När jag slutade tro på min tro

andlighetsstörning.

En kväll satt jag i soffan och grät över att min kristna tro kändes som skådespel och inbillning. Det som skulle vara stadigt var egentligen vingligt och snett. Det här är vad som hände sedan.

22.2.2018 kl. 10:02

Det började kanske så här: Jag gick i katolsk mässa och fader Joseph tittade ut över församlingen och sa: ”När har du senast rannsakat ditt samvete?” Jag satt i bänken och kände mig upplivad, för jag hade inte fått en så rak fråga om min tro på länge, åtminstone inte från en predikstol. Han fortsatte med att påpeka att om det är stökigt därhemma så hjälper det inte att tänka att man borde städa, man måste faktiskt göra det. Vi förstod givetvis att det var stökigt i våra själar och samveten.

Några dagar senare åt jag lunch med en vän och berättade allt det här för henne. Jag berättade hur uppfriskande det kändes. Jag berättade att fader Joseph sagt att ökenfäderna rannsakade sina samveten fyra gånger dagligen. Kanske man borde? Min vän tittade på mig och sa att hon kände någon som skulle ha blivit förkrossad över det budskapet. Hon sa att den personen skulle ha rannsakat sitt samvete fyra gånger per dag – en timme eller två per gång. Och sedan skulle hen ha tänkt att det kanske inte var nog.

Jag stannade upp. Jag hade faktiskt inte tänkt på frågan ur den synvinkeln. (Själv hade jag tänkt rannsaka mitt samvete ungefär en gång i veckan.)

Några veckor senare satt jag ensam i soffan en söndag kväll. Min bönegrupp hade varit på besök. Jag hade städat. Vi hade bett. I början av kvällen hade jag förberett en sorts andakt och läst en meditation om hur vi ska se på oss själva med kärlekens blick – ”Må du vara älskad!” – och medan jag läste orden högt kröp andra tankar in i mitt sinne.

Är det här nu tillräckligt kristet egentligen? tänkte jag. Sitter jag här och läser att man ska älska sig själv? Har jag nu alls någonting att komma med? Vad är det här för hokus-pokus?

Plötsligt där, när alla hade gått, satt jag och kände mig totalt misslyckad som kristen. Jag kände mig som en lurendrejare. Jag kände mig som någon som bara leker att hon har en tro. Jag kände att jag när som helst kommer att åka fast.

Något annat hade hänt, dagen innan. Kyrkpressen hade publicerat en text som handlade om fasta, en text som slog fast att man också kunde tänka sig att fasta till något – något som man själv behöver för att man är trött eller utmattad. Till exempel massage. Texten fick mothugg på sociala medier och en vän och kollega blev jätteledsen. Ett gammalt sår revs upp hos henne.

”Jag orkar inte med att ens gå i närheten av de där kristna sammanhangen där folk sitter och är sammanbitna och talar om hur andra tror på fel sätt, läser Bibeln för lite och på fel sätt, inte förstår sitt eget bästa …” skrev hon till mig en lördag kväll.

Och där satt jag i soffan en dag senare och grät över att jag var en lurendrejare. Jag tänkte att det kanske var samma känsla jag råkat in i: att jag inte var tillräckligt kristen. Att det fanns en rättare slags tro någon annanstans och att jag aldrig hittat fram till den. Jag måste försöka lite mer. Jag hade insjuknat i en andlighetsstörning.

Jag vet en hel del om ätstörningar. Jag har varit mamma till ett barn med ätstörning. Jag har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap. Jag har träffat många som lider eller lidit av ätstörningar och talat med många, många föräldrar till barn som målmedvetet försöker krympa sig själva. Jag har hört dem berätta svåra saker om hur deras liv krympte med samma fart som kroppen.

Min dotter är frisk idag men ibland frågar jag henne om hon haft ätstörningstankar. Ätstörningstankarna kan säga till exempel: Du är inte tillräckligt smal. Du är inte tillräckligt sjuk. Du duger inte. Och medan jag gick på pilates häromdagen och försökte sträcka mina stela armar upp mot gymsalens tak kände jag att jag var ganska okej med korven på min mage och stelheten i lederna, till och med de gråa håren vid tinningarna.

Däremot var jag, konstigt nog, inte okej med min tro. En ätstörning botas med mat och trygghet. Men hur botar man en en störning som drabbat relationen till Gud?

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon.

