Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

Kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt

demens.

För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens.

8.2.2019 kl. 13:12

Morgon i Dalsbruk. I det gula huset på Honolulugränd går Leif ”Lefa” Lindgren in i det som förr var en del av vardagsrummet men som nu upptas av en dubbelsäng. I den ligger hans fru Gita och sover.
– Godmorgon, dags att stiga upp! säger han och böjer sig över sängen.

Hon öppnar ögonen, de ler mot varandra. Varsamt får han upp henne i sittande ställning, sedan stiger hon upp. De står länge och kramas. Sedan går de på toaletten och byter blöja.
Morgongröt. Gita äter alltid sin med hallonsoppa och Leif sin med blåbärssoppa. Han rör om i hennes gröt och för skeden till hennes läppar. Hon gapar. Ibland tvekar hon. Då går det att få igång ätandet genom att växla om till en klunk saft.

– I fjol hade vi en period då Gita inte ville äta. Varje måltid kunde ta timmar. Jag höll på att bli galen, säger han.
Han pratar, hon ler. Jo! säger hon, med eftertryck. Och ibland något annat, något som har precis rätt tonfall och intensitet men som ingen av oss kan tyda.

Gita och Leif träffades på Frälsningsarméns Tempelkår i Helsingfors. Först var de med i scoutverksamheten, senare i horn- och strängmusikkåren. Gitas första minne av Leif var när de skulle gå in i scoutlokalen och Leif inte höll upp dörren för henne utan gick först och lät den slå igen precis framför henne. Vilken ohövlig pojke!

– Hon sparkade mig med sin träsko. Jag har fortfarande ett märke på benet, skrattar han.
De fortsatte träffas tillsammans med andra ungdomar: på gudstjänster, läger och samlingar.
En sommar hade Gita jobbat i Österrike och fått paratyfus. Hon låg på Aurora sjukhus, och Leif hade kort väg att besöka henne efter gymnastiklektionen. Så han gick dit en gång i veckan och pratade bort en stund.
Egentligen är han rätt trevlig, tänkte hon.

Efter en samling fick han ingivelsen att lägga armen om hennes axlar. Hon lät den ligga kvar.
Han var sjutton, hon skulle strax fylla nitton. Sedan dess har de varit tillsammans.

Hösten 2014 gick Gita på minnesundersökning. Både Leif och barnen hade under en längre tid tyckt att hon tidvis hade problem med närminnet.

Leif bokade tid och körde Gita till hälsocentralen utan att berätta för henne vad det handlade om – han visste att det skulle göra henne rasande. Han satt utanför och undrade vem som skulle komma ut först, sköterskan eller Gita – och på vilket humör. När Gita kom ut var hon glad – tyvärr var resultaten från undersökningen inte lika muntra.

Den första undersökningen ledde till en ny minnesundersökning, och sedan till magnetröntgen i Åbo.
Det var en bekymrad läkare som rapporterade om fynden.
– Han sa att han var förvånad. Man hade hittat hundratals brustna mikroblodkärl.
Gita fick diagnosen frontallobsdemens, eller pannlobsdemens. Det är en form av demens som leder till att nervcellerna i hjärnans främre delar förtvinar. Personligheten, och hur man fungerar i sociala sammanhang, påverkas. Man får svårt att uttrycka sig språkligt, omdömet sviktar.

Gita var sur och arg över diagnosen.
Senare den hösten var läget förtvivlat. Livet därhemma var en enda kamp, Gita var rastlös, arg och verbalt aggressiv. Leif gick till hälsocentralen och sa att nu orkar han inte mer, och Gita fick plats på en psykiatrisk avdelning i Halikko.
”Det här är inte rätt plats för henne”, sa de på mentalsjukhuset.
”Men det är rätt plats för oss just nu”, sa han.

När han körde henne dit berättade han inte vart de skulle. När han kom hem igen – ensam – bytte han lakan och frågade sig om hon någonsin skulle komma hem igen.
– Den kvällen grät jag som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

På programmet idag: att tömma diskmaskinens besticklåda. De ställer sig bredvid varandra vid kökslådan.
– Det där är en liten sked. Den ska dit. Och det där är en stor. Så där. Och en liten. Dit ska den!
Det skulle givetvis gå snabbare, säger han, att göra det själv. Men det är viktigt att Gita är aktiv, ens på något sätt.

Varje kväll läser de en text ur Erik Vikströms andaktsbok Min bön. När de kommer till slutet börjar de från början igen. Nu är de på femte varvet.
– Jag kallar det ”femte årgången”, ler Leif.

