Jonas Gehlin är född och uppvuxen i Småland, men har jobbat största delen av sitt liv i Lunds stift. Han hade inte suktat efter att jobba på den skånska landsbygden.
– En kollega sa till mig: Men Jonas, det där är Sveriges mest sekulariserade bygder. Så jag sa till honom: Då är det väl en poäng med att vi sprider ut oss, säger han och skrattar.
När hans fru, också hon från Sverige och teolog, fick en forskartjänst i Helsingfors, började de planera att bo några år i Finland. Jonas Gehlin var i kontakt med dåvarande biskop Björn Vikström, och så öppnades en möjlighet för Gehlin att jobba i Johannes församling i Helsingfors. Sedan dess har han också hunnit jobba i församlingen i Borgå och i Olaus Petri i Helsingfors. Just nu forskar han i praktisk teologi vid Åbo Akademi, med fokus på Svenska kyrkans kyrkohandbok och frågor som rör eskatologi och evighetshopp.
– Vi visste inte särskilt mycket om Finland innan vi åkte. Här vet man mycket mer om Sverige.
I början kändes det ovant.
– Det var framförallt finska språket som var utmanande, med alla långa ord.
På stan blir det ofta så att han pratar engelska.
– Om jag får generalisera lite så verkar många som bor här ha den bilden av sig själva att de inte kan så bra engelska, medan min bild är att man kan bättre engelska här än i Sverige.
Paret Gehlin har också en dotter i lågstadieåldern, och han konstaterar att hela familjen trivts väldigt bra med tillvaron i Finland.
– Visst har det varit utmanande, men mindre än vi först trodde.
– Det är svårt att tänka sig in i det, men det har ändå fått mig att fundera: Hur är det att komma som flykting till ett land, utan jobb och utan att kunna språket?
Ledarskap i coronatider
Att flytta är att lära sig mer om vem man själv är och hur man ser på sitt hemland.
– Ofta är det så att vi behöver flytta från en miljö till en annan för att få perspektiv på saker och ting. Vi har väldigt sällan koll på vår samtid, utan oftast kan vi i efterhand se vad som var mest viktigt.
Vad har du lärt dig om dig själv tack vare det här miljöombytet?
– Oj, det är en svår fråga. Det kanske jag kommer att bli uppmärksammad på när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag har blivit påmind om hur rikssvensk jag är, och de här skillnaderna som finns. Jag har fått många upplevelser av att det verkligen finns skillnader.
– Här är till exempel arbetskulturen mer formell än hemma i Sverige. Nu har jag bara arbetserfarenhet från kyrkan här och ganska kort tid, men jag tror mig kunna se en lite annorlunda typ av ledarskap. Det finns en större betoning på chefskapet.
Han tycker att det som exempel varit intressant att följa hur coronapandemin hanterats här och i Sverige.
– Här fanns det en förväntan att regeringen skulle bestämma vad som gällde, man väntade på ett klart besked och när det beskedet kom så vill man vara lojal och följa det för att någon har bestämt så.
I Sverige har det inte varit så. Jonas Gehlin hänvisar till en intervju i Sverige med en epidemiolog.
– Han fick frågan: Varför är det bara rekommendationer i Sverige? Varför är det inte beslut? Då sa den här personen lite spontant: Ja men i Sverige funkar det inte så. Vad personen menade gissade jag var att det inte går att implementera förändring utan man måste låta människor själva känna att de vill göra det här.
I båda länderna finns motreaktioner tror han.
– I Sverige finns det en frustration bland många förstås: Bestäm nu hur vi ska göra! Samtidigt som det här också kan finnas en frustration över att någon annan bestämmer.
Några svar om vem som gjort rätt och fel har vi inte än.
– Det är ingen poäng egentligen med att måla ut att ni gjorde fel eller vi gjorde fel. Det viktigaste nu är fokuset på människan, att så få som möjligt ska bli sjuka och så få som möjligt dö. Sedan får man utvärdera i ett senare skede tänker jag.
Han tror att erfarenheten av krig påverkar Finlands agerande under pandemin.
– Jag tror det finns en större beredskap här.
Sverige har kallats fredsskadat, vilket han tycker det ligger något i.
Samtidigt kan det väl vara en bra sak att få vara fredsskadad?
– Det är sant jo, men krig finns ju ändå och hoten finns på nära håll också. Man behöver ha en medvetenhet om det.
Punktligt och sakorienterat
I arbetslivet har han också märkt intressanta olikheter mellan våra besläktade kulturer.
– Och så är det en imponerande punktlighet som man har här. Det är en tydlig skillnad. Säger man att man ska börja ett klockslag så är det det som gäller. Sedan är människor väldigt pålitliga här, det brukar sägas om er som bor i Finland och det kan jag bekräfta.
– Man är mer uppgiftsorienterad här, medan man i Sverige är mer relationsorienterad. När det gäller det kyrkliga så tar det sig uttryck i att vi i Sverige tänker mer i team, vi förankrar beslut på ett lite annorlunda sätt än i Finland. I Sverige finns generellt en större strävan efter konsensus.
Att komma från en lite ledigare arbetskultur till en mer formell har inte orsakat problem.
– Jag har trivts väldigt bra. Det säger kanske också något om mina arbetskamraters gästfrihet och tålamod. Är vi medvetna om att det finns skillnader kan vi välja att förhålla oss till dem också.
Vi kan lära av varandra
Han önskar att Finland och Sverige kunde hitta ett smidigt samarbete när det gäller präster. Många sökande till finskspråkiga prästtjänster i Helsingforsregionen och den ställvisa prästbrist som råder i Sverige kunde kanske kombineras.
– Det hade varit intressant om man kunde få igång ett mer aktivt utbyte mellan Sverige och Finland. Det finns i dag på individuell nivå, men jag tror inte det finns någon organisation kring det. I Malmö sökte man för en tid sedan efter en finskspråkig präst med ljus och lykta. Det var inte så lätt att få tag på någon.
Kyrkan har en större plats i samhället här, upplever han.
– Det kan märkas i antalet medlemmar och den procent som döps och konfirmeras, men jag tänker också på kyrkans närvaro i till exempel skolans värld.
Faddrarnas roll har han funderat mycket på, och det är något han kommer att ta med sig tillbaka till Sverige.
– Fadderskapet uppmärksammas mycket mer här. Det finns undersökningar som visar att en del föräldrar tänker på valet av faddrar redan innan barnet är fött.
Många här är oroliga över att kyrkan ska få mindre utrymme.
– Det gäller kanske att hitta samarbetsformer innan det blir stopp så att säga.
– I Sverige pågår en diskussion som handlar om producent- och konsumenttänk och som kan uttryckas i att vi bjuder in, vi välkomnar, vi erbjuder saker och ting, precis som att vi ska marknadsföra någonting. Men tron kan ju inte marknadsföras. Den uttrycks i kärlek, i relationer, i delande, det är ingen handelsvara vi har att presentera.
