Sin första pastorstjänst fick Göran Björk redan 1970 i baptistförsamlingen i Malax. Då var han inte ens myndig.
– När jag ser tillbaka på det idag tänker jag att det kanske var ett omedvetet behov att lösgöra mig från väckelsemiljön jag vuxit upp i. När jag for till predikantskolan i Vasa kände jag mig fri, säger han.
Därefter blev det några år på Enskilda högskolan i Stockholm 1974.
– Där blev jag radikaliserad. Jag kom med ett öppet sinne och en stor värld öppnades. Jag fick utrymme att bli – och jag formades. Tankarnas värld blev avgörande större, men om jag blev den jag kunde vara vet jag inte.
När han återvände anställdes han som verksamhetsledare för Svenska baptisternas ungdomsförbund och samtidigt som huvudredaktör för samfundets tidning Missionsstandaret.
– I tidningen skrev jag om freds- och miljöfrågor. Jag minns en rubrik: Jesus kommer snart. Gå med i miljörörelsen. Jag levde i en motsägelsefull värld och jag lyfte fram ett både-och-perspektiv. Befrielseteologin från Sydamerika påverkade mig teologiskt och politiskt. Jag tillämpade den radikala medvetandegörande pedagogiken inom ledarutbildningen i ungdomsförbundet. I den vevan startade vi också Humlefestivalen. Där var alla som ville vara med för livets skull välkomna.
Men när samfundet omstrukturerades 1982 var Björk plötsligt arbetslös.
– Det uppbrottet blev svårt. Jag var andligt vilsen för det som jag sett som min kallelse var inte längre möjligt. Vi hade just byggt hus i Sundom och min fru var hemma med vårt tredje barn. Jag kom in i en livskris.
Han blev erbjuden jobb som redaktör på Vasabladet. Där stod levnadssättet i bjärt kontrast till det han var van med.
– Jag var med om sådant jag aldrig varit med om tidigare. Den första julfesten satt jag paralyserad och visste inte hur jag skulle bete mig.
– Men det här är viktiga bitar i mitt livs pussel. Jag har fått vidga mina perspektiv.
I och med sin magistersavhandling tog han steget till Pedagogiska fakulteten där han fick en lektorstjänst.
Efter uppbrottet från baptistsamfundet var han inte församlingsaktiv på en tid.
– Men när barnen växte upp ville vi att de skulle få stöd att utveckla en kristen identitet.
De gick med i missionsförsamlingen där han blev involverad och började predika på nytt.
– Vår tanke var att missionshuset är till för alla som kämpar med livet och många sökte sig dit. Det var en intensiv period. Då jag talade lika mycket till de kyrkovana som de kyrkvana väcktes en rädsla för att jag inspirerades av New Age. Då steg jag åt sidan. Det var inte värt att offra energi på det som inte möts i förståelse och dialog.
– Tron kan ta olika uttryck hos olika personer. Orkestreringen när man spelar tillsammans gör den sköna musiken.
Göran Björk satte sitt församlingsengagemang på hyllan på nytt.
– Men då jag upplevde individualismen hos mig själv började jag söka en ny tillhörighet. Den fann jag i kapellförsamlingen.
Där öppnade sig liturgin.
– I den finns allt förborgat på något sätt. Jag blev berörd av små nyanser som talar om Guds nåd. När prästen bugade sig mot altaret under julottan 2017 insåg jag, att det här inte är någon uppvisning eller show.
Svårt göra andlig skillnad
Några veckor senare bestämde dig Göran Björk tillsammans med sin fru för att bli medlemmar i kapellförsamlingen, eller egentligen Vasa svenska församling.
– Att den lutherska kyrkan döper barnet blev för mig som kom från den baptistiska troendedopstraditionen ett uttryck för Guds generositet och en viktig grundton.
Men det var också komplicerat att bli medlem i en kyrka som har mycket av myndighetsidealet kvar, men väldigt lite av den andliga gemenskapen som präglat hans tid inom frikyrkan.
När han gick med i kapellförsamlingen upplevde han en förberedd väg och ställde upp i valet för församlingsrådet – och blev invald. Men det har inte varit någon lätt väg.
– Jag upplever att det är helt omöjligt att göra andlig skillnad. Man kan göra skillnad i samhällspolitiska och ekonomiska frågor. Det verkar som om det enda språket som kyrkan förstår är att man lämnar den.
Det tänker han ändå inte göra. Gemenskapen i Sundom kapellförsamling ger kraft.
– Någonstans under processen att bli lutheran har jag tänkt att man egentligen borde lägga ner frikyrkorna.De blir så små och har stort ansvar för kyrkor, lägerområden och annat. Vi har inga skattepengar. De som känner mest ansvar offrar tid och pengar. Jag tycker det är viktigt att de här människorna inte utnyttjas eller bär för stora bördor.
Vad tänker du dig i stället för frikyrkorna?
– Det är inte riktigt genomtänkt ännu. Men min dröm att det ska bli en gudstjänstfirande församling där det kravlösa engagemanget är en hjärtesak.
Något av engagemanget ser han i kyrkans väckelserörelser, men också i frikyrkorna. Med engagemang vill han att gudstjänsten ska forma den levda veckans upplevelser och den kommande veckans osedda upplevelser i ett vitalt möte med livskänsla och livslust.
– Det är de medverkandes uppgift. Jag tror att högmässan och gudstjänsten måste bli någonting som föds ur en gemensam reflektion, ur en större grupp. Den är inte bara prästens uppgift. Men finns det tid och vilja för den gemensamma reflektionen?
Vad bär du med dig från frikyrkotiden idag?
– De engagerade människorna jag mött. Jag bär med mig en vacker bild från missionshuset, där en äldre kvinna frågade: men hur ska ni orka? Det uttryckte en varm omsorg. Så kunde fasthet och målinriktning förenas med kärlek – att man vill den andra gott.
Hans farfar som var lekmannapredikant gav på sin dödsbädd ett viktigt bidrag i frågan om äkthet och självrannsakan. Han sade:
– Jag har trott att jag varit kärleksfull. Men nu ser jag att mycket av det jag trodde var kärlek var själviskhet.