Först måste vi utröna: Är det här en sjukdom eller ett tecken på sund förkrosselse? Jag har varit förkrossad i mitt liv, hälsosamt förkrossad. Det har hänt när jag upptäckt att jag verkligen gjort något vidrigt. Den känslan är tydlig. Det är som att vara på rotbehandling: det gör visserligen ont, men det är nödvändigt. En verklig känsla av skuld gör själen öppen för förändring.

Men när jag försöker tro mer och mer, när jag sitter i soffan och gråter, då känns det bara hopplöst. Skammen över att tro på fel sätt, för svalt, för lite eller för krampaktigt, får all energi att rinna ur mig. Jag kan förstå att folk lämnar kyrkan när de känner så. Jag tror att många har gjort det efter sådana stunder.

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon. ”Min tro är en gåva. Det skulle vara ohövligt att vara missnöjd med den.”

Varför får man en ätstörning? Det är inte så lätt att veta. Sjukdomen kan ha genetiska, sociala och psykologiska orsaker. Det finns många skäl till att man börjar inbilla sig att tro är en prestation.

En annan kollega mejlar mig en bit ur en intervju hon gjorde med författaren Maria Küchen och flygkaptenen Stefan Vikström. I den säger Maria Küchen att tro är både arbete och övning, men medan hon säger det verkar hon inte alls mena att det handlar om att prestera. Hon menar att man kan gå i kyrkan utan att tro. Man kan sparka skorna under sängen, och då måste man gå ner på knä. Och medan man ändå är där kan man pröva på att be också.

När man är frisk är det inte så dramatiskt att äta. Det är bara något man gör, automatiskt, utan att reflektera över det. Kunde inte tron få vara likadan också för oss som hållit på med den ett tag? Något vi upprepar? Något gott och kravlöst. Nåd.

I sin bok Amazing Grace skriver den amerikanska poeten och kristna essäisten Kathleen Norris om en diskussion mellan en ortodox präst och universitetslärare och en av hans studenter. ”Vad ska man göra”, frågar studenten, ”när man har svårt med bitar av trosbekännelsen?” ”Man bara uttalar den”, svarar prästen. ”Den är inte svår att lära sig utantill.”

Studenten känner att han inte blir förstådd. ”Men om jag har svårigheter med delar av trosbekännelsen. Till exempel med jungfrufödseln?” fortsätter han.

Prästen säger: ”Du bara säger den. Särskilt om du har svårt på att tro på den. Bara fortsätt att läsa den.”

”Men hur kan jag läsa en trosbekännelse jag inte tror på?” frågar studenten.

”Det är inte din trosbekännelse, det är vår trosbekännelse”, säger prästen.

På den tiden då jag levde med en ätstörning i huset brukade jag ofta tänka på den där scenen i Trollkarlens hatt där mumintrollet gömt sig i hatten och förvandlats till ett djur med grytlappar till öron och en svans som en borste. Ingen känner igen honom, men då vädjar han till sin mamma.

Hon ser på honom, och efter en stund av ohygglig väntan känner hon igen honom och han förvandlas tillbaka till sig själv igen. Hon säger: ”Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag ändå alltid att känna igen.”

Jag ville vara som muminmamman. Jag tänkte att det var min uppgift att känna igen mitt muminbarn och påminna henne om vem hon var.

Men när jag bär på min egen bedrövade tro undrar jag vem som ska känna igen mig under lagren av besvikelse över att min tro inte ser ur som jag tänkt mig. Är det Gud som är muminmamman? Vad är det i så fall han plockar fram ur sin handväska?

Jag hoppas att det ska vara en ihopfällbar stol. Den får man vika upp och ställa någonstans där det känns vilsamt och där något gott kan flöda över en. Det kan till exempel vara i en skog. Eller i en kyrka, längst bak. När alla andra har gått smyger man fram och plockar upp ett långt, smalt ljus och ställer det i en ljusstake tillsammans med andra ljus. Och det är just så brinnande man behöver vara.

Jag träffar en själavårdare. Jag frågar henne vad jag ska göra när jag krupit in i trollkarlens hatt och förvandlats till någon som inte längre tror på sin tro. Hon ger mig en bön. Så här låter den:

”Jag tackar dig Herre för att jag alltid lever i din blick. Om än ingen människa ser mig är jag sedd av dig. Lär mig vila i dig. Ge mig tankens vila i vissheten om att det är du som styr allt. Ge mig hjärtats vila i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek.”

Så jag ber den.