Hans tro, säger han, är inte tillräckligt stark för att han ska be att Gita ska bli frisk.
– Det ryms inte i mina tankebanor. Om jag ber för något ber jag att jag själv får vara frisk och ta hand om Gita.

Men kanske, tänker han, har Gud en plan också med det här.
– Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu. Det är äkta kärlek, helt utan krav. Allt som vi gör är fullt av kärlek. När vi stiger upp och hon lutar sitt huvud mot mig känner jag att det är där hon vill vara. Vi har det mycket bättre än i många andra parförhållanden.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



ärkebiskopsval 2018. Ilkka Kantola är redo att förena sina riksdagserfarenheter och sin kärlek till kyrkan i en comeback i kyrkans lila. 30.1.2018 kl. 15:17

ungdomens kyrkodagar. Ungdomsarbete och fred är i fokus när UK jubilerar. Ordförandeklubban svingas av Kajsa Lassila. 26.1.2018 kl. 11:29

ärkebiskopsval 2018. Ville Auvinen har klassats som den ”konservativa” ärkebiskopskandidaten. Men han vill inte 
definieras av det han motsätter sig, utan av det han tror att vi behöver. 26.1.2018 kl. 09:08

Bok. När Anton Lundholm växte upp i det svenska bibelbältet var homosexualitet en icke-fråga. När han själv, efter många års kamp, kom ut ur skåpet raserades hans Gudbild. 26.1.2018 kl. 08:44

kyrkoherde. Hans Boije, direktor för Johannelunds teologiska högskola i Uppsala, har sökt kyrkoherdetjänsten i Vörå församling. 23.1.2018 kl. 15:37

profilen. Då båten sjunkit och det kalla vattnet gjort dem stelfrusna såg Tom Tiainen bara en lösning, att be Gud om hjälp. Den hjälpen kom. Senare samma kväll övertygade Gud honom om varifrån den kommit. 24.1.2018 kl. 15:00

ärkebiskopval 2018. Att bevara kyrkans enhet utan att tysta ner dem som tänker annorlunda eller tumma på det befriande kristna budskapet är en av framtidens största utmaningar, enligt Björn Vikström. 22.1.2018 kl. 13:25

ekonomisk utredning. Församlingarna i Helsingfors ska beställa en utomstående utredning av ekonomin. 15.1.2018 kl. 11:32

ärkebiskopval 2018. I en palett på fem ärkebiskopskandidater sticker Heli Inkinen ut som den enda kvinnan. Hon konstaterar att det här är symptomatiskt för den kyrka hon jobbat och verkat i i över 30 år. Och hon vill förändring. 14.1.2018 kl. 16:54

Jubileum. Under sin uppväxt i Nykarleby var Zacharias Topelius en flitig kyrkobesökare. Den söndag han inte varit i kyrkan skrev han ”okyrka” i sin dagbok. Kom han för sent till gudstjänsten gick han upp på läktaren för att inte störa. 12.1.2018 kl. 17:53

förföljelse. Nordkorea och Afghanistan är de farligaste länderna att leva i som kristen. Nordkorea har toppat listan flera år men nu har den tvivelaktiga äran att inneha tätpositionen hotats av Afghanistan. 10.1.2018 kl. 13:22

ärkebiskopsval 20. Esbobiskopen Tapio Luoma är först ut i KP:s fem kandidatporträtt 4.1.2018 kl. 15:35

jul. Ett ord på bara tre bokstäver. Men ett ord som framkallar så mycket känslor, minnen och gläjde. Men också sorg. Karin Erlandsson berättar om minnen av sin barndoms jular. Och hur hon ser på julen idag. 22.12.2017 kl. 09:39

julevangeliet. Det var tur att julevangeliet skrevs av en så förnuftig och sansad människa som just evangelisten och läkaren Lukas. Hade han inte tagit sig an uppdraget hade julevangeliet kanske skrivits av en Terjärvbo. Eller ännu värre, en sportreporter... 21.12.2017 kl. 09:15

Kyrkpressen. Nummer 50 på webben redan idag. 15.12.2017 kl. 17:16

GLÄDJE. Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup. 9.4.2023 kl. 17:00

PEDERSÖRE. Kyrkoherden i Petrus församling i Helsingfors, Daniel Björk, söker motsvarande tjänst i Pedersöre. Han är den första som söker tjänsten, vars ansökningstid går ut den 19 april. 7.4.2023 kl. 17:15

sorg. Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland. 7.4.2023 kl. 10:00

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53

Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33