När han var åtta år fick hans pappa kaplanstjänst i Närpes och familjen flyttade dit från Helsingfors. Närpes var bekant, det var hans mammas hemort där de tillbringat somrarna sedan han var liten.
– Men det tog en tid innan jag förstod vad folk sa där, minns Johan Andersson som skulle börja andra klass när de flyttade.
Förutom att pappan var kaplan var hans morfar Edvin Stenwall ortens kyrkoherde och en känd profil.
– När man växt upp i en prästfamilj får man dels ett kontaktnät – alla känner prästpojken – dels en arsenal av psykologiska och sociala verktyg. Man umgås med väldigt olika människor, allt från biskopar som trampat in och ut genom dörren till folk från byarna.
Hans första sommarjobb var att klippa gräs på kyrkogården, det andra att skriva ut ämbetsbetyg på pastorskansliet.
Den negativa sidan av den semioffentliga rollen som prästens barn är att uppfattas som en representant för församlingen och att man förväntas agera därefter – gränser som en tonåring gärna testar.
"Du kan tänka dig en prästpojke som på juldagen spelar i ett band på en dansplats. Det var en upplevelse."
Johan Andersson var musikaliskt intresserad och spelade trombon i Närpes skolmusikkår från 9 års ålder. Som 15-åring blev han vald till tonårsrådets ordförande, med uppgift att ordna aktiviteter för alla byar. För programmet stod det rockband han grundat med sina vänner.
– Vi lärde oss att uppträda för publik på de här tillställningarna. Det kunde ibland vara flera hundra personer.
Deras föräldrar gick i borgen för att de skulle kunna köpa instrumenten och det blev framgångsrik bandkarriär i några år, de fick spela på dansplatser och turnerade runt i Svenskfinland. Repertoaren med allt från Beatles till Creedence Clearwater Revival stack ut i den miljön i början av 70-talet.
– Du kan tänka dig en prästpojke som på juldagen spelar i ett band på en dansplats. Det var en upplevelse.
Akademikern blev företagare
Johan Andersson hade flera studieplatser att välja på efter studenten – Karolinska i Stockholm, Hanken i Helsingfors.
– Jag beslöt att den finska jag ändå lärt mig under armén ville jag försöka bättra på.
Han blev diplomekonom från Hanken, studerade vidare till magister och jobbade som forskningsassistent. Hans avhandling om de sociala och ekonomiska effekterna av att etablera en fabrik i ett litet samhälle fick uppmärksamhet och han blev erbjuden att studera och forska vid Stanford.
Men karriären tog en annan riktning. När hans professor startade ett företag i software-branschen – det var tidigt 80-tal och mikrodatorerna hade börjat komma ut på marknaden i större utsträckning – blev Johan den första anställda.
Efter över sju år i det växande företaget gick han och en kollega vidare och startade eget.
– I juni 1989 fann jag plötsligt att jag var vd för ett nystartat företag och samtidigt föddes mitt första barn.
Året innan hade han gift sig med en flicka från Närpes. De fick fyra barn och fyrtio år tillsammans. Hans fru dog i september.
– Idag är jag en 66-årig änkling som tittar tillbaka på ungefär fyrtio år av arbetsliv.
Skakade hand med Bill Gates
Att få företag att växa och må bra och kunna livnära arbetstagare är något han varit stolt över. Han säger att arbetsmotivationen är viktig i ett konsultföretag.
– De måste veta varför de kommer till arbetet på morgonen. Kan man inte svara på den frågan, om de inte känner det själva – då har man misslyckats.
Johan Andersson kan också säga att han skakat hand med Microsoft-grundaren Bill Gates. Microsoft var en viktig partner för många företag. Första gången Andersson träffade Gates var på hans besök hos finländska samarbetspartners i början av 90-talet. Han har sett honom som en inspirerande ledare att följa med.
– Man börjar intressera sig för vad som driver en sådan person. Han utsätts ju för en massa kritik, men jag har alltid sett att han har kunnat svara också på den här frågan varför.
Sedan mars är Johan Andersson pensionär. Han har hunnit vara med och starta två egna företag i programvarubranschen. Det första egna företaget sålde de till Sverige, men det gick omkull i de dåliga tider som rådde då.
– Dagen efter hade vi redan startat ett nytt.
Det sålde de år 2012 till ett Esboföretag, det växte från 80 till 300 personer och blev för ett år sedan del av ett större holländskt företag.
– Då passade jag på att pensionera mig.
