Det är ledsamt att följa med utvecklingen i USA, med allt skarpare polarisering. Som tidigare politiskt aktiv är det särskilt ledsamt att se hur sårbar demokratin är för lögn, bitterhet och främlingsfientlighet. Slutar man värdesätta sanning och medmänsklighet – vad finns då kvar att bygga demokratin på?
Politiska val ger både vinnare och förlorare. Det är demokratins sköra punkt. Det är grogrunden för uppblåst segeryra och hämndlysten bitterhet. Ingendera av dem förmår se och förstå den andra sidans ärliga och uppriktiga bekymmer om vägen vi alla tillsammans ska vandra. Helt enkelt för att vi envisas med att prata i termer av vinnare och förlorare. I stället kunde vi faktiskt gemensamt glädjas över att så många olika röster får plats och över all den potential som finns i detta fascinerande spänningsfält, men vi gör inte det.
Vi korar hellre vinnare, för det är roligt och ärofyllt. Vi utser förlorare för det är befriande att peka på andras brister. Valsegern bekräftar att den ena är bättre än den andra. Och vi glömmer att var och en av oss är en Guds avbild, unik och värdefull.
En dålig vinnare är lika illa som en dålig förlorare. Det handlar inte om att vinna eller förlora. Det handlar om att göra det goda oberoende av vem som fick fler röster än en annan.
Politik innebär ständiga vägval. Vart ska vi gå? Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv.” Det är lätt att citera, men desto svårare att efterleva, för det kräver ödmjukhet och mod att släppa in Gud i hjärtat, att våga vilja tro.
Vi behöver tron. Inte den självgoda tron på egen förträfflighet, utan den goda tron på treenig Gud, Jesu levande vatten för själen, Andens växtkraft. Dess frukter är goda: kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet. Tänk om trons frukter fick prägla även politiken? Tänk på det på trons söndag. Tro!
