Sen är det ändå rätt lugnt. Man äter, pratar, sitter. Den här gången blev det annorlunda. Solen sken som en höstsol sällan gör och till sist sa någon det förlösande: Ska vi gå ut? Gästerna hade skogskläder i bilen visade det sig. Efterrättskaffet åkte i termos. Välkomstgåvegodiset likaså. Vi gick spontant ut på svamptur, från fyra till förtiplus.
Bland alla terapiformer är svampterapin mitt val. I grupp blev det rena gudstjänsten. Vi böjde knä på björnmossans bönematta. Räckte händer till den som hade det lite snubbligt att gå. Talade tyst på tu man hand om allt möjligt, lät kniven gå genom det som var murket och illa och gladdes alla som barn över att hitta chokladbrun nåd i trattform, för oss utgjuten, i ringlande rader i det tysta och gröna, alldeles gratis.
I vitlaven delade vi kaffe och söndagsgodis medan myrorna i stacken bakom assisterade.
Väl hemma rensades skörden. En stor pappkasse dinglade hem med dem som inga trattkantarellskogar hade.
Och så blev det måndag. En att gå ut i och tjäna Gud med glädje.
