Semjon Aleksandrovskij och Ksenja Peretruchina tror att vi behöver övning i att våga se det som sker i det fördolda.

När döden står på scen står vi ut med mötet

teater. Döden är det som allt levande har gemensamt, men vi måste öva oss på att vara i närheten av det vi är mest rädda för. 13.11.2018 kl. 09:53

Regissören Semjon Aleksandrovskij från S:t Petersburg gjorde för några år sedan en produktion vid stadsteatern i Villmanstrand. När har åkte från järnvägsstationen till teatern passerade han tre begravningsplatser.
– Jag undrade: Är det här en stad folk kommer till för att dö?

Efter föreställningen diskuterade han frågan med sina finländska teaterkolleger och fick höra att Finland hör till de europeiska länder där medianåldern stiger allra snabbast. Aleksandrovskij började grubbla över vilka följder en åldrande befolkning får för ett samhälle.
– Sedan hände något annat. Vi träffade en kompis till en av mina finska kolleger. Han hette Matti och han berättade att han inte hade kunnat komma på föreställningen för att han måste jobba. Det visade sig att han grävde gravar.

Matti Puumalainen jobbar som församlingsmästare i församlingen i Villmanstrand och han är en av dem som står på scen då Alexandrovskij och bildkonstnären Ksenja Peretruchina från Moskva sätter upp föreställningen Death at Work.

Mötet med Matti som jobbade med att gräva gravar fick Semjon Aleksandrovskij att fråga sig vad döden gör med oss.
– Döden är sällan en del av människors vardagsliv – men det finns de som jobbar med död dagligen. Vad kan de berätta för oss om det finländska samhället och hur det har förändrats?

Han träffade fler människor som möter döden i sitt arbete: prästen och författaren Kai Sadinmaa, skådespelaren Sara Paavolainen som jobbar på begravningsbyrå, kantorn Kaisu Rauhamaa.
Föreställningen formades småningom till en berättelse om deras arbete, deras möte med den död som städas undan för oss andra. Det är de här alldeles vanliga människorna som står på scen och berättar om sina egna liv.
– Döden är inte en institution. Döden är något som händer oss alla, och vi behöver kommunicera det, föra dialog. Vi behöver någon som pratar om det med oss. Många har ingen koppling till kyrkan i sitt vanliga liv, men i döden behöver de ändå de ritualer kyrkan erbjuder.Till och med ritualer som inte är religiösa påminner ofta om religiösa ritualer.

Ksenja Peretruchina säger att hon är rädd för döden, liksom de flesta av oss, och just därför är ämnet så intressant.
– Döden förenar oss. Som konstnär tänker jag att det att döden binder oss samman också ökar vår empati för varandra.

Hon talar om den förväntan vi alla lever med: att vi borde klara av att prestera evig ungdom.
– Det system som försöker tvinga oss till evig ungdom är mycket aggressivt. Och det är ju inte möjligt att vara evigt ung, de här förändringarna – åldrandet– bara sker i oss. Men om du vägrar gå med i ungdomsjakten är du fel, du är en förlorare. Det är också intressant.

Hon menar att föreställningen egentligen inte undersöker döden utan att den försöker rehabilitera människan som mänsklig varelse.
– Att dö är att vara mänsklig.
– Ja! Idag talade vi om toaletter. Det finns två saker vi gömmer i vår civilisation: toaletterna och döden. Det påverkar oss, säger Semjon Aleksandrovskij.

Döden har kommit Peretruchina och Aleksandrovskij nära under det senaste året. Fem människor de jobbat med har dött, ryska teaterikoner.
– Det har varit ett tungt år. Det var människor som gav oss mycket, och det känns som om vi förlorat fem monument inom rysk teater. Vi har gått från begravning till begravning.

Samtidigt, säger Peretruchina, är konfrontationen med död en del av att vara vuxen.
– Och all konst talar om döden. All stor musik, stor litteratur …
Hon gör en gest med sina händer, en gest av uppgivenhet eller kanske av att konstatera faktum.
– Döden är vårt livs stora föreställning. Samtidigt är ämnet stängt för oss, vi kan inte tänka på det. Vi har vänner och familj, vi måste leva. Men i konsten kan vi handskas med det här ämnet som vi inte kan handskas med. Och det är mycket viktigt. Det är liksom en zon där vi kan vänja oss vid tanken, en trygg plats. När något sker på scen kan vi på kort tid gå igenom en process som skulle kräva mycket tid och energi i vardagslivet.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Föreställningen Death at Work framförs 13.11 och 14.11 under teaterfestivalen Baltic Circle i Helsingfors, som pågår 13–18.11. Läs mer på www.balticcircle.fi.

