Heidi Finnilä är aktuell med podden ”Min galna mamma” som hon gör tillsammans med dottern Vivi Vesterinen. I podden diskuterar de svåra ämnen som psykisk ohälsa, skilsmässa och förhållandet till alkohol.

"Vi ska sluta skämmas över den här sjukdomen"

Depression.

För känslig, för högljudd, för hudlös. Efter flera svåra depressioner har Heidi Finnilä lärt sig att se på sig själv med nåd. – Jag skäms inte för att jag är en liten ömklig varelse, inte tuffare än så här.

3.6.2020 kl. 15:08

Heidi Finnilä känner sig ibland fullkomligt hudlös. Andra har kallat henne ”too much”. För högljudd, för mycket känslor, för besvärlig.

– Jag är den som tar in allt, tolkar alla signaler omkring mig. Det är inte något jag kan stänga av, och det är också därför jag så lätt bli överbelastad. Jag har hög energi, jag känner starkt.

Det betyder att hon också känner in dålig stämning. På jobbet blir hon lätt megafonen som tar upp det som ingen annan vågar lyfta.

– Jag är den där jobbiga anställda som är allas röst. Jag fungerar som arbetsplatspsykolog, och det är tungt att bära.

I högstadiet var hon oftare ute i korridoren än inne i klassen, och medan det var ganska okej att vara sådan om man var pojke var det absolut inte okej att vara en sådan flicka. Hon skickades till rektorn för samtal, och lyckligtvis tyckte de om varandra.

– Som vuxen har jag många gånger funderat: När ska folk lägga av med att uppfostra mig? När är jag färdigt uppfostrad?

Hennes dotter Vivi är likadan.

– Jag märker att folk i min omgivning kan reagera på henne: Herregud vilken högljudd flicka vi har här! Och jag säger: ”Kör på! You go, girl!” Hela mitt liv har jag fått höra: ”Man behöver inte alltid tala så högt.” Jag ser ju att folk undrar om inte Vivi har en volymknapp. Och då ropar jag: ”Nä! För vi är sådana här!”

Men den högljudda, spralliga, frispråkiga Heidi har också varit en Heidi som inte kommit upp ur sängen. När hon fick sin första svåra depression började hennes familj tala om att hon i själva verket inte var den första i släkten som mått psykiskt dåligt. Många hade haft panikattacker och depressionssymtom.

– Men ingen gick i väggen med ett sådant brak som jag, ett brak av typen ”nu ska vi beställa tid på eutanasiklinik i Schweiz för jag står inte längre ut med mitt huvud”.

Då var hon lite på fyrtio. En längre tid hade hon hållit på att bli utbränd. Hon hade panikångest men visste inte att det handlade om panikångest. Hon sov dåligt i många år och vaknade av minsta lilla knäpp.

– För tio år sedan talade ingen om utbrändhet. Jag fick en depressionsdiagnos, och jag var väldigt, väldigt deprimerad. Dessutom hade jag fruktansvärd ångest. Jag hade sådan ångest att jag gick runt, runt, runt – jag kunde inte vara stilla. Jag promenerade runt bordet – som om det skulle hjälpa.

Till och med mitt i sin depression presterade hon: såg till att barnen hade mat och kläder. Hon frös hela tiden och låg i sängen inpackad i värmedynor.

– Barnen kom hem från skolan och de var så gulliga. Jag minns särskilt Vivis vänner som tittade in i sovrummet och sa: Hej Heidi, mår du bättre idag? Och jag sa: Inte riktigt. Och de sa: Aha! Hejdå!

Barnen slutade inte tro på att hon skulle bli bättre, och hon blev bättre. Det är viktigt för henne att tala om sin depression för att hon fick hjälp av andra som berättade om sin.

– Människor som jag såg upp till och betraktade som lyckade kontaktade mig och berättade om hur de själva sett ljuset efter långt mörker.

Hon var sjukskriven i över ett halvår och den tyngsta perioden varade i tre månader.

– Det var månader då jag var övertygad om att jag aldrig skulle ta mig ur det. Jag kunde inte läsa nyhetsartiklar eller se på teve för att jag var så övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna jobba som journalist.

Hon kom på fötter tack vare mediciner och vila. Varje gång hon försökt sluta med depressionsmedicinerna har det lett till återfall. När hon för några år sedan försökte sluta för tredje gången och blev deprimerad igen kunde hon inte ens återgå till den gamla medicinen utan behövde en helt ny cocktail för att komma på fötter igen.

