Juldagsfirande i Dunga.

I Kisumu är barnen viktiga för kyrkans framtid

mission.

Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer.

4.6.2020 kl. 09:19

När de blev kallade till sin andra period som missionärer visste Chamilla och Kristian Sjöbacka att de skulle bo i en stad och arbeta med ”urban ministry”.

Kisumu är en hamnstad vid Victoriasjön. Skillnaderna mellan fattiga och rika är stor, men unga söker sig till städerna eftersom det är här inkomstmöjligheterna finns.

– Mycket av det vi gör idag är arbete för att stärka den lokala identiteten och självständigheten i kyrkan, berättar Kristian.

Det innebär undervisning, samarbeten, utvecklingsmöten, att besöka församlingar och ungdomsgrupper.

I Kisumu finns en huvudkyrka och flera predikoplatser.

– Det var några aktiva kristna som hade ganska lång väg att komma till kyrkan, som gärna ville ha en predikopunkt närmare sitt hem, berättar Chamilla.

Så föddes församlingen i Dunga, som ligger en bit söderut från stadens centrum. Här har Kristian lett gudstjänster och predikat, Chamilla har jobbat med söndagsskolan. Som mest samlas ett femtontal vuxna, men upp till sextio barn. Satsningen på söndagsskolan är en del av den lokala kyrkans strategi för att nå ut till fler.

Strax innan Kristian och Chamilla åkte från Kenya hade församlingen valt flera nya ansvarspersoner.

– Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats, säger Chamilla.

De arbetar på tre språk: engelska, swahili och luo. Språket är viktigt för att bli accepterade och skapa närmare relationer.

Kristian jobbar också med musik och undervisar i musikteori både på prästseminariet och i församlingen. Chamilla hade just hakat på de hembesök som församlingens diakonissa brukar åka på på onsdagar.

– Jag hoppas jag får ta upp dem igen när vi kommer tillbaka.

De bor tillsammans med en handfull andra finländska missionärer i ett bostadskomplex som hyrs av finska Sley. Levnadsförhållandena liknar lite det pilgrimer får uppleva på vägen till Santiago de Compostela.

– Det ska vara lite mer anspråkslöst, inte så mycket lyx, säger Kristian.

– Och lite lugnare tempo, tillägger Chamilla.

Ändå är takten och församlingslivet i staden något helt annat än på landet. Här är det bara på söndagar människor har tid att samlas, och de dagarna blir intensiva.

– Vi börjar i Dunga klockan nio, mellan elva och halv tolv kommer vi till huvudkyrkan. Efter gudstjänsten har vi bibelstudier, Kristian har Zion-boys, ibland har jag något med kvinnorna och så kan det vara en körövning dessutom.

"Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats."


Saknar det sociala

– Det som vi saknar nu när vi kommit därifrån är det sociala klimatet, säger Kristian.

Det blev en extra skarp kontrast att landa i Finland mitt i undantagstillstånd och social distansering.

Nu håller de kontakt med vänner via telefon och sociala medier.

– Vi är alltid upplyfta när vi har pratat med dem. Trots den situation man lever i där finns det en positiv framtidstro: Gud kommer nog att ordna det här, säger Kristian.

Döden är nära på ett annat sätt där. I Dunga lever människor nu med hotet om översvämning, Victoriasjön har stigit mer än på många tiotals år. Gräshoppor som äter upp skördar och för med sig hungersnöd är ett annat överhängande hot.

– Gudsnärvaron, bönen, församlingen blir de viktiga punkterna i människors liv, säger Kristian.

På landsbygden finns fortfarande byäldste som människor vänder sig till. I städerna blir det äldsta i kyrkan, och prästen, som tar över den rollen.

Det är ett väldigt mansdominerat samhälle.

– Män, präster, är inte så ivriga att undervisa söndagsskola. Det är en sak för kvinnorna. Vi får visa hur viktigt det här är för kyrkans framtid, att man tar hand om barnen.

"Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube."


Får man trivas så här bra?

Kristian och Chamilla Sjöbacka har jobbat i Kenya tidigare, de var utsända av Slef mellan 1993 och 2001.

– När vi kom hem 2001 sa vi ganska tidigt: Sen när barnen är vuxna, om det finns möjlighet, då åker vi tillbaka till missionsfältet.

De återvände till ett Kenya som såg annorlunda ut än på 1990-talet. När de lämnade Kenya 2001 fanns inga mobiltelefoner, sedan skedde utvecklingen snabbt.

– Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube, berättar Kristian.

Att landet gått framåt är hoppfullt. Samtidigt finns klyftorna mellan fattiga och rika kvar. Kenya är ett resursrikt land, men den ekonomiska kakan är ojämnt fördelad. Problemen med korruption och medel som missbrukas är stora.

– Landets ledare har gjort mycket för att förhindra det här. Men det sitter så djupt att det är svårt att bli av med, säger Kristian.

Missionärernas arbete har också utvecklats, från att ha ledande position i olika projekt till en mer rådgivande och stödjande roll.

– I dag är det många högre utbildade som jobbar inom församlingen och människor överlag, säger Chamilla.

