"Jag tycker inte det är min roll att göra dokumentärfilm någonstans i ett afrikanskt land. Jag tycker snarare att för en vit, nordisk journalist är det viktigt att göra nyhetsbiten och det rent journalistiska. Att rapportera hem på rätt sätt, snarare än att komma dit och berätta någon annans historia", säger Hanna Nordenswan.

Min roll är inte att komma dit och berätta någon annans historia

afrika.

Första gången hon landade i ett afrikanskt land upptäckte hon två saker: hur lite hennes bild av kontinenten hade att bygga på, och ett intresse för dokumentärer. Sedan dess har Hanna Nordenswan hört gripande berättelser på många platser i världen. Men de intervjuer som betyder mest har hon gjort i sin egen familj.

21.8.2020 kl. 16:38

När Hanna Nordenswan åkte på utbyte till Johannesburg år 2013 var det första gången hon besökte ett afrikanskt land.

– Det slog mig starkt vilken dålig medierepresentation vi har av Sydafrika. Jag hade en så tydlig bild, men den var baserad på helt absurda saker, typ Lejonkungen.

Under sin karriär som frilansande journalist har hon fått träffa många spännande människor och göra rörande intervjuer.

En gång i Benin intervjuade hon en imam, hemma hos en voodoo-prästinna som hade väggarna täckta av bilder med kristen symbolik.

– Det var på något sätt så fascinerande att de funkade och kom överens. Det var inte alls något hinder att vara muslim och att ändå sitta under Jesus och prata om sin kompis, voodoo-prästinnan.

Något hon fått erfara på olika platser i världen är hur viktig religionen är för många människor.

– På många ställen har människor frågat: Vad är du? Vad är din tro? I Norden är vi vana med att man inte definierar varandra enligt tro utan utifrån någonting annat.

Själv hör hon inte till någon kyrka, men att se religioner vara en del av samhället på ett starkare sätt än hemma har gett henne ny respekt för religion och kyrklighet.

– Jag har sett hur mycket trygghet och samvaro tron kan ge människor. Det har jag egentligen aldrig upplevt i Finland. Och det är ju inte finska kyrkans fel, utan handlar kanske mer om hur jag är uppvuxen.

Utbytesmånaderna i Sydafrika väckte också hennes intresse för dokumentärfilm och förde hennes senare till New York för att studera.

En journalist och dokumentärfilmare får möjligheter att sätta sig ner och ställa frågor till människor, frågor som inte skulle komma upp i andra sammanhang. Filmen Det som kunde varit gjorde Hanna Nordenswan om sin pappa och farfar.

– Jag tror att de intervjuerna kanske är de som har varit mest betydelsefulla för mig. Jag skulle aldrig ha ställt de frågorna till min pappa och min farfar om det inte skulle ha varit en kamera där. Nu är jag tacksam att jag gjorde det. Min farfar är 94 och jag har en tre timmar lång intervju på band med honom, med frågor jag aldrig skulle ha tänkt på att ställa vid middagsbordet.

Hon är noga med att skilja på det hon gör som dokumentärfilmare och som journalist.

– Jag tycker inte det är min roll att göra dokumentärfilm någonstans i ett afrikanskt land. Jag tycker snarare att för en vit, nordisk journalist är det viktigt att göra nyhetsbiten och det rent journalistiska. Att rapportera hem på rätt sätt, snarare än att komma dit och berätta någon annans historia.

Tillsammans startade hon och kollegan Liselott Lindström Podden om Afrika, för att själva hålla sig uppdaterade och för att kanske fylla en kunskapslucka.

– Det är 54 länder, klart man missar en massa saker och ibland har vi säkert ett perspektiv som inte är det bästa. Men tanken är ju att förmedla de här nyheterna och den här informationen till en nordisk publik.

När de talar om Finland och Afrika brukar de få feedback från lyssnare.

– Finlands koppling till Afrika har ofta skett via mission och kyrka. Ibland när vi pratar om det tar vi också upp kritik eller andra sidor än den här ”bygga brunn och skolor”-synvinkeln.

Hon påpekar att viljan att hjälpa är något fint, även om den ibland bygger på ytlig kunskap.

– När den enda bilden man har av en hel kontinent är att det är människor som är i akut behov av vår hjälp – då är det inte en sanningsenlig bild.

Läs hela intervjun i Kyrkpressen nr 17/2020.

