Håkan Sandviks vägar har tagit honom från Nykarleby till en lång rad Mellanösternvistelser som präst och teolog. I dag jobbar han som pastor i Södertälje. Han talar flytande arabiska och har jobbat i Sverige i många år med integrationsfrågor. För ett par veckor sedan besökte han Finland, där han talade till drygt hundra frivilliga och kyrkligt anställda om att jobba med flyktingar.
För Håkan Sandvik finns det bara en frågeställning att besvara när det gäller flyktingarna som kommer: Hur tar vi emot dem som kommer. För honom handlar det om våra barns framtid.
– Vi som bor här och nu bygger tillsammans det samhälle vi vill att våra barn ska leva i, säger han bestämt.
Han tycker att frågan om hur flyktingarna tas emot är djupt teologisk. Kyrkan har talat vitt och brett om den ”världsvida kyrkan”.
– Har vi insett vad det verkligen betyder? I själva verket har vi alla tillfälliga upphållstillstånd i den här världen. Vi är pilgrimer. Jag är rädd för att vi har bott in oss så i vår bekvämlighet att vi har glömt det. Därför behöver kyrkans teologi flyktingarna minst lika mycket som de behöver oss.
Han hänvisar till Bibeln. Där är flyktingen, främlingen, något av en huvudperson som nämns i positiva ordalag många gånger om. Budskapet är nästan alltid detsamma: Behandla främlingen väl!
Avstå – dela – tala ut!
Håkan Sandvik talar förvånansvärt rakt, med en erfarenhet som genomsyrar allt. En tredjedel av invånarna i Södertälje är födda utanför Sverige. Inslaget från Mellanöstern är påtagligt med flera orientaliska kyrkor representerade. Staden är något av assyriernas utlokaliserade huvudstad, med fyra syrisk-ortodoxa kyrkor, två domkyrkor, två biskopar och två framgångsrika fotbollslag.
Mot bakgrunden av det ter sig flyktinginslaget i Finland rätt blekt. Höstens händelser har ändå satt tydliga spår, också i aktiviteten i kyrkorna. Bland åhörarna i Helsingfors har flera gett sig i kast med flyktingarbete i församlingens regi. Det finns frågor som hopat sig sedan den trevande starten. Hur ska man göra? Hur ska man göra rätt? Och hur ska man gå vidare, när församlingsbor som glatt tog emot exotiska, mångspråkiga mässor plötsligt inser att den nya gudstjänsten kommit för att stanna.
– Då var det inte längre lika roligt för församlingsborna, som kände att de gick miste om sin traditionella gudstjänst, delger en av deltagarna på flyktingseminariet.
Sandvik är bestämd. Också besvikelser, diskussioner om vad någon inte vill avstå från måste få komma ut:
– Sveriges största misstag är tron att man inte får tala om problem. Resultatet är att man plötsligt har enbart problem på bordet! Det gäller att vara försiktig med rasiststämpeln. Känslor och frustrationer som man inte vågar tala om gör att det smäller förr eller senare. Jag har sett så många församlingar som hamnat just i den sitsen.
Men han är noga med en sak:
– Det är viktigt att man talar om fakta och erfarenheter, inte fördomar. Kyrkan har en profetisk röst. Därför har vi ett ansvar att tala i samhällsfrågor och säga nej till rasism. Vi får inte tiga när ryktena går på stan om att ”afghanska pojkar gör si eller så”. Det vi har erfarit måste vi tala om, ja, men verkliga problem finns det tillräckligt av för att vi inte ska behöva hitta på sådana!
Han säger också att det gäller att granska sitt eget fokus kritiskt. För vem gör man det man sysslar med? För flyktingarna? Eller för sin egen skull?
Sandvik punkterar den kyrkliga aktivitetscentreringen.
– Det tuffaste jobb jag någonsin haft var på ett flyktingförvar där utvisade satt inlåsta i väntan på verkställande. I början var jag entusiastisk och aktiv ”har du haft en bra advokat, har du försökt det eller det … ”. Tills jag fattade att detta gjorde jag bara för min självrättfärdighets skull och insåg att det enda jag kunde var att dela deras förtvivlan och hjälplöshet. Lyssna. Det var tufft.
Läs hela intervjun med Håkan Sandvik i papperstidningen denna vecka!
