Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

Kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt

demens.

För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens.

8.2.2019 kl. 13:12

Morgon i Dalsbruk. I det gula huset på Honolulugränd går Leif ”Lefa” Lindgren in i det som förr var en del av vardagsrummet men som nu upptas av en dubbelsäng. I den ligger hans fru Gita och sover.
– Godmorgon, dags att stiga upp! säger han och böjer sig över sängen.

Hon öppnar ögonen, de ler mot varandra. Varsamt får han upp henne i sittande ställning, sedan stiger hon upp. De står länge och kramas. Sedan går de på toaletten och byter blöja.
Morgongröt. Gita äter alltid sin med hallonsoppa och Leif sin med blåbärssoppa. Han rör om i hennes gröt och för skeden till hennes läppar. Hon gapar. Ibland tvekar hon. Då går det att få igång ätandet genom att växla om till en klunk saft.

– I fjol hade vi en period då Gita inte ville äta. Varje måltid kunde ta timmar. Jag höll på att bli galen, säger han.
Han pratar, hon ler. Jo! säger hon, med eftertryck. Och ibland något annat, något som har precis rätt tonfall och intensitet men som ingen av oss kan tyda.

Gita och Leif träffades på Frälsningsarméns Tempelkår i Helsingfors. Först var de med i scoutverksamheten, senare i horn- och strängmusikkåren. Gitas första minne av Leif var när de skulle gå in i scoutlokalen och Leif inte höll upp dörren för henne utan gick först och lät den slå igen precis framför henne. Vilken ohövlig pojke!

– Hon sparkade mig med sin träsko. Jag har fortfarande ett märke på benet, skrattar han.
De fortsatte träffas tillsammans med andra ungdomar: på gudstjänster, läger och samlingar.
En sommar hade Gita jobbat i Österrike och fått paratyfus. Hon låg på Aurora sjukhus, och Leif hade kort väg att besöka henne efter gymnastiklektionen. Så han gick dit en gång i veckan och pratade bort en stund.
Egentligen är han rätt trevlig, tänkte hon.

Efter en samling fick han ingivelsen att lägga armen om hennes axlar. Hon lät den ligga kvar.
Han var sjutton, hon skulle strax fylla nitton. Sedan dess har de varit tillsammans.

Hösten 2014 gick Gita på minnesundersökning. Både Leif och barnen hade under en längre tid tyckt att hon tidvis hade problem med närminnet.

Leif bokade tid och körde Gita till hälsocentralen utan att berätta för henne vad det handlade om – han visste att det skulle göra henne rasande. Han satt utanför och undrade vem som skulle komma ut först, sköterskan eller Gita – och på vilket humör. När Gita kom ut var hon glad – tyvärr var resultaten från undersökningen inte lika muntra.

Den första undersökningen ledde till en ny minnesundersökning, och sedan till magnetröntgen i Åbo.
Det var en bekymrad läkare som rapporterade om fynden.
– Han sa att han var förvånad. Man hade hittat hundratals brustna mikroblodkärl.
Gita fick diagnosen frontallobsdemens, eller pannlobsdemens. Det är en form av demens som leder till att nervcellerna i hjärnans främre delar förtvinar. Personligheten, och hur man fungerar i sociala sammanhang, påverkas. Man får svårt att uttrycka sig språkligt, omdömet sviktar.

Gita var sur och arg över diagnosen.
Senare den hösten var läget förtvivlat. Livet därhemma var en enda kamp, Gita var rastlös, arg och verbalt aggressiv. Leif gick till hälsocentralen och sa att nu orkar han inte mer, och Gita fick plats på en psykiatrisk avdelning i Halikko.
”Det här är inte rätt plats för henne”, sa de på mentalsjukhuset.
”Men det är rätt plats för oss just nu”, sa han.

När han körde henne dit berättade han inte vart de skulle. När han kom hem igen – ensam – bytte han lakan och frågade sig om hon någonsin skulle komma hem igen.
– Den kvällen grät jag som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

På programmet idag: att tömma diskmaskinens besticklåda. De ställer sig bredvid varandra vid kökslådan.
– Det där är en liten sked. Den ska dit. Och det där är en stor. Så där. Och en liten. Dit ska den!
Det skulle givetvis gå snabbare, säger han, att göra det själv. Men det är viktigt att Gita är aktiv, ens på något sätt.

Varje kväll läser de en text ur Erik Vikströms andaktsbok Min bön. När de kommer till slutet börjar de från början igen. Nu är de på femte varvet.
– Jag kallar det ”femte årgången”, ler Leif.

Hans tro, säger han, är inte tillräckligt stark för att han ska be att Gita ska bli frisk.
– Det ryms inte i mina tankebanor. Om jag ber för något ber jag att jag själv får vara frisk och ta hand om Gita.