Emelie Wikblad



Människa. – När vi kan ge sorgen utrymme och så småningom inse att den döda inte mera finns bland oss, och inte kommer tillbaka, då har vi bearbetat vår saknad och kan gå vidare i livet. 12.12.2010 kl. 00:00

Människa. När Ulrika Wikström blev troende förändrades också hennes inställning till julen. – Om allt är filat till perfektion känner man sig lätt helt tom när julen är över. 11.12.2010 kl. 00:00

Kultur. Det började som barnens julbön 1999. Sedan dess har jultablån i Gamlakarleby stadskyrka vuxit till en timmeslång förställning av drama, dans, sång och dialog. 10.12.2010 kl. 00:00

Människa. I Namibia kallades jag den finska flickan. Jag har arbetat hårt för att bli en namibisk flicka. 9.12.2010 kl. 00:00

Ledare. När Egypten väljer parlament höjer varken egyptierna eller resten av världen på ögonbrynen. Därför blir det inte mer än ett par spalter kring valet häromveckan alltmedan medierna armbågas runt politiskt skvallerstoff från Wikileaks. 9.12.2010 kl. 00:00

Kultur. Kyrkpressens webbartiklar har försetts med en Gilla-knapp och kommentarmöjlighet via Facebook. 9.12.2010 kl. 00:00

Marina Wiik. På förra årets firmajulfest övergav vi tingel-tangelklapparna till förmån för mer personliga ”presentkort”. Några veckor före festdagen dök det upp en låda i kafferummet för små röda kort: ”God jul, kära kollega! Det är roligt att jobba med dig! Jag är glad att kunna göra följande för dig...” 9.12.2010 kl. 00:00

Samhälle. När den offentliga sektorn inte klarar av alla sina uppgifter blir frivilligarbetet allt viktigare. Församlingens erfarenhet av diakoni får aktualiserad betydelse i kommunsammanslagningens tidevarv. 8.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. I år ordnas för första gången julvälsignelser för hela familjer i Helsinfors domkyrkoförsamling. 8.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Predikan i självständighetsdagens gudstjänst i Helsingfors domkyrka hölls i år av Tammerforsbiskopen Matti Repo. 7.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Vandaborna demonstrerade för eget församlingshem. 7.12.2010 kl. 00:00

Människa. Som kristen är han en andra klassens medborgare. Det medger Dennis Datta gärna och utan att darra på rösten. I hans hemland Bangladesh är det islam som gäller. 2.12.2010 kl. 00:00

Magnus Lindholm. Vägen mellan Las Palmas och Tejeda på Gran Canaria är minst sagt krokig. Som en magsjuk jätteorm slingrar sig asfalten mödosamt mellan allt mer hisnande stup och stammar. Kilometermarkeringarna passeras i snigelfart trots den nya hyrbilens styrka och smidighet. 2.12.2010 kl. 00:00

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna. 2.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Väckelsefolket är folkkyrkans skarpaste kritiker. Samtidigt är de flitigast när det gäller att läsa Bibeln och gå i kyrkan. 1.12.2010 kl. 00:00

anvisningar. Sommarens läger kommer att kräva mycket extrajobb i församlingarna, men biskop Bo-Göran Åstrand tror att det jobbet är värt att göras. – Den här sommarverksamheten är särskilt viktig nu med tanke på familjerna, barnen och ungdomarna. 8.5.2020 kl. 14:53

faderskap. När pandemin slog till började Karstein Volle teckna en serie om sitt liv. Den handlade om en pojke som miste sin mamma i cancer, och växte upp till en vuxen man som saknar sin pappa oerhört. Den handlade om avund, men också om att klara av svåra saker utan att bli rädd eller bitter. 8.5.2020 kl. 14:34

val. Val av prästassessor till domkapitlet har genomförts i prosterierna i Borgå stift. Av de fem kandidaterna har Monica Heikel-Nyberg flest röster enligt det preliminära resultatet. 7.5.2020 kl. 15:45

gospel. Nina Pakkanen leder en gospelkör där 300 personer sjunger tillsammans utan noter och lyssnar in varandra. Coronaviruset satte stopp för de vanliga övningarna och nu sjunger man tillsammans över nätet i stället. Men det ger inte samma upplevelse. 7.5.2020 kl. 12:39

Tacksam. – Om jag dör nu, då blir så väldigt mycket osagt till min fru. Så tänkte Kaj Kunnas när han drabbades av en hjärninfarkt. Det har gått fyra år, och hans värderingar har förändrats en hel del. Han säger bland annat att sport är världens viktigaste bisak. 7.5.2020 kl. 17:00