– Det finns en massa tyckare om depressionsmediciner. Varför finns det inte en massa tyckare när det gäller allergimediciner? Eller hjärtmediciner? Det är nu bara så att en del av oss är sådana att vi måste äta de här medicinerna för att klara oss.

Hon har känt sig misslyckad över att äta mediciner, men efter flera återfall har hon insett att hon behöver dem. Hennes huvud håller inte utan dem.

– Vi ska sluta skämmas över den här sjukdomen.

Inte långt efter hennes andra, svåra depression slutade hennes äktenskap plötsligt i skilsmässa.

– Vi hade aldrig talat om skilsmässa. Min man skickade ett mess om att han ville skiljas när jag var hos veterinären med vårt marsvin. Min haka trillade ner. What! Och jag sa: Vi måste prata.

Men när de gick på promenad den kvällen var han orubblig. Han hade bestämt sig och det fanns inget hon kunde göra.

– Jag grät i två dygn och kunde inte sova. På tredje dagen steg jag upp och träffade mina vänner. Min kompis Annika kramade om mig och viskade: Det du ber om, det kommer till dig.

Hon konstaterade att hon behövde en bostad, och följande dag hittade hon den perfekta skilsmässolägenheten ett stenkast från deras familjehem. Skilsmässolivet gick ganska bra tills hon fick höra att hennes man hade en ny kvinna.

– Jag var så besviken på så mycket! Och jag belastade min omgivning med alla mina berättelser om hur besviken jag var. Men lyckligtvis hade jag många frånskilda vänner och vi hade en champagne-terapigrupp där vi kunde prata öppet, och det hjälpte mig.

Också din dotter Vivi gick igenom en svår depression i tonåren. Har du känt skuld över det?

– Absolut. Jag har känt skuld över att alla mina barn behövt uppleva mig må dåligt. Men jag känner kanske ännu mer skuld för den människa jag var innan jag insjuknade: då var jag bara arg hela tiden. Jag blev mycket trevligare när jag förstod vad det handlade om och lärde mig behärska min ilska.

Hur lärde du dig det?

– Jag lärde mig att inte köra slut på mig. Tidigare tänkte jag: Jag gör det här och det här, och sen sätter jag mig ner med en tidning. Jag har lärt mig att jag måste unna mig saker.

När hon är stressad över något sätter hon sig i soffan och äter choklad.

– Jag har lärt mig att se på mig själv som en liten, ömklig varelse, att förstå att jag inte är tuffare än så här. Jag får säga att jag är trött, att jag inte orkar. På ena axeln har jag en djävul som säger: Först måste du göra det här, sen får du sätta dig. På andra axeln har jag en ängel som säger: Vila nu! Du är bra som du är. Du behöver inte prestera.

Sofia Torvalds



PÅSK. Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck. 5.4.2023 kl. 18:00

GLÄDJE. Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup. 9.4.2023 kl. 17:00

PEDERSÖRE. Kyrkoherden i Petrus församling i Helsingfors, Daniel Björk, söker motsvarande tjänst i Pedersöre. Han är den första som söker tjänsten, vars ansökningstid går ut den 19 april. 7.4.2023 kl. 17:15

sorg. Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland. 7.4.2023 kl. 10:00

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53

Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33

STRUKTUR. En utredning av församlingsstrukturen i Korsholm inleds i vår. – För att vi ska kunna säkerställa verksamhet i alla församlingar måste något göras, säger Mats Björklund som är kyrkoherde i Korsholms svenska församling. 5.4.2023 kl. 16:18

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54

KOLUM. Biskopens påskhälsning är en inbjudan att vandra vägen tillsammans och med Gud. 8.4.2023 kl. 08:00

gospel. Gospelgurun Ragnhild Hiis Ånestad leder gospelkören Oslo Soul Children. Hon besöker Helsingfors i april för en körfestival för barn och unga. 3.4.2023 kl. 08:00

Helsingfors. Mathias Sandell gillar den gamla musiken som hör ihop med stilla veckan inför påsk. Han är musikmagister från Sibelius-Akademin och vikarierar som kantor i Petrus församling. 23.3.2023 kl. 08:43

USA. När en tornado var på väg mot den amerikanska staden Amory i Mississippi valde meteorologen Matt Laubhan att börja be – mitt i direktsändning. 30.3.2023 kl. 11:37

Kolumn. Under fastan går jag med lärjungarna till Jerusalem. Liksom lärjungarna är jag varje år oförstående när Jesus undervisar om sin död. 28.3.2023 kl. 16:23

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36