Klockan är halv sex på skärtorsdagens kväll. I kyrksalen i Olars i Esbo övar Nina Kronlund, Mauriz Brunell och Markus Malmgren inför gudstjänsten som ska sändas om ett par timmar.
En liten stund senare anländer kameror och sändningsutrustning. Att hyra in utomstående var nödvändigt för att få de strömmade gudstjänsterna att fungera, konstaterar kyrkoherde Kira Ertman. Allt hände så snabbt den där veckan i mars när undantagstillståndet trädde in.
Kameravinklarna justeras, övervaktmästare Tommi Hartikainen förbereder altaret och hissar ner rullgardinen så att den nedgående solen inte ska störa kamerabilden.
Församlingens vardag har blivit digital.
Medan församlingens andra medarbetare mestadels jobbar hemifrån har präster, kantorer och vaktmästare kvar rutinen av att komma till kyrkan och fira gudstjänst. Jordfästningar måste också skötas som vanligt, om än med få närvarande.
Medan hon väntar på soundchecken berättar kantor Nina Kronlund att det blir många möten nu. Inget i den här nya vardagen går riktigt på rutin, det är mycket som måste planeras. Kantorerna förväntas producera material för webb och sociala medier. Ett videoklipp på tre minuter är förvånansvärt tidskrävande när man är van att göra musiken live.
För kantorerna fortsätter rutinerna med gudstjänster och förrättningar, men också de har fått ta till sig nya arbetssätt.
Hur blir det med dem vi inte når?
I den här besynnerliga tiden har möten och samtal ansikte mot ansikte blivit undantag. Alla grupper och samlingar är inställda, diakonimottagningen är stängd, mathjälp i form av inköpskort lämnas genom postluckan eller överräcks på en parkering. Det betyder inte att arbetet minskat. Telefonerna ringer och inkorgen fylls.
– Vi har fullt upp. Vi behöver inte fundera på vad vi gör, utan hur vi ska räcka till för alla, säger ledande diakoniarbetare Ann-Christine Wiik.
Ann-Christine Wiik har stämt träff med några klienter vid Kyrktian. Det är första gången på en vecka hon kommer in till jobbet, men även hemma kan arbetsdagarna bli långa.
De som nu hör av sig till diakonin är äldre som hör till riskgruppen, anhöriga som är oroliga för sina äldre släktingar, och barnfamiljer. Den sista är en grupp de normalt kanske inte skulle nå, men som de nu kunnat räcka ut en hand till via de svenskspråkiga grundskolorna.
– Vi finns till för familjer som är i trångmål på grund av coronasituationen, när barnen är hemma och det är mera utgifter än normalt.
Till diakonernas viktigaste sakkunskap hör att se till helheten – att få hem en matkasse är en temporär lösning.
"Det är exceptionella tider, men de tar också fram människors vilja att hjälpa."
Diakonin samarbetar med den kyrkliga samfälligheten och med Esbo stad för att försöka lösa problemen på det större samhällsplanet. Målet är en enhetlig linje för sådant som utdelning av matkassar, men tills sådana finns hittas lösningar från fall till fall.
– Innan hela stora organisationen rullar igång går det ju en viss tid, men människor måste ändå äta.
Diakonerna i Esbo svenska är tacksamma för den välgörenhetsorganisation som erbjöd sig att donera inköpskort till familjer.
– Det är exceptionella tider, men de tar också fram människors vilja att hjälpa.
Det som bekymrar Ann-Christine Wiik är de människor som församlingen inte når via nätet. En vanlig vecka är det många som kommer i kontakt med församlingen via samlingar, körer, evenemang. Utan den kontakten blir en del av dem ensamma.
– Det är nog en utmaning. Vi har fina elektroniska verktyg, men frågar man mig personligen är jag väldigt orolig för dem som inte har de här verktygen tillgängliga.
Liksom det finns 70-plussare som hänger på Facebook finns det yngre som aldrig lärt sig – och de som inte har råd med en dator eller internetuppkoppling. Diakoniarbetarna har ringt runt till alla som varit med i församlingen grupper och samlingar, hört sig för om hur de har det och om de behöver någon hjälp.
När telefonerna ringer handlar det mest om praktiska och ekonomiska behov. Samtal från människor som känner sig ensamma eller ångestfyllda och behöver någon att tala med har hittills lyst med sin frånvaro.
