Erik Wahlströms bägge föräldrar var officerare i Frälsningsarmén. (Erik Wahlström står på fotot till vänster om sin mamma Astrid.)

Vi bad om snö till första maj

Författaren och journalisten Erik Wahlström skriver om hur en hel generation i familjen Wahlström lämnade Frälsningsarmén. 11.3.2016 kl. 00:00

Min barndom i Frälsningsarmén var lycklig.
Det inser jag nu.
Vi hade mycket lite pengar.
Mamma var en gång i saluhallen för att handla mat. Hon köpte fyra strömmingar. ”Jaha, frun har katt”, sa försäljaren vänligt. ”Nej”, sa mamma, ”det här ska vi äta till middag.”
Vi var sex personer.
Mamma lagade antagligen den gången strömmingslåda med lite strömming och mycket låda. Hon var en virtuos som husmor.
När jag tänker tillbaka inser jag att det här inte var så märkligt på 50-talet. Det var väldigt många barnfamiljer som levde på mager strömmingslåda efter kriget, och många mödrar som måste bli virtuoser.
Men jag hade aldrig ett intryck av att vi hade för lite pengar. Vi talade aldrig om det. Pappa och mamma var inte oroliga. De var fast förvissade om att Gud skulle sköta om oss. Och de hade rätt.
Så jag fick en grundmurat optimistisk attityd att det nog ska klara sig. Vilket det har gjort. Hittills.

Vi ägde just ingenting. Våra bostäder och möbler tillhörde Frälsningsarmén.
”Akta den där stolen, den är the Founders”, kunde mamma säga när vi bråkade hemma. (Vår familj bytte småningom till engelska när pappa kommenderades till London, så det var naturligt att tala om ¨the Founder” i stället för ”grundaren”.)
Foundern, det var William Booth, vars utseende, med det stora gråa skägget och den kraftiga näsan, starkt påminde om Guds.
Booth var en sann viktorian, en auktoritär och karismatisk visionär som grundade Frälsningsarmén 1865.
Han var en social reformator som hjälpte slummarnas fattiga praktiskt och konkret och kämpade för en upplyst arbetarlagstiftning. Ett exempel: för att rädda flickor som arbetade i tändsticksfabriker från att förgiftas av fosforn som tändstickorna doppades i byggde han en egen, trygg tändsticksfabrik.
Många av Booths innovationer blev vanliga inom socialpolitiken först senare. Goodwillen som den här praktiska attityden skapar är Frälsningarméns största kapital än i dag.
Den militära organisationsformen blev Frälsningsarméns styrka när den spred sig explosivt över nästan hela världen. Den nådde Finland 1889, vilket gör den till en av våra äldsta fortlevande institutioner.
Armén expanderar fortfarande i tredje världen, men tappar terräng i industriländerna. Precis som de flesta kyrkor.

Vi barn i Frälsningsarmén förväntades vittna frimodigt om vår tro också i skolan. Om vi inte blev mobbade av klasskamraterna visade det bara att vi inte försökte tillräckligt. Idealen som man framhöll för oss handlade om sådant som pojken som knäppte händerna i skolmatsalen och bad bordsbön bland alla kamrater som hånade honom. Han var en förebild.
Så jag väntade mig aldrig själv att bli populär.
Nu förstår jag vilken befrielse det var. Jag slapp popularitetsjakten som gör skolbarn olyckliga. Rädslan för att stötas ur gänget. För att bli utfryst och mobbad. Mobbningen är i dag ofta kopplad till konsumtion eftersom barn är försvarslösa mot reklam och marknadsföring. Föräldrar skapar olyckliga barn om de inte kan ge dem andra värderingar än dem som sprids via internet och konsumtionssamhället.

