Sina tidigaste barndomsminnen har Michelle Riska från Israel där familjen bott i två omgångar.
– Jag minns stranden och kyrkan i Tel Aviv. Pappa jobbade som församlingspräst och jag brukade få gå med kollekthåven i kyrkan.
Efter två mellanår i Finland åkte familjen tillbaka till Israel 2002. Avsikten var att stanna tre år.
– På grund av säkerhetsläget förkortades tiden först till två år. Men när mamma blev sjuk kom vi hem redan efter ett år.
Ung sorg
Under hela sjukdomstiden var Michelle Riska övertygad om att hennes mamma skulle klara sig.
– Mina föräldrar försökte aldrig dölja något för oss barn men jag tror nog att de tonade ner saken lite. Jag minns att jag brukade fråga pappa när han trodde att mamma skulle komma hem från sjukhuset. I oktober? Eller november?
Hon minns inte att hon skulle ha gråtit särskilt mycket eller sörjt väldigt djupt som barn.
– Jag tror inte att jag riktigt förstod vad som hände. Vi hade just flyttat hem från Israel och jag minns bara pappa och mina bröder i vår nya lägenhet. Det var också mycket nytt med skolan och nya kompisar.
Livet gick vidare och det var egentligen först i tonåren som den verkliga, vuxna sorgen hann i kapp henne.
– Jag insåg att mamma inte kommer att finnas här när jag blir student eller när jag gifter mig. Hon kommer inte att få sen mina barn - om jag får några.
I dag tror Michelle Riska att det som hände har gjort henne till en starkare person.
– Visst är det ju hemskt men jag har valt att omfamna det. Jag är till exempel inte arg på Gud eller livet. Jag vill satsa på det positiva, njuta av människorna omkring mig. Och jag fick ju ändå nio år med mamma!
Läs hela intervjun med Michelle Riska i Kyrkpressen nr 13/2014.