Men kanske, tänker han, har Gud en plan också med det här.
– Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu. Det är äkta kärlek, helt utan krav. Allt som vi gör är fullt av kärlek. När vi stiger upp och hon lutar sitt huvud mot mig känner jag att det är där hon vill vara. Vi har det mycket bättre än i många andra parförhållanden.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



Svenska kyrkan har låtit göra framtidsprognos som visar att färre kommer att gå ur kyrkan, men att doptalen sjunker samtidigt som många gamla medlemmar dör, skriver Kyrkans tidning. 16.2.2015 kl. 12:20

Kyrkan får aldrig vara tråkig eller ovälkomnande, säger Mark Russell, vd för Church Army. 13.2.2015 kl. 16:17

fritänkarna. Fritänkarförbundet har lanserat en webbtjänst där man anonymt kan klaga på religionen i skolan. 10.2.2015 kl. 00:00

evangelisk-lutherska kyrkan. I slutet av år 2014 hörde 73,7 procent, eller drygt fyra miljoner av finländarna, till den Evangelisk-lutherska kyrkan. 9.2.2015 kl. 12:49

köklot. Huvudbyggnaden på Köklot lägergård i Korsholm brändes ner i lördags. 9.2.2015 kl. 12:43

Den som tror på Gud är aldrig ensam. Så kan man kanske sammanfatta en orsak till att religion i de allra flesta fall är något som förebygger psykisk sjukdom. 9.2.2015 kl. 10:22

För Charles Ngujo går det lika bra att göra akrobatik, sluka eld, spela afrikanska trummor eller skotta snö. Jag har många talanger, säger han. Men helst av allt vill han vägleda ungdomar. 5.2.2015 kl. 14:40

Årets kantor 2015 är Eeva-Liisa Malmgren. 5.2.2015 kl. 13:00

prästläget. Hälften av prästerna i Borgå stift närmar sig pensionsåldern. 5.2.2015 kl. 07:22

S:t Mårtens kyrka. Mariehamns församling diskuterar en försäljning av S:t Mårtens kyrka till den katolska församlingen. 2.2.2015 kl. 13:15

Domprostgården. Borgå svenska domkyrkoförsamling behandlade vid sitt möte förra veckan kyrkoherde Mats Lindgårds anhållan om personlig befrielse från skyldigheten att bo i tjänstebostad, alltså den omdiskuterade Domprostgården. 2.2.2015 kl. 13:12

Det mångkulturella samhället kräver religiös läskunnighet, säger forskare Tuomas Martikainen. 30.1.2015 kl. 11:15

censur. I atlasen The Collins Middle East Atlas, utgiven av jätteförlaget HarperCollins, fattas landet Israel. 27.1.2015 kl. 15:21

psalmbokstillägget. I teorin kan kyrkomötet beakta Ungdomens kyrkodagars förslag till psalmbokstillägget, men de ungas sena uppvaknande upplevs som ett problem. – Varför släpptes listan på psalmförslag först i november? frågar sig Laura Serell. 26.1.2015 kl. 11:02

nalle öhman. Björn ”Nalle” Öhman, kyrkoherde i Åbo svenska församling, har blivit vald till nya prästassessor vid domkapitlet i Borgå stift. 26.1.2015 kl. 10:25

Blogg. – Vi hoppas få fler läsare och ny luft under vingarna på Kyrkpressens plattform, säger Nina Österholm vid Helsingfors kyrkliga samfällighet. 11.5.2022 kl. 12:02

gospel. Gospelkören His Master’s Noise tar farväl av dirigenten Elna Romberg med en hejdundrande konsert med gästartisten Gladys del Pilar från Sverige. 10.5.2022 kl. 15:52

SYDÖSTERBOTTEN. Biskoparna Bo-Göran Åstrand i Borgå och Matti Salomäki i Lappo har kallat kyrkoherdarna och ledande förtroendevalda i Närpes, Kristinestads svenska och finska församlingar till ett möte i Närpes den 2 juni. Till mötet kommer biskoparna med frågor och inte med svar. 6.5.2022 kl. 16:52

KYRKOMÖTET. Biskop Teemu Laajasalo har skrivit tv-sketcher i sina dagar. Med en viss glimt i ögat luggade han kyrkan för att ha gått vilse i sin egen djungel av projekt och processer. Och kyrkomötet applåderade. 6.5.2022 kl. 13:45

KRIGET I UKRAINA. Den rysk-ortodoxa kyrkan har introducerat tanken om ett rättfärdigt, heligt krig i Ukraina. Samtidigt lämnas många av de stupade kvar på slagfältet. Finland lärde sig under sina krig hur viktigt det är för moralen att sända stupade soldater hem. Är det här en princip som det ryska krigsmaskineriet ignorerat? 28.4.2022 kl. 10:41