Det finns präster som går ut för att möta människor i köpcentrum, och så finns det präster som går ut för att möta människor på begravningsplatsen. Kai Sadinmaa tillhör den senare kategorin och sommarjobbade som begravningsplatspräst på Malms begravningsplats sommaren 2018. Hans uppgift var att finnas till för besökarna och för de anställda och han säger att han upplevde allt från small talk till väldigt djupa diskussioner.
– Begravningsplatser väcker många olika reaktioner. Det finns de som promenerar på begravningsplatsen för att de upplever att miljön får dem att må bra, men det finns också de som får ångest av begravningsplatser.
Många människor undviker begravningsplatser, men Sadinmaa tycker att det är bra att stiga över den där tröskeln.
Han har ordnat evenemang, till exempel filmförevisning, på Malms begravningsplats.
– Många tackade efteråt och berättade att det fick begravningsplatsen att kännas mera bekant och mindre obehaglig.
Det var just det här som var en av orsakerna till evenemangsveckan: Att närma sig döden och inte låta den vara ett tabu.
Har döden blivit främmande för oss?
– Inte slutgiltigt – förr eller senare måste vi ju alla möta den. Men vi har blivit fjärmade från döden. Vi dör på sjukhus och institutioner, långt borta från hemmet.
Sommaren på Malms begravningsplats resulterade i en bok, Kuolleiden kirja (De dödas bok), baserad på hans vandringar på begravningsplatsen. I somras genomförde han guidade vandringar på Malms begravningsplats varje vecka och stannade upp vid kända och mindre kända personers gravar.
– Vid vissa gravar kunde vi bli stående länge för att fundera på deras livsberättelser. Vi gick igenom universella frågor – var och en kunde säkert spegla sig själv i berättelserna.
För Sadinmaa är begravningsplatsen rik och levande – den innehåller alla sidor av livet. Han berättar att han i sin bok funderade över om sommaren bland gravarna skulle komma att hjälpa honom att leva klokare, att lämna bort det onödiga och att djupare älska och respektera livet och de människor han möter.
Hjälpte det?
– Absolut. Det blev en väldigt betydelsefull tid för mig. Det är som om man oundvikligen blir påverkad av att tillbringa tid bland gravarna. Jag var tvungen att möta min egen dödlighet och min dödsrädsla väldigt mycket den sommaren. Det fick mig att omvärdera hur jag levde mitt liv.
Tänder ljus hemma
Sadinmaa tycker om att fira Allhelgona genom att tända ljus – men det sker inte alltid på begravningsplatsen. Hans föräldrar och bror är begravda i norra Finland.
– Om jag inte har möjlighet att tända ljus på deras gravar brukar jag tända ljus för dem i mitt hem. Det är ett praktiskt sätt att komma ihåg dem, dessutom trivs jag inte i stora folkmassor. Å andra sidan kan det vara fint med mängden människor på begravningsplatsen under Allhelgona – här är vi alla samlade för att komma ihåg våra anhöriga.
