Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. – Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

Sjukhusprästen Katarina Gäddnäs om visningar av döda: Att se den döda fyller en funktion

döden.

Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen.

15.9.2020 kl. 20:12

– Det kräver ett aktivt beslut. Man måste ringa sjukhuset eller begravningsbyrån för att få en visning av en död människa, säger sjukhusprästen Katarina Gäddnäs.

Ibland har människor inte behov av en visning av den döda.

– De har kanske varit med just innan den anhöriga har dött. Men speciellt om det har gått plötsligt kan det vara viktigt. De mest gripande gångerna är när någon har dött i en olycka, då kan det behövas flera visningar eftersom chocken är så stor.

Katarina Gäddnäs brukar alltid samla alla som ska vara med i ett annat rum först.

– Jag brukar alltid gå och titta hur den döda ser ut. Finns det fläckar, spår av återupplivning? Sjukhuspersonalen gör de döda så vackra som det bara går.

– Förr band man alltid upp hakan. Nu är det inte lika vanligt, och då kan hakan ramla ner. Jag brukar förklara för de anhöriga ”nu ligger den döda i kistan”, så att man inte går in i ett rum i tankarna, och överrumplas av den döda.

Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. – Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst. FOTO: CHRISTA MICKELSSON



Förr var det vanligt att hålla visning för alla anhöriga.

– Det är ovanligt nuförtiden i Finland att se den döda utanför familjen. Men i Sydeuropa och andra delar av världen är det helt naturligt.

Katarina Gäddnäs tycker att vi i Nordeuropa har den mest utarmade kulturen kring döden nu för tiden.

– Jag har varit med om att skicka en änkling till ett tomt hus. Det ska ingen behöva vara med om.

Lära sig att förhålla sig till sin död

Under renässansen väcktes tanken att man skulle lära sig att förhålla sig till sin förestående död.

– Men nu har vi tryckt undan den. Det har bland annat att göra med med ungdoms- och skönhetsideal. Döden har blivit institutionaliserad. Den är borta från vårt vanliga liv. Döden sker oftast på sjukhus.

Förr hade man handikappade människor och sjuka människor hemma.

– Och man fick på något sätt hantera att människor dog hemma. Man hade tydliga ritualer, man tände ljus, öppnade fönstret.

Man tvättade vackert och fick ta avsked i hemmet. Barn kom och gick. Det är klart att det är sorgligt och hemskt, men människor fick chans att möta den goda döden.

Ännu idag är det vanligt att tända ljus och öppna fönstret som en ritual.

– Men på sjukhusen har man elljus idag. Ibland går ganska mycket energi åt till att lugna anhöriga som är arga på elljusen!

Det finns sjuksköterskor som är väldigt duktiga på att hantera döden och de som inte tycker om det alls.

– Det krävs inte så mycket. Det är inte raketvetenskap, men det krävs att du stannar upp och är närvarande i stunden.

Döden är skrämmande

Katarina Gäddnäs sticker inte under stolen med att döden är skrämmande.

– Döden är ju skrämmande! Jag förhåller mig till den varje dag, och skillnaden mellan liv och död är bara en tunn slöja.

Det jordiska livet är slut, för alltid. Det är hemskt, även om vi förstås har stor tröst i vårt kristna hopp.

– Jag har blivit förvånad över hur stark den känslan är även hos mig som är präst: hur definitivt och sorgligt det är.

– Att vårt liv är ändligt gör att det är så värdefullt. Jag tänker att vi borde ha den synen på döden lite mera, så att vi kunde förbereda oss inför den.

Det är lite som att vara barnmorska, men åt andra hållet. Det finaste och heligaste stunderna är när ett barn föds och när människan dör. De är gränsupplevelser.

Katarina Gäddnäs beskriver hur romanfiguren Stormskärs Maja måste sitta vid en förlossning och en dödsbädd för att hon ska få gifta sig och få flytta ut.

– Det tycker jag är så vackert. Det hör till en vuxen människas kunskap. Jag skulle önska att vi hade lite av det kvar.

Vi gör barnen en björntjäst

Katarina Gäddnäs uppmuntrar människor att ta med barn på en visning av en död eller till en dödsbädd.

