Väckelsetider

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna.
2.12.2010 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Det finns grundläggande missuppfattningar om väckelserörelserna i vår kyrka. De har präglat och präglar det finländska samhället starkt. En av tio finländare är medlem i någon av dem, ytterligare en tiondel har starka band genom familj, släkt eller vänner. Historiskt sett finns det regioner, där väckelserörelserna är en viktig ingrediens till hur byar ser ut, vare sig släkter och byar varit för eller mot dem.

För att känna till väckelserörelserna krävs det en dos kyrkohistoria – och här skymtar ett av de grundläggande argumenten för religionstimmarna i skolan fram. Fakta är fakta, också med religiösa förtecken. Sådana kan man känna till bara genom att lära sig.
Nedprioriteringen av religionsalfabetiseringen har satt sina spår. Ibland verkar det nästan som om brist på allmänbildning om vad ens egna landsmän är för ena kan ursäktas om den råkar ha religiösa förtecken. En kyrkligt anställd berättade vid ett tillfälle om att förbipasserande kommenterat en yrkeskårs konferens (med ett hundratal präster i krage) som något fullt av ”frikyrkliga laestadianer”. Om vilken annan grupp hade det varit okej att säga så? Det är nonchalant mot såväl de finländare som är aktiva i någon frikyrka,  som laestadianerna och de lutherska präster som det råkade handla om den gången.
En baskunskap om de inomkyrkliga väckelserörelserna är till exempel att väckelserörelse och frikyrka inte är samma sak. Det kunde och kan ibland vara så. Men ett särdrag i den finländska folkkyrkligheten är att starka väckelsebrasor som flammat upp ofta lyckats hålla sig kvar i kyrkans eldstad. Begreppet ”inomkyrklig väckelserörelse” handlar därför i grunden om helt vanliga brunsås-lutheraner, med en gemensam kryddblandning som pikant tillägg.
De gamla väckelserörelserna i Finland har rötterna i den tyska 1600-talspietismen, som ville skuffa tillbaka lutherdomen i en enklare, klarare och personligt förankrad religiositet. De gamla väckelserna i vårt land är bedjarrörelsen, pietismen, den evangeliska rörelsen och laestadianismen. De nyare är barn av en nypietistisk våg under efterkrigstiden och samlas i begreppet ”den femte väckelsen”. Representanter för den är av en rad organisationer, till exempel Finska Bibelinstitutet och Finlands evangelisk-lutherska Folkmission.

Inslaget av protest och förnyelse har rörelserna gemensamt, men något ”lämna-kyrkan-fenomen” var det sällan frågan om, tvärtom var och är traditionen och hemvistet i kyrkan viktiga.
Det som blev klart för Salomäki under undersökningens gång var att väckelsefolket inte längre är riktigt säkra på om de är önskade i kyrkan eller inte.
Det är oroväckande. Det har alltid funnits spänningar mellan folkkyrkan och väckelserörelserna. Det hör till och är en del av den berikande verkan rörelserna har haft på kyrkan och tvärtom. Kyrkoherdar, biskopar och domkapitel har med myndighet och yttre ramar hållit undan den sekterism som alltid är en uppenbar fara för en grupp som samlar likasinnade. Väckelserörelserna har ur sina led levererat otaliga hängivna kyrkans tjänare, både i prästdräkt och med lön eller utan bådadera. Dessutom har de med sin närvaro utmanat och ibland gett folkkyrkan en väckande spark i baken genom att visa hur det går att engagera massor kring budskapet om Kristus i nya och fräscha former också utan tungt administrativt maskineri.

Men nu efterlyser väckelsens folk signaler – från ledande håll – på huruvida den evangelisk-lutherska kyrkan fortfarande kan se på dem som sina legitima barn. Eller om de är pinsamma element, som stillatigande kan utnämnas till nyanslösa moraltalibaner när de offentliga debatterna rasar.
De vet alltså inte riktigt om kryddan de har att bidra med i såsen eventuellt hamnat på listan över förbjudna ämnen. Om den ses som en viktig ingrediens vore det ett gyllene tillfälle att säga det nu.
Annars finns det en risk för att såsen i framtiden blir oändligt mycket gråare.

