– Dostojevskij förklarar ondskan i världen genom att påpeka att vi har den inom oss, säger Wingren. Det är inte någonting som sker utanför oss.
Det var något av det som drev honom i december 2008 att ställa sig på torget i Jakobstad och protestera mot domen två personer fick för snussmuggling.
– Domen var rättvis, säger han. Och alla som köpt snuset är delaktiga i den, likaså de myndigheter som sett mellan fingrarna. Vi kan inte säga att de fick den dom de förtjänade.
Första gången Wingren läste Bröderna Karamazov var han i tjugoårsåldern. Nyligen hade han med sig boken som semesterläsning i Cypern.
– Den har ett romantiskt språk och långa meningar. Den kräver att man läser koncentrerat. Det märkte jag inte minst när jag kom till sidan 700 och upptäckte att jag får börja om igen.
De tre bröderna i romanen har alla helt olika karaktärer. Den yngste, Aljosja, är den fromme troende, Ivan är ateist och förnuftsmänska. Dmitrij är livsnjutaren.
– Läser man inget annat ur boken bör man läsa kapitlet om storinkvisitorn, säger Wingren. Där får en gammal storinkvisitor i Sevilla möjlighet att fängsla Jesus och förhöra honom. Nå, Jesus säger absolut ingenting så förhöret blir en ilsken monolog.
Wingren beskriver kapitlet som suveränt.
– Inkvisitorn är arg över att Jesus kommer och stör kyrkan. Han frågar Jesus varför han inte gjorde stenar till bröd när han blev frestad i öknen. Jesus borde ju ha förstått att man håller folket lugna när man ger dem mat. I stället för att lugna folket ger han dem bara mera frihet. Det stör inkvisitorn något otroligt. Det här är skrivet på 1800-talet men det gäller lika mycket i dag.