– Det är vårdnadshavarna som känner barnet bäst som ska avgöra. Men generellt är jag övertygad om att barn som får se en död människa, i sällskap av en trygg vuxen, får en viktig erfarenhet.

– Vi vill skydda barnen, men egentligen gör vi dem en björntjänst. Det är vår uppgift att leda barnen in i det som det är att vara människa.

Barnet behöver också ha en vuxen som inte är i akut sorg med på visningen.

– Om man sörjer mycket kan man inte ta ansvar för barnets känslor. Jag som präst kan till exempel vara med och hjälpa till med det.

Om barnet är mycket ängsligt och inte vill, så ska vi aldrig tvinga.

– Det är den som känner barnet som vet vad vad barnet klarar av. Vi är individer och vi har olika bagage.

– Om jag har en sådan roll att jag kan vara där för barnet brukar jag gå ner på knä redan vid dörren, så att jag ser ur barnets synvinkel. Det kan vara ganska tryggt att man ser bara lite.

Dörren får stå öppen, så att barnet genast kan gå ut om det inte orkar och vill.

Småbarn på mellan tre och tio år orkar inte se så länge.

– Så börjar man sedan prata om något helt annat, prutt och bajs eller superhjältar – det är så vår hjärna fungerar. Den skyddar oss genom att dissassociera.

Röra vid den dödas hand eller kind

Ibland kan Katarina Gäddnäs prata till den döda eller om den döda.

– Så att det inte blir så att det ligger något hemskt i mitt i rummet. Alla vuxna är också lite skärrade.

Sedan kan hon röra vid den dödas hand eller kind, så att barnet och de vuxna ska förstå att det inte är farligt.

– Vad jag säger spelar mindre roll, det som spelar roll är hur jag är med min kropp.

Hon har aldrig varit med om att barn har blivit rädda.

– Men det finns barn som är ängsliga. Det är inget tvång att gå på en visning. I sex–sjuårsåldern har barnet extra mycket existentiell ångest. Men det där vet föräldrarna ofta väldigt bra.

Ibland kan vuxna tänka att ett barn stod för nära en anhörig, till exempel en mormor.

– Men då tycker jag att det bara är bra att se mormodern. Det blir så tydligt då. Den döda ser så lugn ut. Nästan alla använder uttrycket ”det är bara ett skal”. Personen är borta. Det är en viktig kunskap om döden.

Hur litet kan ett barn vara?

– Det är svårt att säga generellt. Jag har haft med treåringar och det har funkat helt bra. Det som är så fantastiskt med barn är att de står för hoppet och livet. Och de är inte så förutsägbara. Det lättar upp för alla inblandade.

Många tänker att en avlägsen släkting är någon barnet inte har en relation till.

– Men barnet får då möjlighet att se en död människa, utan att det är så känsloladdat. Sedan när den dagen kommer att en nära person dör, då har barnet tränat.

Det är samma sak när ett husdjur dör.

– Det är också träning. Sorgen kan vara otroligt stark, men den går över lite fortare.

Hantera livets mörka sidor

Barn behöver lära sig att hantera livets mörka sidor.

– Vi vill så gärna skydda barnen, men döden är en del av livet. När man skär bort det som är jobbigt, tar man bort livets djupdimension från barnen.

– Då blir lyckan och glädjen också grundare. Att se en död människa är en kunskap som inte går att förmedla på något annat sätt.

Katarina Gäddnäs har märkt att de som är mest rädda är tonåringar.

– Jag vet inte vad det beror på. Kanske att de är på gränsen till vuxna, och pressen att de borde hantera det här som en vuxen. Samtidigt är det så att en tonåring kanske inte har en färdigt formulerad livsåskådning.

Ibland händer det att en tonåring eller vuxen inte kan bestämma sig för att om hen vill eller inte vill.

– Man ska inte ha skuldkänslor. Det är inte ens plikt att gå in i rummet. Människor känner så mycket skuld för onödiga saker, allt vi kan göra för att lyfta bort skuld är bra.

