Heidi Finnilä känner sig ibland fullkomligt hudlös. Andra har kallat henne ”too much”. För högljudd, för mycket känslor, för besvärlig.
– Jag är den som tar in allt, tolkar alla signaler omkring mig. Det är inte något jag kan stänga av, och det är också därför jag så lätt bli överbelastad. Jag har hög energi, jag känner starkt.
Det betyder att hon också känner in dålig stämning. På jobbet blir hon lätt megafonen som tar upp det som ingen annan vågar lyfta.
– Jag är den där jobbiga anställda som är allas röst. Jag fungerar som arbetsplatspsykolog, och det är tungt att bära.
I högstadiet var hon oftare ute i korridoren än inne i klassen, och medan det var ganska okej att vara sådan om man var pojke var det absolut inte okej att vara en sådan flicka. Hon skickades till rektorn för samtal, och lyckligtvis tyckte de om varandra.
– Som vuxen har jag många gånger funderat: När ska folk lägga av med att uppfostra mig? När är jag färdigt uppfostrad?
Hennes dotter Vivi är likadan.
– Jag märker att folk i min omgivning kan reagera på henne: Herregud vilken högljudd flicka vi har här! Och jag säger: ”Kör på! You go, girl!” Hela mitt liv har jag fått höra: ”Man behöver inte alltid tala så högt.” Jag ser ju att folk undrar om inte Vivi har en volymknapp. Och då ropar jag: ”Nä! För vi är sådana här!”
Men den högljudda, spralliga, frispråkiga Heidi har också varit en Heidi som inte kommit upp ur sängen. När hon fick sin första svåra depression började hennes familj tala om att hon i själva verket inte var den första i släkten som mått psykiskt dåligt. Många hade haft panikattacker och depressionssymtom.
– Men ingen gick i väggen med ett sådant brak som jag, ett brak av typen ”nu ska vi beställa tid på eutanasiklinik i Schweiz för jag står inte längre ut med mitt huvud”.
Då var hon lite på fyrtio. En längre tid hade hon hållit på att bli utbränd. Hon hade panikångest men visste inte att det handlade om panikångest. Hon sov dåligt i många år och vaknade av minsta lilla knäpp.
– För tio år sedan talade ingen om utbrändhet. Jag fick en depressionsdiagnos, och jag var väldigt, väldigt deprimerad. Dessutom hade jag fruktansvärd ångest. Jag hade sådan ångest att jag gick runt, runt, runt – jag kunde inte vara stilla. Jag promenerade runt bordet – som om det skulle hjälpa.
Till och med mitt i sin depression presterade hon: såg till att barnen hade mat och kläder. Hon frös hela tiden och låg i sängen inpackad i värmedynor.
– Barnen kom hem från skolan och de var så gulliga. Jag minns särskilt Vivis vänner som tittade in i sovrummet och sa: Hej Heidi, mår du bättre idag? Och jag sa: Inte riktigt. Och de sa: Aha! Hejdå!
Barnen slutade inte tro på att hon skulle bli bättre, och hon blev bättre. Det är viktigt för henne att tala om sin depression för att hon fick hjälp av andra som berättade om sin.
– Människor som jag såg upp till och betraktade som lyckade kontaktade mig och berättade om hur de själva sett ljuset efter långt mörker.
Hon var sjukskriven i över ett halvår och den tyngsta perioden varade i tre månader.
– Det var månader då jag var övertygad om att jag aldrig skulle ta mig ur det. Jag kunde inte läsa nyhetsartiklar eller se på teve för att jag var så övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna jobba som journalist.
Hon kom på fötter tack vare mediciner och vila. Varje gång hon försökt sluta med depressionsmedicinerna har det lett till återfall. När hon för några år sedan försökte sluta för tredje gången och blev deprimerad igen kunde hon inte ens återgå till den gamla medicinen utan behövde en helt ny cocktail för att komma på fötter igen.
– Det finns en massa tyckare om depressionsmediciner. Varför finns det inte en massa tyckare när det gäller allergimediciner? Eller hjärtmediciner? Det är nu bara så att en del av oss är sådana att vi måste äta de här medicinerna för att klara oss.
Hon har känt sig misslyckad över att äta mediciner, men efter flera återfall har hon insett att hon behöver dem. Hennes huvud håller inte utan dem.
– Vi ska sluta skämmas över den här sjukdomen.
Inte långt efter hennes andra, svåra depression slutade hennes äktenskap plötsligt i skilsmässa.
– Vi hade aldrig talat om skilsmässa. Min man skickade ett mess om att han ville skiljas när jag var hos veterinären med vårt marsvin. Min haka trillade ner. What! Och jag sa: Vi måste prata.
Men när de gick på promenad den kvällen var han orubblig. Han hade bestämt sig och det fanns inget hon kunde göra.
– Jag grät i två dygn och kunde inte sova. På tredje dagen steg jag upp och träffade mina vänner. Min kompis Annika kramade om mig och viskade: Det du ber om, det kommer till dig.
Hon konstaterade att hon behövde en bostad, och följande dag hittade hon den perfekta skilsmässolägenheten ett stenkast från deras familjehem. Skilsmässolivet gick ganska bra tills hon fick höra att hennes man hade en ny kvinna.
– Jag var så besviken på så mycket! Och jag belastade min omgivning med alla mina berättelser om hur besviken jag var. Men lyckligtvis hade jag många frånskilda vänner och vi hade en champagne-terapigrupp där vi kunde prata öppet, och det hjälpte mig.
Också din dotter Vivi gick igenom en svår depression i tonåren. Har du känt skuld över det?
– Absolut. Jag har känt skuld över att alla mina barn behövt uppleva mig må dåligt. Men jag känner kanske ännu mer skuld för den människa jag var innan jag insjuknade: då var jag bara arg hela tiden. Jag blev mycket trevligare när jag förstod vad det handlade om och lärde mig behärska min ilska.
Hur lärde du dig det?
– Jag lärde mig att inte köra slut på mig. Tidigare tänkte jag: Jag gör det här och det här, och sen sätter jag mig ner med en tidning. Jag har lärt mig att jag måste unna mig saker.
När hon är stressad över något sätter hon sig i soffan och äter choklad.
– Jag har lärt mig att se på mig själv som en liten, ömklig varelse, att förstå att jag inte är tuffare än så här. Jag får säga att jag är trött, att jag inte orkar. På ena axeln har jag en djävul som säger: Först måste du göra det här, sen får du sätta dig. På andra axeln har jag en ängel som säger: Vila nu! Du är bra som du är. Du behöver inte prestera.
