Sveket börjar med att hoppa av inombords

Judas är den nattsvarta boven i påskens drama, förrädaren som säljer sin mästare för pengar. I Divina Commedia placerar Dante honom i helvetets djupaste håla. Judas är det svartaste av allt svart.

Judas är svikaren, men inte vilken svikare som helst. Kanske lite likadan som styrelseordföranden som förser konkurrentfirman med vital information? Eller den äkta hälften som kör med ett långvarigt förhållande vid sidan om?

Trettio silverpenningar är en stor summa. Den räckte till att köpa en åker men inte till mer. Trettio silvermynt är inte det stora klippet som väcker beundran i finanskretsarna i Londons City.
Ännu på skärtorsdagskvällen, efter tre år tillsammans och några timmar innan dramats höjdpunkt, säger Jesus till Judas: ”Gör vad du skall göra.” För de övriga lärjungarna är Judas fortfarande en av oss, en som gör och tänker som vi andra.
Styrelseordföranden gör ett gott arbete, säger kollegerna. Vi har det så gott tillsammans, säger hustrun. Inga väckarklockor ringer.

Är Judas den typen av människa som underrättelsetjänsterna söker efter för att kunna engagera som infiltratörer? Ekoförbrytaren som målmedvetet arbetar sig fram till sin position för att kunna göra sitt klipp? Eller mytomanen som är en mästare i att klara flera förhållanden parallellt?
Knappast, så skärpt är han inte. I dag skulle väl Judas ha fått diagnosen penningberoende. Han försnillade ur den gemensamma kassan, han var upprörd över att man slösade äkta nardus på Jesus fötter i stället för att sälja och dryga ut den gemensamma kassan. Men det sa han först efter att ”skadan” var skedd.

Att etablissemanget kunde locka honom att sälja sin mästare ryms möjligen inom diagnosen. Det finns de som säger att Judas i likhet med de övriga lärjungarna var övertygad om att Jesus skulle fixa sig ur etablissemangets grepp, som han gjort så många gånger förr.

Svikaren finns ju både inom oss och utom oss. Judas hade som de andra gått in för ett för ett flerårigt projekt i form av läroavtal med en mästare. Man kan svika sina egna ideal. Hoppa av inombords. Men följderna behöver inte bli så katastrofala som för Judas.
Maria som fick kallelsen att bli Jesu mor var en tonårsflicka utan någon extraordinär förmåga. Lovsången hon sjöng vid sin bebådelsedag fanns mer eller mindre färdig i hennes kultur.
Det är inte heller något extraordinärt med Judas som bidrog till Jesu död. Texterna talar om att han var ”fördärvets man”. Att han från början tilldelats en roll i ett spel som måste föras till det ytterst bittra slutet. Hade han chansen att välja en annan väg?

Kristenheten har alltid haft problem med det här att somliga var kallade till evigt liv och andra inte. Judas gör inte frågan enklare för oss.
Det gäller väl inte mig, Herre?

Följ redaktionens påskvandring i Kyrkpressen 14–15/2012 eller på webben.