakobstad.
– Man tänker: om jag går med i en grupp, månne det är någon där som jag känner?
Det har faktiskt hänt!
– Vi brukar ta upp det i gruppen, att det kan kännas läskigt att komma, för tänk om grannen sitter där. Och en gång var det faktiskt grannen! Men det visade sig att det inte var ett problem ändå, för alla satt ju i samma båt.
Är det en fasad som rasar?
– Ja. Det är en skam som man känner. Även om själva relationen skulle ta slut är det mycket att processa efteråt. Självförtroendet är i botten. Har man i tio år fått höra att man är så hemsk att den andra måste dricka för att stå ut med en, så börjar man kanske tro på det. Man internaliserar kritiken.
Hon har lett grupper för kvinnor som levt i våldsamma förhållanden och grupper för unga flickor som har erfarenhet av sexuella övergrepp. Hennes erfarenhet är att det händer något mirakulöst när folk sätter sig i grupp och delar erfarenheter.
– Ibland kan jag tänka: Hur sjutton ska vi få ihop det här, de är ju så olika? Och så sätter man sig där och då händer något som man inte förstår. Ibland har jag bara suttit och gapat efteråt: Det här blir ju jättebra!
Det handlar också om att människor får en aha-upplevelse: kanske det inte är något fel på mig ändå. Här sitter ju andra vanliga människor som varit med om precis samma sak.
Det psykiska våldet värst
Att ta sig ur ett destruktivt förhållande är en process, och den kan man inte snabba på.
– Ju längre man suttit fast, desto längre tar det att ta sig ut ur förhållandet. Våldet påverkar en på så många plan: allt från självkänslan till människosynen till hur man ska vara i ett nytt förhållande. Får man vara arg i ett förhållande? Vad gör man då?
Många kan uppleva att de varit med om något som känns så ofantligt orättvist.
– En annan gör mig illa. Och så ska jag sitta i åratal och jobba med det!
Nästan alla säger att det psykiska våldet är värst. En blåtira är lättare: då kan man ju åka till sjukhuset och ta ett foto på det, och alla vet ju att man inte får slå någon annan.
Det psykiska våldet kan handla om verbala kränkningar och om kontroll.
– Du kan bli kallad hora eller värdelös, du får höra att du inte kan någonting. Den andra har kanske tillgång till dina sociala medier och bestämmer vem du får umgås med där. Det var en som sa att hon kan börja gå med en kamera i pannan så behöver hon inte bli anklagad för allt möjligt om hon går till butiken eller hälsar på sin mamma.
Det finns sådana som varit med om att deras partner mäter upp sträckan mellan jobbet och hemmet, och är de inte hemma på minuten då de ska vara det kommer det att kosta dem.
– Man lär sig att man inte ens får titta på andra, så man börjar titta neråt alltid när man går på stan. Folk kommer hit till gruppen och har jättebråttom hem, tills det går upp för dem: Det är ju inte någon som väntar på dem därhemma!
Den som utövar terrorn svänger på det hela och säger: det är du som gör att jag är så här. Om du inte var så omöjlig skulle jag inte bli så arg. Man börjar flexa och justera, lyssna på stegen när partnern kommer hem: på vilket humör är han nu?
– Då måste man sätta fingret på vad det egentligen handlar om.
Gråzoner med sexuella övergrepp
De yngre, som blivit utsatta för sexuella övergrepp, kan till exempel bli pressade med hjälp av bilder som en pojkvän tagit på dem. ”Om du inte kommer hit nu och har sex med mig skickar jag dem till dina föräldrar.”
– Vad gör man då? Då väljer man att gå dit, och så blir man då våldtagen några gånger i veckan i ett halvt år.
13–14-åringar har inga referensramar: vad är normalt när det gäller sex?
– Problemet med sexuella övergrepp är att det finns så himla mycket gråzoner. Det finns personer som kommer hit och är helt förstörda för att den andra parten uppenbart har tittat på porr och kräver saker som är hemska. Partnern fattar inte att man måste ta bedövningssprutor för att klara av det i verkligheten.
Sedan finns pojkvännerna som tjatar. (Om man talar om sexuella övergrepp är det nästan alltid en man som utför dem.)
– Pojkvännen tjatar och tjatar och till sist har du den typens sex som han vill ha. Och efter ett tag börjar du må dåligt och får självskadebeteende och skolan går åt pipsvängen. Och du förstår inte: Vad var problemet? För jag sa ju jo.
Många har snusat på gränserna för vad som är okej.
– Vi lever på något vis i en kultur där många upplever att ett nej inte räcker. Du känner att du måste sparka och skrika för att visa att du inte vill. Samtidigt vet man rent statistiskt att den absolut vanligaste reaktionen vid sexuella övergrepp är freeze-reaktionen: du blir förlamad.
Trots att det ibland känns trögt känner Sara Mikander ändå att det går framåt. Vi pratar mer om våld och sexuellt våld. Vi utbildar domare som dömer i våldtäktsmål, så att de ska förstå varför en kvinna inte skriker och sparkar. Barnen lär sig att säga: Stopp, min kropp!
Känner du någonsin att du inte orkar ta emot de berättelser du hör?
– Nej, och jag tror det har att göra med att jag inte är traumatiserad själv. De erfarenhetsexperter som jag jobbar med kan känna med ryggmärgen sådant som jag inte märker. Men jag tål ganska mycket eftersom berättelserna inte drar igång något hos mig själv.
Om det finns någon yrkesskada som hon dragit på sig är det att hon blivit misstänksam mot fasader.
– Många som kommer till oss pratar om hur viktigt det var att få upp julgardinerna och se till att barnen hade snygga kläder, och att man själv såg fräsch ut. Så jag märker att om någon säger till mig att det är inga problem, allt är bra och barnens kläder matchar inredningen – då blir jag lite misstänksam!
– Jag tror att du mår ganska bra om du inte behöver hålla uppe en fasad. Då känner du ingen skam och kan berätta också om sådant som är dåligt.
Om att vända andra kinden
Sara Mikander har vuxit upp i baptistkyrkan och hon pratar ofta tro på jobbet även om föreningen är religiöst obunden.
– Jag tar inte upp trosfrågor själv men är bekväm med att diskutera det som kommer upp. Många upplever att tron gett dem kraft och styrka att ta sig igenom det svåra. Det är mer positivt än negativt.
Men hon är lite bekymrad över ett bibelord som flera klienter tagit upp.
– Det där med att vända andra kinden till. Hur sjutton ska man förhålla sig till det?
Det är problematiskt om vi får för oss att andra får behandla oss hur som helst, att vi aldrig får säga ifrån.
– Jag tror också att det handlar om självkänsla. Har jag en sund och stark självkänsla känner jag att jag har rätt att stå på mig. Men om man kombinerar det bibelordet med en dålig självkänsla …
Hon tänker att det där med att vända andra kinden till bara fungerar om man har ett val.
– Det fungerar om jag kan välja en annan väg. Det funkar inte om jag är i underläge och den som slår är en människa med makt över mig. Om du är större, starkare eller har makt har du ett större ansvar, eftersom det det du gör orsakar mer skada – både fysiskt och psykiskt.
