Anna Tikum bodde i Tanzania med sina föräldrar under sin tidiga barndom. Nu ska hon skriva om livet i Senegal på Kyrkpressens nya webbsidor.

Senegalvardag i bloggen

Månadens bloggare. Anna Tikum är först ut som månadens bloggare på Kyrkpressens nya webbsidor. Hon ska blogga om livet som småbarnsmamma i Senegal. 31.10.2011 kl. 14:04
Kyrkpressens nya webbsidor presenterar en bloggare per månad. Först ute är Anna Tikum, författare och missionär.

Vad ska du jobba med i Senegal och för vem?

– Jag och min man Bertrand är anställda av Finska Missionssällskapet (FMS) för att arbeta här. Bertrand är ekonomisk rådgivare för den lutherska kyrkan och har också mycket att göra med de biståndspengar som kommer från Finland. Jag är mammaledig till februari och ska försöka ägna mig åt att lära mig franska. Jag ska vara koordinator för fadderbarnsarbetet och informatör för arbetet här i Senegal

Du har nyligen blivit mamma, flyttat och börjat ett nytt jobb. Hur kändes det med så många omställningar på en gång?

– Vår dotter Ronya föddes i slutet av maj i Finland. Vi bestämde att det var bäst att Bertrand fick börja på med sina uppgifter i Senegal medan jag stannade i Finland. Han kom till Finland till förlossningen och stannade i några veckor. Men sen var vi ifrån varandra igen under Ronyas första levnadsmånader. Nu känns det nog som att äntligen är vi tillsammans och en familj. De senaste tio månaderna, sedan det blev klart att vi verkligen ska till Senegal, har vi ”varit på väg” och bott än här och än där i kappsäck. Det är konstigt men skönt att nu vara ”framme”.

Hinner du vara mammaledig?

– Till pappers är jag mammaledig till februari, men i praktiken får vi se hur det blir. Jag måste se till att få tid för franskan, så nu ska vi ordna med barnvakt.

Berätta lite om de människor du umgås med i din vardag.

– Det är umgänge mest med vår ”bonne” Seynabou som vi inte skulle klara oss utan. Hon fixar maten och tvättar kläderna, sysslor som jag omöjligt skulle hinna med i ett land som detta där vatten och elektricitet inte är att lita på. Men här i grannskapet har Bertrand redan fått en massa vänner. Nästan varje kväll kommer någon granne och sätter sig i vårt vardagsrum, mest är det tonårspojkar som sitter och tar det lugnt framför vår tv. Och Ronya är redan jättepop här i kvarteren. Alla ropar ”Ronya, Ronya” så fort hon visar sig utanför dörren och det räcker inte länge förrän någon tar henne i sin famn. Hon har vant sig vid det och tycker att det är skoj.

Du har själv vuxit upp i Tanzania och skrivit en bok om dina barndomsupplevelser. Hur känns det att vara tillbaka – nu med en egen dotter?

– Det känns bara naturligt och rätt. Inget dramatiskt, Ronya är ju till femtio procent afrikan, så utgångsläget är inte riktigt detsamma som för mig. Jag tycker att det är min skyldighet att se till att hon får både Finland och Afrika i sin uppväxt eftersom hon är en del av båda.

Vad har ni för framtidsplaner?

– Inga alls. Nu är vi här och det är här vi ska vara. Det är så skönt att inte vara på väg in i något annat kapitel!

Hur ofta har du tänkt blogga?

– Minst 10–15 blogginlägg har jag tänkt mig, men det blir nog mer om jag känner mig rätt.

Annas blogg hittar du här.
Sofia Torvalds
Christa Mickelsson



PÅSK. Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck. 5.4.2023 kl. 18:00

GLÄDJE. Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup. 9.4.2023 kl. 17:00

PEDERSÖRE. Kyrkoherden i Petrus församling i Helsingfors, Daniel Björk, söker motsvarande tjänst i Pedersöre. Han är den första som söker tjänsten, vars ansökningstid går ut den 19 april. 7.4.2023 kl. 17:15

sorg. Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland. 7.4.2023 kl. 10:00

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36