May Wikström



Kyrka. Om det sker en storolycka kommer församlingens samtalstjänst i framtiden att hålla öppet dygnet runt. Otryggheten ökar vanligen bland befolkningen i samband med storolyckor och många behöver någon att tala med. 20.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. När Finska Missionssällskapet samarbetsförhandlar är det inrikesarbetet som drabbas. – Församlingarna kan inte stöda oss på samma sätt som tidigare, säger chefen för missionssällskapet, Seppo Rissanen. 19.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Ungdomar i Åbo drabbades i slutet av förra veckan av sorgebud när en aktiv profil bland annat i Höstdags- och UK-sammanhang dog i en tragisk trafikolycka. 19.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kaplanstjänsten i Johannes församling har sökts av tre personer. 19.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Du kan sända respons på nya KP till redaktionen. 15.9.2011 kl. 00:00

Människa. Monika Fagerholm var förtrollad av alkohol sedan tonåren. Nu är det åtta år sedan hon slutade supa. – Jag älskar vardagen. Det trodde jag aldrig jag skulle säga. 15.9.2011 kl. 00:00

Sofia Torvalds. Jag är en nervös, hypokondrisk person som nästan alltid har ont i magen. I sjuttonhundratalets England hade mitt tillstånd kanske varit föremål för ett milt intresse. Diagnosen på mode hette ”melankoli” och sammanfattade också vardagens alla lidanden och sorger. 15.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Biskopsmötet anser att man kan gå vidare med diakonatreformen även om det ännu finns frågor som behöver lösas. 15.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Biskopsmötet godkände en framställning om innehållet i en treårig specialutbildning för sjukhussjälavårdare. 15.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Biskopsmötet vill att personer utan hemort i Finland ska kunna bli medlemmar i evangelisk-lutherska kyrkan. 15.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Biskopsmötet i Salo den 13-14 september gav bland annat utlåtande om kyrkans framtidsredogörelse, om invandrares medlemskap i kyrkan, även om de inte har hemort i Finland, och om diakonatet. 15.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Då tiden för nomineringen av kandidater till biskopsvalet i Esbo gick ut på tisdag eftermiddag stod det klart att det bara blir en valomgång. 15.9.2011 kl. 00:00

Ledare. Annorlunda, men ändå densamma – det är förhoppningsvis känslan när Kyrkpressens läsare slår upp veckans nummer. Annorlunda – men ändå forfarande ens egen. 15.9.2011 kl. 00:00

Kultur. Som kristen filmmakare vill Klaus Härö att hans livsåskådning ska komma fram i filmerna. Men det finns ingen färdig formel på hur man gör kristen film. 14.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kaarlo Kalliala höll öppningstalet då biskopsmötet öppnades i Salo i dag, tisdag. 13.9.2011 kl. 00:00

frågesport. Börja julen med att testa dina julkunskaper! Varför inte utmana en vän? Bland alla tävlande lottar vi ut Christa Mickelssons bok "Ett blodkärl som brast". 16.12.2020 kl. 10:05

annorlunda jul. – Fira den jul du kan och vill fira i år, säger Hilkka Olkinuora. Jultraditionerna handlar inte alltid om vad man gör – utan om varför man gör det. 16.12.2020 kl. 11:00

prostar. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar: kyrkoherden i Larsmo församling Max-Olav Lassila, kyrkoherden i Tammerfors svenska församling Kim Rantala och chefen för familjerådgivningscentralen inom Raseborgs kyrkliga samfällighet Ann-Sofi Storbacka. 15.12.2020 kl. 16:14

jultraditioner. "Gemenskapen i församlingsvåningen blir det egentliga julfirandet." 16.12.2020 kl. 10:00

julafton. – Jag tror det kommer att bli en speciell stämning. Jag tror att radion blir ett surrogat för den kontakt man vanligtvis haft med släktingar, säger Kjell Ekholm. 16.12.2020 kl. 09:00