Det är givande att se att de har gåvor – Chamillas matlagningskunskper och iver för söndagsskolarbete, Kristians musicerande och undervisning – som kan vara till nytta, vara redskap i församlingen. Att komma till Dunga är alltid roligt.

– Då ska vi gå genom byn, vi kryssar mellan husen. När barnen ser oss komma ropar de ”Chamilla och Kristian!” och kommer och bär våra väskor. De är så glada och hänger efter oss, berättar Chamilla.

De saknar människorna de arbetar med. Att förbereda sig fysiskt, packa en väska, är en sak – att vara psykiskt förberedd på att komma hem en annan.

– Att lämna Kenya blev så abrupt. Det är lite svårt att ta till sig att man är här och att man ska vara här på obestämd tid, säger Chamilla.

– Vi har ställt oss frågan: får man trivas så här bra på missionsfältet? säger Kristian. Vi kom in i ett sammanhang där vi var väntade, där man behövde oss och var glada att få oss.

Det är ändå skönt att vara hemma i Finland nu under pandemin.

– Jag tror att våra familjemedlemmar skulle haft större oro för oss om vi hade varit där, säger Kristian.

– Det var rätt att komma hem, även om vi inte riktigt känner det så i hjärtat, säger Chamilla.

De vet vad de vill för framtiden.

– Vi åker tillbaka så fort det är möjligt att arbeta.

Emelie Wikblad



kyrkslätt. Peter Blumenthal, Karl af Hällström och Fred Wilén har sökt den lediga kaplanstjänsten i Kyrkslätts svenska församling. 14.4.2020 kl. 18:04

längtan. Therese Almén har alltid vetat att hon vill bli mamma. Det blev en sorgkantad vandring mot den drömmen. Hon förlorade två barn i fosterstadiet. Men sedan dök en liten pojke upp, som visade sig behöva henne, och hon honom. 8.4.2020 kl. 00:00

undantagstillstånd. Det vi kallar ett undantagstillstånd är ett normaltillstånd för många kristna idag. Vi bör vara tacksamma för den frihet vi normalt har, säger Mia Anderssén-Löf. 8.4.2020 kl. 01:00

påsktradition. Påsken är en glad helg för barnen Johannes och Emma Forsblom. Då får de äta påskägg och vara vid påskbrasan. 7.4.2020 kl. 15:16

hemleverans. När fotbollsträningarna lades ner började Pargas IF:s frivilliga köra ut varor till äldre som behöver hjälp med att handla mat. 7.4.2020 kl. 15:16

gospel. Vi tog oss ett snack med dirigenten Elna Romberg, och frågade hur det är att leda en gospelkör på distans. 6.4.2020 kl. 15:44

biskopens påskhälsning. Så här tänkte vi nog inte att vi skulle fira påsk. Vi blev alla begränsade på något sätt. 6.4.2020 kl. 16:55

Mansroller. Novellformatet lockade fram berättelser om att växa upp och om de spår uppväxten lämnar i oss. Axel Åhman har skrivit om människor i Österbotten som försöker leva upp till förväntningar som de tror att omgivningen ställer på dem. 7.4.2020 kl. 14:12

Påsktraditioner. Skådespelaren Tobias Zilliacus säger att det fanns en tyngd i att spela Jesus även om han inte själv är troende. Den här våren har coronaläget pausat hans arbete och påsken blir inte samma avbrott som vanligt. 7.4.2020 kl. 10:00

långfredagen. "Den här våren har vi fått avstå från mycket som vi brukar se som självklart." 7.4.2020 kl. 00:01

PÅSK. Hur förbereder du dig för påsken i epidemitider? Vi bad några personer berätta hur livet ser ut när vardagen är satt på undantag. 5.4.2020 kl. 10:59

Coronapandemin. Finska Missionssällskapet inleder samarbetsförhandlingar som berör hela personalen. 1.4.2020 kl. 15:44

Coronapandemin. Det finns gratis hjälp för familjen också under undantagstillståndet via kyrkans familjerådgivning. 1.4.2020 kl. 14:43

kyrkans samtalstjänst. Ensamhet, relationsproblem och självkänsla, är sådant som människor grubblar över. Frågor om coronaviruset har också dykt upp nu. 1.4.2020 kl. 13:35

samarbetsförhandlingar. Vasa kyrkliga samfällighet inleder samarbetsförhandlingar med hela personalen. Förhandlingarna kan leda till omorganisering av arbetsuppgifterna eller permitteringar. 27.3.2020 kl. 13:02

kyrkans kulturpris. Kyrkans kulturpris 2023 tillfaller två personer som främjat den kristna musikkulturen i Finland: musikern Jukka Leppilampi och evenemangsproducenten Jukka Ahokas. 13.12.2023 kl. 14:38

Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51

GÅ I KYRKAN. I år bestämde skådespelaren och sångaren Marika Westerling att hon gör något alldeles nytt för att få tag på julstämningen: Hon börjar gå i kyrkan. 7.12.2023 kl. 08:00

LIVSBERÄTTELSE. Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma. 7.12.2023 kl. 10:24