Gnisthopp
May Wikström. En alldeles vanlig torsdag – och ändå inte.
Det fattas ett ansikte i vår arbetsgemenskap. Häromdagen firade vi henne
med åttitalspompa och ståt. Det var nämligen 1987 hon klev in på
förlagets bokhandel, i lila långkjol av trikå.
24.2.2011 kl. 00:00
Jobbets bästa och enda damkör sjunger en modifierad Dåver Kalää. Bland all fulrosa och collegehängig
rekvisita trillar tårar
av tacksamhet och saknad i förväg över en vän som visserligen finns kvar, men inte varenda dag och inte så självklart som tidigare.
Alla dessa luncher och glada skratt!
Allt det gemensamma, ibland också svåra, vi haft tillsammans är slut nu, när hon börjar på sitt nya jobb.
Jag förundras över livskedjan med dess länkar av olika slags början och slut. Ibland kommer de abrupt, ibland så omärkligt att vi först efteråt sneglar bakåt och inser att då, den gången, fattade jag ett Beslut Som Ändrade Allt.
Det handlade kanske om att ringa det där ena samtalet eller att ställa den där ena frågan man tänkt. Saker rullar vidare med så små steg, att det omärkliga stora steget delats in i jämkningar som fört oss vidare innan vi vet ordet av. Förändringarna är som nervsynapser. Nanosnabbt hoppar gnistan över mellanrummet till en ny nervbana och nya spår.
Det är så det ska vara. Utan en gnista på väg är det inte mycket liv heller. Men besluten behöver inte vara så stora varenda gång. Alla kan ju inte ömsa skinn varje dag.
Den här dagen, när stolen står tom för första gången, mejlar hon nya e-postadressen. ”Till alla fina vänner. Tack och förlåt, puss o kram!”
Tack kära du,
och tack detsamma! I korthet samman-fattar du allt det som behövs.
Kärlek, tacksamhet och förlåtelse ger våra livsgnistor glöd, vart de än rusar vidare.
May Wikström