Sofia Torvalds



Människa. Bo Holmberg hör till våra mesta debattörer. – Tusen tvåhundra debattinlägg i tiotalet tidningar, under 47 års tid. 3.9.2010 kl. 00:00

Johan Sandberg. När Jaro gör mål på Centralplanen i Jakobstad hörs publikens jubel långa vägar över stan. Man får en bra uppfattning av utgången av matchen utan att man behöver befinna sig ens i närheten av planen. Det går bra att följa med matchen även under ett pågående möte i församlingshemmet, för jublet tränger in genom väggarna. 3.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Det blåser kraftiga centraliseringsvindar inom den kyrkliga förvaltningen. Resultaten av dem tar nu form och skepnad i rask takt, med tekniska, ekonomiska och personalpolitiska argument. 3.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Åbo ärkestift har tre kandidater att välja bland då det väljer ny biskop. Nomineringstiden avslutades måndagen den 30 augusti 2010. 1.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Bästa bloggare och läsare! Torsdagen den 2 september ligger kyrkpressen.fi tillfälligt nere på grund av ett större underhåll. 31.8.2010 kl. 00:00

Kultur. Nu inbjuds alla barn att skicka in teckningar till Kyrkpressen. Den här gången gäller det att teckna Jesus som går på vattnet. 31.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Ärkebiskop Mäkinen och minister Wallin uppmanade unga att delta i församlingsvalet vid kampanjstarten inför valet. - Nu har de unga en chans att få sina röster bättre hörda i kyrkan, sade Mäkinen. 30.8.2010 kl. 00:00

Världen. Uppsala universitet har antagit 37 500 studenter i höst, men bostäderna räcker inte åt alla. Nu upplåter EFK-församlingen Korskyrkan i Uppsala sina lokaler åt ett tjugotal studenter. 30.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. I höstens församlingsval får fångar för första gången delta i förhandsröstningen, rapporterar Helsingin Sanomat. 29.8.2010 kl. 00:00

Samhälle. Kyrkostyrelsen vill bevara de nuvarande elva årsveckotimmarna i undervisning i den egna religionen. Enligt Kyrkostyrelsen förverkligar den nuvarande undervisningen i livsåskådning förpliktelserna i den nationella lagstiftningen och internationella avtal på ett bra sätt. 28.8.2010 kl. 00:00

Kultur. Emma och Uno fick sex barn i tät följd, när det sjätte föddes bodde de inte längre tillsammans. Vad var det som hände? Märta Tikkanen har skrivit en roman om sina morföräldrar. 27.8.2010 kl. 00:00

Människa. Marika Hagnäs talar mycket och skrattar högt och ofta. Hon har lärt sig att acceptera sig själv och har inför 40-årsstrecket blivit kvitt behovet att behaga andra. 26.8.2010 kl. 00:00

Övriga. 26.8.2010 kl. 00:00

Ledare. Häromveckan spottade Kyrkostyrelsens datorer ut den sammanlagda redovisningen över församlingarnas ekonomi år 2009. Det krönte många kyrkoherdars och kyrkoekonomers förtvivlade blankettslit under året. En hälsning till er: Det hade en betydelse. 26.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkans centralförvaltnings nya webbtjänst Sacrista öppnades på tisdagen. Adressen är sacrista.evl.fi 26.8.2010 kl. 00:00

Seniorer. Undantagstillstånd råder och äldre personer uppmanas hålla sig hemma och undvika att röra sig ute bland folk. Helsingfors-hjälpen, som är församlingarnas och stadens gemensamma projekt, inledde sin verksamhet i fredags. 23.3.2020 kl. 15:41

utvecklingsarbete. Lotta Keskinen reste till Kambodja och Thailand för att få se de utvecklingsprojekt som församlingarna understöder. 25.3.2020 kl. 00:01

Permitteringsvarsel. Coronaviruset har föranlett Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet att varsla permitteringar av hela personalen. Samarbetsförhandlingarna inleds nästa vecka. 19.3.2020 kl. 16:20

jordfästning. Det begränsade deltagarantalet vid kyrkliga förrättningar har väckt många frågor. Nu är direktiven reviderade: nära anhöriga får delta även om de är fler än tio personer. 18.3.2020 kl. 20:05

strömning. Att strömma andakter och gudstjänster är nytt i många församlingar, men Kent Danielsson satte igång genast, även om han är nybörjare. 18.3.2020 kl. 16:08