Men nog var Frälsningsarmén hård ibland. Sommarsäsongen inleds alltid med en marsch till Salutorget på första maj, och årets första friluftsmöte hålls där. Det är inte lätt att klä uniformen på sig och vittna frimodigt om sin tro. Många brukade be i hemlighet att det skulle snöa på första maj så att man slapp marschera.
Senare läste jag i Ralf Nordgrens självbiografiska roman Fjärilsörat att också han bad om snö – men han ville slippa arbetarmarschen.
I själva verket är det ganska lika att vara Guds barnbarn som att vara Marx barnbarn.
Som journalist intervjuade jag en gång en forskare som hade doktorerat på stalinismen i Finland och själv var från ett stalinisthem. Det lät ungefär som att växa upp i Frälsningarmén. Han tyckte också att det var en bra miljö – trygg, idealistisk och intellektuell.

Både hans och min barndomsinstitution representerade underklassen. Men de förvandlade Guds och Marx barnbarn till medelklass. Och så blev mitt intervjuobjekt doktor, och till och med professor.
Frikyrkorna och arbetarrörelsen är klasshissar. Osjälviskt, om än oavsiktligt, urholkar arbetarrörelsen sin egen bas.
Som ex-frälsningssoldat ser jag ibland på vår finländska medelklassiga statskyrka med lätt förundran. Vilket välstånd, vilken trygghet, vilken samhällsposition, men vad åstadkommer den?
Den där löjliga debatten om kvinnopräster! Kvinnorna var jämställda i Frälsningsarmén sedan grundandet 1865! Och den allmänna veligheten. Rädslan att ställa krav.

Min pappa var ett av fyra syskon Wahlström som blev officerare i Frälsningsarmén (ett femte blev i stället officer i Finlands armé).
De har (om jag har räknat rätt) 14 barn vid livet, men inte ett enda har stannat kvar i Frälsningsarmén. I stället finns det bland dessa Guds barnbarn allt från kväkare och katoliker till ateister och agnostiker.
Vad var det som hände?
Frälsningsarmén var trygg för barn, men ungdomarna upptäckte att den också var totalitär.
I sin bok Guds general, som handlar om William Booth, beskriver Richard Collier den klassiska frälsningsupplevelsen så här:
”Mycket kunde ha förberett en omvändelse, men när den slutligen kom skedde den plötsligt. Under ett enda bländande ögonblick uttalade Gud sin förlåtelses ord. Därpå reste sig botgöraren förvandlad genom Kristi ande.”
Ofta kunde man till och med precisera datum och tid för när man blev frälst.
Det här paradigmet är konkretiserat i ”botbänken” som finns i varje kårlokal, där en syndare ska knäböja för att söka frälsning. Det var viktigt i det viktorianska London att detta skulle ske offentligt för att rycka den nyfrälste loss från hans fördärvliga, försupna kamrater. Under friluftsmöten kunde musikkårens bastrumma vikariera som botbänk.
Om sin frälsning skulle man vittna under mötena. Den euforiska stämningen med sina många hallelujarop gjorde att Frälsningsarmén fick en glad och uppsluppen prägel.

Men min kloka pappa insåg att det fanns ett farligt element i detta – i känslan, och i omvändelsens dramatik.
En som inte har upplevt den plötsliga euforiska känslan av omvändelse kan tro att han inte är frälst på riktigt. Och sina känslor kan han inte styra. Han är maktlös.
Därför predikade pappa ofta om att frälsningen kan komma som en långsamt gryende förvissning (liksom den kom till honom själv), den behöver inte vara en plötslig känslostorm.
Men i och med det närmar man sig en liberal, konventionell kristendom – alla karismatiska rörelsers dilemma.
Institutionen stelnar. De spontana vittnesbörden blir en inövad rit.
Jag vet ingenting om karismatiska frikyrkor, men jag föreställer mig att de kämpar med liknande risker. Tungomålstalandet och profeterandet kan stelna till välinövade uppvisningar.