Christa Mickelsson



Kyrka. Kyrkhelgen i Karleby, som nu ordnas tredje året i följd, väcker blandade känslor. 10.9.2010 kl. 00:00

Människa. Sune Häggblom är uppfödd och har levt hela sitt liv i Björsby i Jomala på Åland. Föräldragården ligger bara ett stenkast från huset där han i dag bor med dottern Mia. I barndomen åkte han av bara farten med grannfamiljens många barn och deras föräldrar på väckelsemöten och trevliga lägerveckor. 9.9.2010 kl. 00:00

Nina Österholm. I vår kokvrå på jobbet saknades länge skedar. Och vilket tröstlöst projekt det är att försöka få i sig lunchsoppan med gaffel. Att dricka direkt från tallriken och hoppas på att ingen ser är nästan bättre, men med risk för ärter i näsan som Lisabet. Skeden är helt klart ett underskattat redskap. 9.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Det är insamlingstider. Kampanjer och huttrande sparbössefolk utmanar vår goda vilja. ”Jag kan fast ge hundra mark. Men då vill jag ha ett foto på mottagaren med min hundralapp i handen. Före det ger jag inte ett penni.” 9.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. 97 procent av de riksdagsledamöter som hör till kyrkan tänker rösta i församlingsvalet i november. 9.9.2010 kl. 00:00

Kultur. I höst kan man bli muslim på tv. Men var blev den kristna dokusåpan? 8.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. På hösten året före du fyller 15 år inbjuder församlingen dig till att gå i skriftskola. Nu har anmälningarna till skriftskolorna 2011 startat. 8.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Närpesborna har nu en direktkanal från kyrkan till sin tv-apparat. Genom en robotkamera i kyrkan kan de följa gudstjänsterna hemma i tevesoffan. I söndags inleddes sändningarna. 7.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. Det är fortsättningsvis tillåtet att läsa bordsbön i grundskolorna i Karleby, Kronoby och Jakobstad. I skolorna verkar man ta beslutet med jämnmod. 7.9.2010 kl. 00:00

Världen. En färsk internationell gallupundersökning visar att religionen betyder mest för människor i fattiga länder och minst i västvärlden. 6.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. Radering, omvandling eller blockering – vad händer egentligen med våra profiler på Internet efter att vi dött? 5.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Okunskap, ointresse för kyrkan och studier på annan ort verkar vara de största hindren för ungdomarna att ställa upp i församlingvalet i höst. Som bäst pågår slutspurten på nomineringsarbetet i församlingarna. 4.9.2010 kl. 00:00

Människa. Bo Holmberg hör till våra mesta debattörer. – Tusen tvåhundra debattinlägg i tiotalet tidningar, under 47 års tid. 3.9.2010 kl. 00:00

Johan Sandberg. När Jaro gör mål på Centralplanen i Jakobstad hörs publikens jubel långa vägar över stan. Man får en bra uppfattning av utgången av matchen utan att man behöver befinna sig ens i närheten av planen. Det går bra att följa med matchen även under ett pågående möte i församlingshemmet, för jublet tränger in genom väggarna. 3.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Det blåser kraftiga centraliseringsvindar inom den kyrkliga förvaltningen. Resultaten av dem tar nu form och skepnad i rask takt, med tekniska, ekonomiska och personalpolitiska argument. 3.9.2010 kl. 00:00

Coronapandemin. Det finns inga tecken på panik i stiftet. Efter att ha kollat läget med de flesta kyrkoherdarna är biskop Bo-Göran Åstrand både imponerad och bekymrad. 23.4.2020 kl. 12:41

esbo. Församlingarna i Esbo planerar att skydda femtio hektar skog intill nationalparken i Noux för tjugo år framåt. – Skogen skyddas, men församlingen får också intäkter för den. 23.4.2020 kl. 12:16

rättelse. I intervjun med biskop Bo-Göran Åstrand i nästa nummer av KP om läget i stiftet finns en felaktig uppgift. 22.4.2020 kl. 12:35

profilen. Du är frisk. Cancern kommer aldrig tillbaka. Det är ord som ingen sagt åt Minna Timmerbacka-Vidjeskog men som hon önskar att någon skulle säga. Men hon förstår också att ingen kan göra det. Även om hon nu kan lämna oron bakom sig faller hon tillbaka i den ibland. 22.4.2020 kl. 10:44

vikariat. Robert Lemberg kommer att vikariera stiftsdekan Magnus Riska från augusti 2020 till augusti 2022. 21.4.2020 kl. 15:37