Olyckan gav ny riktning

– Efter olyckan sa mina vänner att jag inte längre var samma karl som förr. Jag hade mjuknat betydligt, säger han.

– Jag tror inte jag hade kunnat ta till mig tron på Gud före olyckan. Jag var inte negativ, men jag struntade i den.

När olyckan hände år 1974 arbetade Bengt-Eric Rönn som svetsare på Wärtsilä i Vasa. Där deltog han i bygget av en flodisbrytare som skulle levereras till Ryssland.

– Vi skulle montera in ett rör genom dubbelbottnen, ett rör som inte var planerat från början. En plåtslagare skulle skära upp för röret. Av säkerhetsskäl fick han inte göra det ensam så jag var med honom.

I det trånga utrymmet där Rönn satt hopkrupen studsade en gnista från skärmaskinen mellan väggarna och landade i mössan han hade under hjälmen. Mössan började brinna som fnöske.

– Jag märkte att det brände runt huvudet så jag kastade av mig mössan. Vid  det laget brann också hjälmen och halaren från axeln ända ner till foten.
I det trånga utrymmet fanns ingen möjlighet att släcka elden. Han lyckades ta sig ut och upp på däck  där arbetskamraterna rev av honom allt som brann.

–  Jag var i någon sorts chocktillstånd för då elden var släckt tyckte jag allt var okej. Men allt mitt hår hade brunnit och benen fick brandskador.
Först på sjukhuset gick skadornas omfattning upp för honom.

– När jag kom från akuten till avdelingen låg jag i korridoren medan de förberedde mitt isoleringsrum. Där låg jag under ett lysrör och såg lite av min spegelbild i reflektorerna. När sköterskan kom bad jag om en spegel, men sköterskan svarade att vi har inga speglar här.

I dag kan han skratta åt sköterskans ord. Men det gjorde han inte då. Han vårdades på sjukhuset i fyra månader.

– Jag blev total avklädd där. Det var inte bara skinnet som for. För att besparas plågor låg jag helt naken i sjukhussängen med en ståltrådsbåge mellan filten och mig. Det var inte trevligt till en början, men jag vande mig. Kroppen är förmer än kläderna, står det visst i skriften. Då finns det annat som blir viktigare. Jag var totalt beroende av andra.
 
Bengt-Eric Rönns vänner säger att han förändrades efter olyckan.

–  Det är svårt för mig att säga om det stämmer. Men jag vet att jag var otroligt blyg tidigare. Den blygheten är borta nu. Före olyckan var jag som en osäker hund som skäller och försöker vara tuff.
 
Nästa steg i processen att komma till tro var en söndagskväll då Rönn åkte till Vasa för att hälsa på några vänner.

– När jag kom till deras hem stod de i tamburen på väg till en gudstjänst. Jag följde med dem till kyrkan. Före olyckan hade jag antagligen sagt att jag kommer på nytt en annan gång. Det var en enkel, trevlig och tankeväckande gudstjänst. Jag började besöka söndagskvällens Ung Gudstjänst som arrangerades en gång i månaden.
Det slutliga steget till en gudstro tog han 1982.

Läs hela artikeln i papperstidningen.