Det är finska kyrkodagar i Lahtis och längs catwalken i det stora tältet på torget visar designstadens studeranden sitt kunnande med en imponerande kavalkad av fantasikreationer. En lahtisversion av skapelseberättelsen.
Den kyrkliga kommersen har ett eget tält strax invid. Där är det bokrelease och teologieprofessor Paavo Kettunen följer upp kreationskavalkaden i det stora tältet med syndafallsberättelsen.
– Och syndafallsberättelsen är skammens grundberättelse, säger Kettunen.
Enligt honom handlar den inte om skuld i första hand. I berättelsen frågar Gud inte vad människan gjort fel utan frågan lyder ”var är du?” Det handlar inte om rättegång utan om bruten kontakt.
Inte fel vara jag
Skuld och skam är två helt olika saker som ska hållas i sär, är Joensuuprofessorns tes som han presenterar i en väldokumenterade lunta på 600 sidor. Projektet Kätketty ja vaiettu (Dold och nedtystad) bygger på 92 berättelser av skamfilade människor, ofta i religiösa sammanhang.
Skuld kan man bekänna och få förlåtelse för. Den är lättare att handskas med och medicinen är enklare.
Skam är knepigare, den berör hela identiteten. Skamfrågan gäller inte vad jag har gjort, istället är det frågor som ”Räcker jag till?” och ”Duger jag?” som den skamtyngda ställer sig.
Kettunen talar om en skamidentitet. För den som drabbas av en sådan är Gud sträng och krävande. Det andliga livet blir prestationsbundet. Och det är definitivt fel medicin att bota otillräckligheten med att försöka prestera mera: be mera, läsa bibeln oftare och gå på flera andliga möten.
– På den vägen kommer man aldrig fram. ”Duger jag?”, ”Får jag vara den jag är?”, det är en existentiell fråga, säger Kettunen.
Läs mera i Kyrkpressen 21/2011.
