Avund är en känsla som uppstår när en person saknar någon annans överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det. (Wikipedia)
Avund har av otaliga skribenter definierats som den mest nedslående av alla de sju dödssynderna: en synd som inte är rolig alls, någonsin. Inte ett uns njutning har jag någonsin utvunnit ur en endaste stund av avund i mitt liv.
Jag hade aldrig tänkt på att jag skulle ha något särskilt stort problem med avund eller missunnsamhet. Det krävdes ett test för det.
Jag fyllde i ett frågeformulär hos den psykiater som skulle avgöra om jag skulle få terapi för min ångest, och när formuläret var ifyllt ögnade han igenom det, höjde sin klara blick mot mig och frågade: Känner du dig ofta avundsjuk?
Jag minns inte exakt vad jag svarade, men jag tror att jag sa ”ja”, om än följt av ett ”men”.
När det gäller avund finns det åtminstone många att identifiera sig med. Bibeln är full med avundshistorier. Vi har Kain och Abel. Lea och Rakel. Jakobs söner som gnisslade tänder över att Josef var den utvalda favoriten. Vi har, givetvis, den äldre brodern i berättelsen om den förlorade sonen.
Och vi har de avundsjuka i sagorna: Askungens elaka styvsystrar, Snövits styvmor, den nästvackraste. Först som vuxen har jag insett hur frustrerande Askungens uppenbarelse måste ha varit för dem som växte upp med henne: en person med Miss Universums kropp och heliga Franciskus själ i samma hus. Vem skulle inte bära agg mot en som vunnit en sådan jackpot i det genetiska lotteriet?
"Vem skulle inte bära agg mot en som vunnit en sådan jackpot i det genetiska lotteriet?"
Vi avundas den kärlek någon annan har. Vi avundas att de är utvalda, någons ögonsten. Avunden föds i jämförelsen, när vi upplever oss vara i underläge, när vi känner oss kränkta och åsidosatta.
Som jag minns det blev jag avundsjuk i tonåren, för det var först då jag började känna att något fattades mig.
Jag kände mig klumpig, blyg, hopplös och malplacerad i livet – jämfört med andra jämnåriga då. Jag avundades deras vackra, solbrända ansikten och strålande leenden (själv hade jag tandställning) och deras svallande hår (själv såg jag ut som en tofsmes) och deras söta små näsor. Jag avundades deras seglingsberättelser och moonboots och deras förmåga att åka slalom utan att falla och vara livrädda.
Allra mest avundades jag deras förmåga att gå in i ett rum och genast känna sig välkomna.
Avund kan binda oss i bitterhet, men den kan också sporra oss. Jag bestämde mig för att börja öva på det där med att komma in i ett rum och inte tänka på vad andra tänker om mig. Så jag blev bättre på det. Jag blev så bra att den avunden bleknade, bara för att ibland flamma upp i någon situation som fick mig att känna mig ovälkommen.
Säg mig vad som väcker din avund så ska jag säga dig på vilket livsområde du har ambitioner att nå lite längre.
Sådant jag nästan helt slutat känna avund över: Människors förmåga till small talk. Människors fina hem. Människors fina matlagning. Människors skönhet.
Saker jag fortfarande känner avund över: Välklädda människor. Människor som ger ut fina böcker och får fina recensioner. Människor som får beröm för sin godhet och medkänsla och vishet.
Jag tror att de flesta av oss, ju äldre vi blir, blir mindre benägna att vilja byta liv med någon annan. Vi lär oss att det finns djupa sprickor bakom polerade ytor och stor smärta bakom bländande leenden. Jag har lärt mig att tala om min egen smärta och jag har börjat förvänta mig att andra ska tala om sin, och det är den bästa medicinen mot avund.
Ju bättre du känner en människa, desto mindre benägen är du att avundas henne. När ni kommer varandra nära ser ni varandra så klart: två stackars kryp, kämpande under bördan att leva ett gott liv. Det blir uppenbart att ni gör klokast i att hålla varandra i handen.
Men ändå finns sådant som får smärtan i bröstet att vakna. Jag kan avundas andra deras förmåga till glädje. Jag, som ofta är tung-sint, kan känna gnagande avund över andras förmåga att stanna upp och se på blommor och grässtrån och solglimtar.
Jag avundas andras förnöjsamhet.
Jag, som så ofta är rastlös, avundas andras lugn.
"Men jag avundas också andras prestationer. Jag, som lever på att skriva, avundas dem som skriver bättre. Jag avundas dem som når större framgångar med sitt skrivande."
Men jag avundas också andras prestationer. Jag, som lever på att skriva, avundas dem som skriver bättre. Jag avundas dem som når större framgångar med sitt skrivande.
Det här är naturligt. Vår avund fyller oss med skam men den sporrar oss också. Allra mest avundsjuka är vi på dem som står oss nära: dem vars liv vi följer med, dem vi känner, dem som gör ungefär samma sak som vi och klarar sig ungefär som vi men som är lite yngre, lite snabbare, lite vackrare, lite gladare och lite mer uppmärksammade.
De som kunde vara vi, men som ändå är lite mer.
En av mina vänner sa att så fort hon känner avund väljer hon att välsigna. Hon har känslan, men hon kanaliserar den i en handling som förminskar den.
Jag är inte så bra på det än, men jag övar. Jag har gillat så många härliga sommarstugor på Facebook nu (jag skulle vilja ha en stuga) att det lilla stråket av avund nästan förvandlats till en varm känsla av medmänsklig kärlek.
Känslor är så stora att de kan fylla en med mörker och desperation. Avunden, har jag märkt, trivs i mörka rum. Den lever upp när man lägger sig på en obäddad säng, uppfylld av uppgivenhet och rädsla. I det rummet blir man lätt bitter, men också handlingsförlamad.
Den sporrande avunden däremot, den får oss att jogga, skriva bättre böcker och städa bort skit ur våra liv.
Om du påstår att du inte är avundsjuk tror jag antingen att du ljuger eller att du är den lyckligaste människan på jorden. Men vår avund är okej, för den berättar något om vår längtan.
Det är möjligt att vi kan göra något åt den.
Vår uppgift är att älska att det går bra för våra vänner och släktingar. Att säga ”tack Gud, vad underbart!” när folk vi känner når framgång i livet och får hundratals gillanden på Facebook eller Instagram.
Vår uppgift är att krypa fram ur vårt mörka rum och dra ut skiten ur vår själ, att titta på den och säga: ”Det här finns också i mig, fy vilken luktande sörja, jag vräker den ur mig och lägger den i solen så alla ser den, kanske lukten försvinner småningom.”
Att medge vår ynklighet, våra futtiga tankar, vår osvikliga förmåga att missunna andra deras framgång och begåvning, vår ledsenhet över allt det som gick oss förbi. Kanske till och med säga: ”Jag avundas dig. Men jag önskar ändå att det ska gå dig väl.”