Där tycker jag att kyrkan har uppfattat saken rätt. När man håller på länge med en sak blir det en ritual, det är ingen idé att kämpa emot. Låt då ritualen vara vacker och meningsfull.
Många uppfattar säkert liturgin som en barlast.
Det är fel. Den är en styrka.
Erik Wahlström



biskopsvalet 2019. Biskopskandidaterna fick svara på frågor om väckelserörelserna när de möttes för den sista utfrågningen i Nykarleby på lördagen. Alla var överens om att väckelserörelserna behövs i kyrkan. 18.2.2019 kl. 16:45

skidolycka. Väståbolands svenska församling sörjer den femtonåriga pojken som förolyckades i en skidolycka under församlingens skriftskolläger i Himos i Jämsä på lördagen. 18.2.2019 kl. 15:48

skidolycka. Krishjälp och samling för den som behöver samtala. 17.2.2019 kl. 14:16

nytt från domkapitlet. Två präster klara för ny post och en ledig kyrkoherdestol i Sibbo, i senaste nytt från domkapitlet. 8.2.2019 kl. 15:34

demens. För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens. 8.2.2019 kl. 13:12

Rannsakan. Får jag göra goda saker för att själv må bättre? Och hur mycket goda handlingar måste jag utföra? Kan jag sitta på min kammare och vara god? – Godhet är en horisont vi styr mot enligt bästa förmåga, säger Hilkka Olkinuora. 7.2.2019 kl. 10:06

Kristinestad. Biskop Björn Vikström har gett kaplanen Markus Engström i Kristinestad en varning för det språkbruk som han använt i en insändare i tidningen Syd-Österbotten. 4.2.2019 kl. 14:18

människohandel. Ett offer är inte nödvändigtvis inlåst, utan låset utgörs av psykologisk makt. 14.11.2017 kl. 00:00

Asyl. Itohan Okundaye är ett människohandelsoffer med en son född i Finland. Efter ytterligare ett avslag från Migri kan de hämtas när som helst av polisen. 1.2.2019 kl. 18:21

biskopsvalet 2019. En biskop mitt i hjorden, en kyrka som bär mening, att börja med bön, att gå tillsammans. De är fyra kandidater med fyra livsberättelser och fyra perspektiv på vad det innebär att vara biskop. 30.1.2019 kl. 11:00

agricola församling. På söndag firas Svenskfinlands nyaste församling. Skönt att äntligen komma igång och roligt med fler kollegor, tycker medarbetarna i Agricola svenska. Utmaningar finns också, i ekonomin och de större geografiska avstånden. 29.1.2019 kl. 09:05

ungdomens kyrkodagar. Hållbar konsumtion, ensamhet och psykisk ohälsa, sexuella trakasserier och vem som ska jobba i kyrkan i framtiden – Ungdomens kyrkodagar vidrör många brännande teman. 25.1.2019 kl. 19:34

Kristinestad. Församlingsrådet uppmanar kyrkoherde Daniel Norrback att lägga av med debatter i sociala medier. – Min uppfattning är att kyrkoherden inte tog uppmaningen till sig, säger församlingsrådets viceordförande Anders Österback. 24.1.2019 kl. 12:54

profilen. Sex år lyckades hemstaden Nykarleby hålla i Christina Harald innan hennes längtan bort blev alltför stark igen. Nu har hon åkt till Bangladesh för biståndsarbete. 24.1.2019 kl. 09:53

debatt. Den häftiga debatten om de två Kristinestadsprästernas uttalanden om homosexualitet diskuteras vid församlingsrådets möte nästa vecka. 18.1.2019 kl. 13:08

PEDERSÖRE. Kyrkoherden i Petrus församling i Helsingfors, Daniel Björk, söker motsvarande tjänst i Pedersöre. Han är den första som söker tjänsten, vars ansökningstid går ut den 19 april. 7.4.2023 kl. 17:15

sorg. Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland. 7.4.2023 kl. 10:00

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53

Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33

STRUKTUR. En utredning av församlingsstrukturen i Korsholm inleds i vår. – För att vi ska kunna säkerställa verksamhet i alla församlingar måste något göras, säger Mats Björklund som är kyrkoherde i Korsholms svenska församling. 5.4.2023 kl. 16:18