– Det är dem som jag nästan är lite orolig för, dem som vi inte hör av. Personer som kanske känner sig så hjälplösa att de inte vet vart de ska söka sig.
Ungdomssamling från din egen soffa
När de vanliga rutinerna är utbytta blir arbetet mer splittrat än vanligt.
– Jag jobbar och håller ett öga på barnen samtidigt. I bakhuvudet snurrar hela tiden planerna för andakter och ungdomskvällar och hur vi ska fixa olika grejer, säger Johanna Terho.
Församlingen jobbar planerat på sociala medier. På ungdomsarbetets veckoschema finns på måndagar en hälsning från diakonin, på tisdagar står någon av ungdomsledarna för dagens tanke och bön. På torsdagar turas de unga som är med och planerar ungdomsverksamheten om att ta över ansvaret för Instagram och Snapchat och dela med sig av sin vardag.
– På onsdag och fredag har vi en andakt via olika sociala medier, säger Johanna Terho.
"På fredagar har vi filmkväll."
Även om de just nu inte kan samla ungdomarna upplever hon inte att arbetsmängden är mindre än tidigare.
– Det är något vi inte gjort förut. Det är lite spännande att hela tiden se hur saker går när man provar nya grejer och lär sig nya program.
På onsdagar ordnas virtuella ungdomskvällar och där testar de olika verktyg för att interagera med ungdomarna – från videomötestjänster till de etablerade sociala medierna.
Så här kan en ungdomskväll på distans se ut. FOTO: Johanna Terho
– På fredagar har vi filmkväll.
Den som har ett konto på strömningstjänsten Netflix kan vara med och titta på filmen från sin egen soffa och chatta om den.
Veckan före påsk har ungdomsledarnas projekt varit att ta kontakt med alla hjälpledare.
– De har tyckt att det är roligt att vi hör av oss till dem och kollar hur de har det.
Överlag har de nu mer telefonkontakt med ungdomarna än annars.
– Vissa har stress med skolan. Det är ganska vanligt att ungdomar har ångest, tyvärr, så det kan gälla deras mentala mående, att de behöver ringa och prata. Eller så kan de ta kontakt för att säga: I dag har faktiskt varit en bra dag.
Hon får också frågor om sommaren och lägersäsongen: hur kommer det att bli?
– Där måste vi bara säga att vi meddelar så fort vi vet.
Vi kommer inse hur viktigt det är att mötas
– De första veckorna har handlat om att vänja sig vid den här situationen. Nu känns det småningom som att det börjar rulla på, säger Jenni Hietala som leder familjeverksamheten.
Ett tiotal personer jobbar med barn- och familjeverksamheten: leder dagklubbar, familjeklubbar och ordnar evenemang för familjerna bland församlingens cirka 15 000 medlemmar. Från att arbetet på sociala medier befunnit sig i startgroparna är det nu deras viktigaste verktyg.
– Vi lär oss hela tiden. En trösterik tanke är att vi kämpar tillsammans och gör så gott vi kan.
"Vi kommer att inse, om vi inte inser det redan, hur otroligt viktigt det är att få möta varandra i livets olika situationer."
De har producerat videon och bildmaterial med allt från andakter till pysselinstruktioner.
– Vi försöker upprätthålla känslan av att vi fortfarande finns här för våra församlingsbor och att det här är en tillfällig situation. Vi har inte försvunnit någonstans.
Hemmet har blivit Jenni Hietalas arbetsplats. Hon saknar att få träffa människor ansikte mot ansikte. FOTO: Privat
Dagklubbar och barngrupper erbjuder en plats för barnen att bekanta sig med tro och andlighet. När de håller paus faller mer av den uppgiften på föräldrarna, som alla kanske inte är så vana att prata om tro. Att läsa tillsammans är ett ställe att börja, tipsar Jenni Hietala.
– Att tända ett ljus och be en aftonbön är ett ganska lätt sätt att väcka nyfikenheten hos barnet. När man har lärt sig det som liten hänger det med.
Jenni Hietala har under den här tiden slagits av hur viktigt det är att få komma till sin arbetsplats och träffa människor ansikte mot ansikte.
– Gemenskapen finns ju, men den är inte lika konkret. Vi kommer att inse, om vi inte inser det redan, hur otroligt viktigt det är att få möta varandra i livets olika situationer.