Sofia Torvalds



diakoni. Att bli subjekt i sitt eget liv. Det är det som innebegreppet empowerment, som nu tillämpas inom diakonin, handlar om. 24.8.2016 kl. 12:46

prästassessor. Kyrkoherden i Korsholm, Berndt Berg har valts till ny prästassessor i domkapitlet för en ny treårsperiod. Valet gjordes i går av prästerna i Borgå stift. 25.8.2016 kl. 11:44

profilen. Man ska inte fånga katten och sedan släppa den fri. Det var faderns kommentar till Bernt Snickars då han meddelade att han ska avsluta bilmärkesagenturen och företaget som pappan byggt upp. 25.8.2016 kl. 11:09

laestadianism. Delningen av den västlaestadianska grenen De förstfödda är nu ett faktum. En ny förening med det finska namnet Esikoiset som separerat från Esikoislestadiolaiset ry håller på att bildas. Orsaken är att den nya föreningen inte accepterar att lekmännen tagit över nattvardens och dopets sakrament. 24.8.2016 kl. 11:04

Får man fråga vad som helst med ålderns rätt? Snart tappar jag lusten att delta i släktsammankomster. 26.8.2016 kl. 00:00

tro. Från hemlös knarkare till livsglad medborgare som vill sprida evangeliet. Jesus förändrade Ali Niemeläs liv när han kände att döden var allt som fanns kvar. 22.8.2016 kl. 11:40

norge. Den 15 augusti öppnade Den norske kirke en nättjänst för att skriva in eller ut sig ur kyrkan. 22.8.2016 kl. 10:38

Helsinge kyrka. Helsinge kyrka S:t Lars kommer att genomgå en grundlig renovering i höst. Renoveringen beräknas ta två månader. Vapenhuset och kyrkbänkarna ska rustas upp. 22.8.2016 kl. 10:37

Svenska kyrkan. Korskampanj, kyrkohandbok och bjudresor. I sommar har Svenska kyrkans agerande väckt diskussion både i traditionella och sociala medier. Problemet är kanske att kyrkan strävar efter att presentera en enhetlig mediefasad. 18.8.2016 kl. 12:27

ekonomi. För tredje året i rad lyckades församlingarna sänka sina verksamhetskostnader. 17.8.2016 kl. 15:33

bibeln. Under ett tälttak mitt i Jakobstads centrum ska frivilliga högläsa Bibeln, från början till slut på en vecka. 16.8.2016 kl. 15:24

podd. Den som lyssnar på podden Ted & Kaj, utgiven av Svenska Yle, vet att Kyrkpressen var med på ett hörn häromveckan. 12.8.2016 kl. 15:20

ungdomar. De är helt vanliga unga som prioriterar och tänker annorlunda. Trots fördomarna brukar folk se upp till Vilma och Patrick för att de vågar tro. 10.8.2016 kl. 14:00

tidskrift. Peter Björkman är poesiälskare, bibliotekarie och redaktör som tror på det skrivna ordets förmåga att stävja polarisering och bygga broar mellan religioner och livsåskådningar. 9.8.2016 kl. 15:00

sng. Sacred harp är en sångstil som är högljudd och rytmisk, och som inte är ämnad för perfekta uppföranden. Hillevi Lasén vill få också finlandssvenskarna att sjunga psalmer ända från tårna. 4.8.2016 kl. 10:49

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, blir präst i den lutherska kyrkan i Lettland. I mitten av januari åker han till staden Liepaja för att jobba med en internationell församling där. 3.1.2023 kl. 13:45

BORGÅ STIFT. Borgå stifts jubileumsår inleddes på nyårsdagen. Temat för jubileumsåret är Tillsammanskraft – Mångfald och samarbete. 31.12.2022 kl. 15:12

korsholm. Han är ung, men inga­lunda oerfaren. Benjamin Häggblom ser sina unga år som både en styrka och orsak till eftertanke. 22.12.2022 kl. 14:54

mariehamn. När en cancerdiagnos fick kyrkoherden Mari Puska att känna lättnad över att få vila förstod hon att hon jobbar för mycket. 30.12.2022 kl. 19:02

vanda. Mona Nurmi studerar teologi i Åbo. Ämnet är hisnande med mångfalden av tolkningssätt. Diametralt olika åsikter bland studerande väcker ibland livliga diskussioner. 22.12.2022 kl. 14:40